Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Urban Kärvling: Kreativt med ”slottscurling” och fräcka islyktor

Personer som är kreativa och tar annorlunda initiativ, som andra kan ha glädje av, är värda respekt och beröm.

Familjen Lindblad, med pappa Thomas som initiativtagare fixade under sportlovet curlingbana på isfrysta ån ”Köllera” nedanför Nolhaga slott. Döttrarna Ellen, Signe och Olga spelade med pappas egentillverkade curlingstenar, som han gjutit och satt handtag på. Vanliga sopborstar (piassavakvastar) användes för att förbättra glidet. Boet har målats med sprayfärg. För en slant har även andra intresserade alingsåsare kunnat spela.

En annan som gjort det lilla extra är Laila Eliasson i Stora Mellby, som tillverkat fräcka islyktor. Inspirationen fick hon för 10 år sedan vid ett besök i Lappland och orten Vuollerim, som kallas de tusen islyktornas by. ”Hela byn var full av islyktor och när du sätter ner ett ljus i ser det ut som kristallglas”, berättar Laila. När hon fryser islyktorna lägger hon tulpaner, blåbärsris och eukalyptusblad i vattnet. När lyktan tänds lyser det upp i mörkret och sprider glädje.

Vårgårda kommunfullmäktige satte vid senaste mötet punkt för Vårgårda Bostäders vätgassatsning på Klockarebolet. Ett lovvärt projekt som havererat ekonomiskt på grund av att tidigare ledning inte hade grepp på kostnaderna, som skenade iväg okontrollerat. Nu har bostadsbolaget tillsatt en ny vd i Katarina Jordansson, som relativt nyligen blev förvaltningschef på bolaget. ”Vi måste få rätsida på ekonomin så att vi någon gång i framtiden kan få bygga bostäder. Det blir som att vända en amerikabåt”, säger hon till AT.

Ordförande Mikaela Engström (M) och övriga i bostadsbolagets styrelse är nöjda med vd-rekryteringen. Gissar att företrädare för Miljöpartiet och Vänsterpartiet (även Liberalerna?) är mindre glada. De anser ju fortfarande att bostadsbolaget har god ekonomi - en uppfattning som inte delas av nytillträdda vd:n.

På tisdag startar årets bokrea. Lydia Sandgrens debutroman ”Samlade verk”, som i fjol belönades med Augustpriset kan man få för en billig peng. Det är en tegelsten på cirka 700 sidor. Handlingen är förlagd till Göteborg och sträcker sig över ett antal decennier. När hon skriver om staden i slutet av 1970- och början av 80-talet känner jag igen mig, då jag under denna period bodde i Göteborg.

Lydia Sandgren skriver om miljöer, krogar och byggnader, där jag ofta var, till exempel Universitetsbiblioteket, Haga (innan det revs och byggdes nytt) och klassiska rockklubben Errols på Magasinsgatan. Det blev många konserter med dåtidens kända och okända punk- och rockband, då jag ett år hade Hvitfeldtsgatan på Kungshöjd (ett stenkast från Errols) som adress. Samlade verk är för mig en underhållande nostalgitripp.