Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt AT
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Philip Mauritzson: Om kohandlande och krokodiltårar

Det har varit både en bra och en knepig sommar. Kan tänka mig att många nickar och instämmer, även om vi har olika skäl.

För egen del har corona inneburit en lite mindre hetsig sommar. Inga utlandsresor, inte så mycket skitnödig konsumtion. Mer tid till kvalitetsumgänge och nyttig reflektion. Bra så. Min treåriga dotter Juni har fått all min energi och hon har betalat tillbaka tiodubbelt med den ovillkorliga kärleken.

Eller hur är det ställt med den egentligen?

Villkoren, kohandlandet, krokodiltårarna och vardagsfrustrationen finns hos oss både far och dotter, och det puttrar i sommarvärmen.

”Jag får ALDRIG titta på din telefon, pappa.”

”Om du äter upp, så kan du få en glass.”

Hon vill inte ha blöja längre, men hennes pappa har varit seg i förändringen. Tills jag insåg den givna frågeställningen: ”vem fan vill ha blöja på sig?”

Men eftergifter har sitt pris. Hon ”kan gå själv i trappan nu” övertygade hon den annars så försiktige generalen. Ljudet av ens barn som sakta dunsar ner, trappsteg efter trappsteg, är hjärtskärande. Nu har två mjölktänder fram fått grå kulör, och tandläkaren har besökts dubbla gånger.

Och Göteborgs gamla spårvagnar ska helt enkelt undvikas tills barnet fyller moppe. När chauffören tokbromsade vid Slottsskogen flög Juni som en superhjälte, men utan ett Marvel-slut.

Samtidigt, hon är kanske ett av de mest oskadda barnen jag och hennes mamma känner till, i vår bekantskapskrets. Inga besök på akuten. Inget brutet och inget stukat självförtroende. Hon tar sig fram som ett solsken i tillvaron och skrattar mest hela tiden. Älskar när pappa kittlar henne och gör prutt-ljud med munnen.

Det är fantastiskt att uppleva.

Jag sa kanske att sommaren varit knepig också. Dagarna hon inte är hemma är svåra. Huset ekar tomt och det är ensamt. Skilsmässosommaren. Den är bara att tugga ner, som ett ytterlår som gått för kort tid på spisen.

...

Nu närmar sig hösten, och jag har inget problem med det. Tänker på all vårdpersonal som gått i skyddsutrustning och svettats i värmen.

Och för lilltjejen är det tillbaka till kompisarna och de fantastiska pedagogerna i förskolan, som gäller.

Hemma väntar nya kompromisser och eftergifter, vid köksbordet och vid läggningsdags. Det ser jag fram emot.

Liksom att mitt favoritlag i fotboll, Southampton, äntligen vinner Premier League. Ser riktigt lovande ut.