Vad är klockan? Vad är det för dag? Jag lägger yrvaket handen på hennes panna och jo den är varm. Ont i huvudet har hon också, säger hon.
Timmarna går och vår åttaåring blir bara sämre ju längre helgen lider. Febern stiger och hon börjar kräkas.
Man känner sig aldrig så liten och hjälplös som när ens barn blir riktigt sjuk och man inte ens vet vad som är fel.
Hon som helst inte vill klä sig i klänning längre för att det inte är coolt nog, som vill byta ut sin Barbie-rosa Ikea-säng mot en vuxen lyxvariant med sammetssänggavel, som tjänar egna pengar genom att sälja Pandagrejer i området där vi bor, men mest för att rädda snöleoparderna...
Hon sover nu med ett gosedjur intill sig på huvudkudden. När hon inte gråter eller ropar ”mamma”.
Hon har blivit liten igen. Och hon är inte ensam. Man känner sig aldrig så liten och hjälplös som när ens barn blir riktigt sjuk och man inte ens vet vad som är fel. Så jag gör det man gör när man känner sig sådan, ringer mamma.
Det där trycket av mammas hand mot min panna kan jag fortfarande känna när jag blundar...
Jag sätter på mobilens högtalarfunktion så att Melody också ska få höra mormors lugnande röst. Som säger att feber ju inte är farligt , det är faktiskt bra, för det bränner bort viruset och gör en frisk snabbare. Bara man får i sig tillräckligt med vätska är det inget att vara orolig för.
Jag gör som min mamma gjorde när jag var liten och sjuk; baddar hennes ansikte med en kall och fuktig handduk och håller hennes panna när hon kräks. Det där trycket av mammas hand mot min panna kan jag fortfarande känna när jag blundar, hur det trots ulkningarna spred ett lugn i hela kroppen. Och hur skönt det var med något svalt mot huden när febern rasade som värst.
Min mamma säger att det är bra om Melody kan slappna av ordentligt när hon ligger och vilar. Då kanske det blir bättre med huvudvärken. Kanske vill hon ligga och lyssna på något?
Förstod jag att det bakom den lugna fasaden kanske fanns tusen oroliga tankar?
Jag googlar fram några barnpoddar med musik och sagoberättande, stoppar om min lilla gumma där i soffan och trycker igång dem. Hon gillar det, vill bara höra fler och fler avsnitt. Passar själv på att gå ut i köket och blanda vätskeersättning.
– Jag älskar dig, mammi!
Hörs det plötsligt från soffan. Som om det jag gör inte är alldeles självklart, vad varje förälder gör för sitt sjuka barn.
Sa jag någonsin så när jag var liten och sjuk och blev ompysslad? Förstod jag att det bakom den lugna fasaden kanske fanns tusen oroliga tankar? Har jag någonsin sagt tack? Tack för all kärlek och trygghet jag fick.
Måste nog ringa mamma igen.
LÄS MER:Pandemi – då kände jag mig som en 50-talspappa
LÄS MER:Om kohandlande och krokodiltårar
LÄS MER:”Ruset går ur kroppen och jag börjar se ett mönster”
