Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Filip Landqvist
Bild: Filip Landqvist

Christian Stål: Lätt att bli nostalgisk vid en flytt

Slänga eller spara? Det är den ständiga frågan när man förbereder inför en flytt.
För det är precis just det som jag och min familj gör.

Att öppna en flyttkartong är lite som ett lotteri.

Speciellt när man inte har någon helst aning vad som finns i densamma.

Helt plötsligt ska man ta ett beslut om de gamla hockey-bilderna ska med till det nya bohaget, slängas eller gå till insamling.

Det må låta som en skitsak, men lik förbannat sitter man där på vinden och börjar rota bland de där korten som en gång var så viktiga för mig.

I min samling sticker en spelare ut.

Sergei Fedorov.

Den vindsnabbe ryssen som flög fram på isen i under sina år i Detroit Red Wings.

Jag ögnar igenom min speciella Fedorov-pärm.

Det visar sig att jag har 82 bilder på honom.

Helt sjukt, egentligen.

En med autograf, till och med.

Jag bestämmer mig för att kolla igenom hela samlingen.

Tiden står bokstavligen still.

En kvart blir till en timma.

Barnen ropar från nedervåningen och undrar hur det blir med lunchen.

Jag mumlar något i stil med ”Pappa, ska bara bli klar här uppe först”, som den vuxna förebild jag är.

Håkan Loob dyker plötsligt upp i Färjestads omdiskuterade lila-gula tröja.

Den lille snidaren från Gotland som var min pappas idol.

Jag fortsätter att bläddra i mina olika pärmar.

Jag blir nostalgisk och tänker tillbaka på när allting började.

Hur jag som 11-åring tog cykeln fram till Olles i Vårgårda och köpte mitt första paket.

Jag minns hur jag och min kompis drömde att få kortet som alla jagade.

Oftast blev man besviken, men ibland blev det jackpott.

Då plockade jag fram mina kirurg-handskar, pincett och placerade dyrgripen i hårdplast.

Allt för att kortet skulle vara i så bra skick som möjligt.

”Fan, vilken rolig och bekymmersfri tid det där var ändå”, tänker jag.

Innan ryggen går sönder, där jag sitter i en position som kan liknas vid en fällkniv, beslutar jag mig för att behålla samlingen.

Det känns som ett logiskt beslut.

De två timmarna på vinden bringade ingen klarhet alls egentligen i vad som ska slängas eller inte inför den stundande flytten.

Men jag fick vara den där 11-åriga grabben igen och det skänkte mig en känsla av välbehag.

Hur gick det med lunchen, undrar ni?

Den blev inställd.