Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/6

Mats Andersson: Källafors-Alingsås enkel resa

Häromdagen föste jag kanoten i vattnet nedanför Källafors kraftverk. Min plan var att ta en tur längs Säveåns slingrande lopp ner till Alingsås. Det var sådär!

Känslan av att vistas i ett stort dike var påtaglig. Inget av kringliggande landskap ser man och ska man ta sig upp för den ofta, eller snarare alltid branta strandsluttningen beväxt med meterhögt gräs eller täta alsnår får man krypa på alla fyra och hålla sig fast i gräset för att inte glida tillbaka ner i vattnet. Lusten att göra strandhugg infinner sig inte särskilt ofta. Närmare Alingsås får man sällskap av framdånande tåg och E20 bullrar där ån slingrar sig fram mellan motorväg och järnvägsräls.

I det som är slitsamt kan plötsligt det vackra visa sig, i motlutet svalkar vinden, i leran hör man fåglar kvittra på avstånd.

Å andra sidan kan det också vara helt fantastiskt, samtidigt. Ungefär som livet självt, där en känsla sällan är den enda vid varje given stund. I det som är slitsamt kan plötsligt det vackra visa sig, i motlutet svalkar vinden, i leran hör man fåglar kvittra på avstånd. Kanske är det så enkelt, eller ibland omöjligt svårt, att man får välja vad man lägger fokus på.

Därför var turen nerför Säveån inte så dum ändå. Jag tänker på känslan av att vara i en helt annan värld för en stund. Helt innesluten i grönska och frodighet som mera liknar fantasin om en tropisk djungelflod än en å i Alingsås kommun. Jag tänker på forsärlorna som med fladdrande flykt far från gren till gren framför kanoten. Blå jungfrusländor svirrar i små grupper fram och tillbaka över näckrosbladen som blänkande blå ädelstenar på lätta vingar, jagande varandra på flykten eller kärlekskrankt uppvaktande. Jag tänker på de fantasifulla figurer som ryms i alarnas rotsystem längs åkanten, likt kroppar av något som försöker kämpa sig uppåt, mot toppen.

Och bävrarnas ingångshål som i den låga vattennivån blivit blottade för insyn, flera med färska fotavtryck i farstun. Ovanför betar en flock får som följer min färd med förbryllade blickar.

I en vänstersväng öppnar sig så till sist en slänt utan ogenomträngliga snår och tätt gräs och jag kan kravla iland och fika kaffe med bulle där kanadagässen betat och gjort fint. J

I en vänstersväng öppnar sig så till sist en slänt utan ogenomträngliga snår och tätt gräs och jag kan kravla iland och fika kaffe med bulle där kanadagässen betat och gjort fint. Jag känner att det är en speciell plats jag stannat på. Jag går upp i branten och ner i en svacka och upp igen mot den högsta kullen. Landskapet ser skapat ut, jordvallar löper från sida till sida på den smala halvön som omslingras av Säveåns stillsamma flöde.

En gulnad informationsskylt halvt på sned avslöjar vad det handlar om. Här låg Stynaborg, en befäst ”stormansgård” under 1300-talet. Befäst för att fungera som skydd och försvar längs vägen mellan kusten och Skara och som ett del i svenska riksgränsens försvar. Borgen, byggd i tegel, hade vallgravar och flera ekonomibyggnader i trä. Allt brändes ner 1434 när Engelbrekt Engelbrektsson tröttnade på danska och tyska fogdars inflytande i landet och gjorde uppror mot kungen Erik av Pommern. Lika dåligt som det gick för borgen gick det för Engelbrekt som mördades några år senare i maktkamp om kronan. Men samtidigt som Stynaborg föll i glömska vårdades minnet av Engelbrekt och han står nu staty i flera svenska städer.

800 år av Säveåns vattenflöde har gjort att vallgravarna numera ligger på land.

800 år av Säveåns vattenflöde har gjort att vallgravarna numera ligger på land. Plogen och betande djur har också slätat ut kullarna men ännu syns strukturerna tydligt. Halvön kallas också för Kungsholmen och ibland för Rolfs borg. Här låg kanske en hövdingagård från vikingatiden bebodd av Rolf Götriksson som styrde över folket i det närbelägna Hol? Kanske är det denne Rolf som begravdes i Rolfs kulle strax norr om Brogården? Kanske är det denne Rolf som berättas om i den isländska sagan om ”Götrik och Rolf”? Historien glider lätt iväg med fakta och fantasins hjälp. Kanoten glider också lätt vidare när jag lämnar Stynaborg.

När jag passerar alldeles under högsta kullen ser jag ingången till en håla vid vattenlinjen. Färska spår syns i leran. Här har bävern flyttat in, numera enda invånaren på Kungsholmen. Det känns tryggt på något vis.

Mats Andersson

LÄS OCKSÅ: ”Jag gillar tallar och kan ibland uppleva dem som personliga”

LÄS OCKSÅ: Ekorrn satt i granen

LÄS OCKSÅ: Naturbetraktelsen: En vanlig sketen tisdag