Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt AT
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Leonore Nordin: Nu ska det allra största, hända mig

Hända oss. Även om sambon under ett morgonmöte råkade säga ”ditt barn”, så råder det inga tvivel om vem som är den mycket förväntansfulla pappan.

LÄS MER: Totte Vesterlund: Lillgamla bekännelser

Det känns lite som att sitta innanför ett fönster och titta ut. Fokus riktas inåt mot det ofödda barnet, och allt elände virvlar förbi. Men ibland tar det tag i mig, och jag blir otröstlig. Som när jag läste om att fladdermöss i Australien hade plågats och skjutits på måfå, för att ”de spred corona”. Eller att George Floyd ropade på sin mamma innan kvävdes till döds.

Annars är mycket inriktat på en mental checklista: Skötbord, barnvagn, kläder (här är behovet oändligt enligt mig), säng, sängkläder, filtar (hur många behöver man?), bärsele (såklart hen behöver en ergonomisk à 2 000 kronor) och babynestet, det har jag givetvis sytt själv. Hen behöver en mobil till vagnen, men den ska jag virka själv, för babyn kommer uppskatta det jag lagt ner tid och energi på. (Eller inte, men det är så det känns.) Ledordet här är ”perfekt”, något vi alla vet är svårt, för att inte säga omöjligt, att uppnå.

Som gravid under coronapandemin är mycket annorlunda, och att ägna sig åt handarbete och sömnad är ett sätt att rikta tankarna på annat, så gott det går. För den oro som de flesta förstagångsmammor känner – har bebisen rört sig tillräckligt mycket? Hur mycket järntillskott måste jag stoppa i mig? Tänk om en katt har bajsat i jorden jag just rörde vid när jag vattnade blommorna och jag har råkat få i mig toxoplasmabakterier? – blandas nu upp med andra osäkra faktorer.

Alla föräldrakurser har ställts in, och partners är inte välkomna på förlossningen om de har minsta symptom som skulle kunna vara covid-19. Har därför lagt två kompisar på reservlistan, ifall något skulle hända.

På BB är partners inte välkomna alls. Något jag helt och hållet förstår med tanke på rådande situation och smittspridning, såklart. Men det känns ändå tufft att vara helt ensam med bebis den allra första tiden. Men sen tänker jag, att bara hen har kommit ut, så ska jag nog klara mig.

Och även om allt inte blir perfekt, så räcker det nog att göra sitt bästa. Bara man undviker grupper på Facebook ...

LÄS MER: Kerstin Brandqvist Aspenstedt: 28 smultron på sommarens timotejstrå