Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt AT
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Totte Vesterlund: Pandemi – då kände jag mig som en 50-talspappa

Det nya coronaviruset drog in och med det 50-talet. I alla fall var det så det kändes som blivande och numera faktisk pappa.

Ett år av alltför många nervösa timmar av väntande i bilen. Social distansering till sambon Leonore, som vanligtvis redigerar den här tidningen, och sjukvård. Ultraljud över Facetime.

Vattnet gick mitt i natten. Vi åkte in akut. Hon undersöktes i drygt en timme före vi släpptes in och under den tiden fick jag sitta i ett nedsläckt parkeringshus med Google som enda vän.

Bebisen får följa med till BVC, men inte till MVC som ligger i samma byggnad. Bara ett av många exempel som blixtbelyser att vi inte alls är jämlika inför covid-19. Alla kan inte jobba hemifrån och passa barn.

Förlossningsvården verkar också, till vissa delar, vara kvar i 50-talet. Kvinnor ska andas igenom en förlossning och säga ja – inte nej till barnet. Jag gissar att män inte får samma råd när de har ont.

Läs inte allt som står på Internet, säger vården.

Jag önskar att jag hade läst Lisa Bjurwalds reportagebok ”BB-krisen: sveket vid livets början”. Den ger en betydligt mer rättvisande bild än alla fina broschyrer man får med sig.

Om jag hade läst den före förlossningen så kanske jag hade varit mer förberedd på att i långa stunder vara ensam med min sambo som var okontaktbar på grund av smärta då bedövningen dröjde i uppåt fem timmar.

Mina ben hade nog stått stadigare på marken om jag inte hade behövt hålla i ett trasigt gynstolsben på sängen under framfödandet.

Kanske hade jag, om jag läst Bjurwalds bok, kunnat stålsätta mig för att på morgonen bli uppjagad ur sängen och tillsagd att lämna min nyförlösta sambo och vår son för att en annan kvinna skulle in på rummet. Det trots att vi blivit lovade salen till dess att sambon skulle in på BB eftersom förlossningen var så påfrestande.

Nu löste det sig.

Och trots att BB på grund av pandemin hade förbud mot medföljande friska partners så lyckades jag snacka in mig då sambon mådde dåligt efter den påfrestande upplevelsen och den efterföljande sömnbristen.

Beslutet att porta partners har kritiserats, bland annat på debattplats i GP. Vi hade inte återhämtat oss om jag hade stängts ute.

– Hon behöver sova, sa jag, när jag på vinst och förlust ringde BB-avdelningen.

Någon chef höll uppenbarligen med och tyckte att det var medicinskt motiverat att släppa in mig så jag kunde avlasta henne på natten. Tack, vem du nu än är, för att du gjorde det rätta och inte höll på stelbenta regler.

Och tack till barnmorskor, undersköterskor, sjuksköterskor och läkare som offrar sig själva då politiker distanserat sig från verkligheten.

Välkommen, vår son, som med sina andetag och hjärtslag mot min bröstkorg fick mig att inse att inget annat betyder något.