Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jenny Förander: Självkänslan växer för varje milstolpe som bockas av

Minns du känslan när du lärde dig att cykla? För många av oss är det en milstolpe i livet som man aldrig glömmer.

För mig hände det en sommar på Öland, på en liten blå cykel med breda däck. Jag hade nästan gett upp hoppet om att min 15-årige son skulle få uppleva den känslan. Lyckligtvis finns det andra som är övertygade om att ingenting är omöjligt.

För några år sedan började det dyka upp filmer i mitt Facebook-flöde med glada och stolta barn i vita t-shirtar med texten ”Jag kan cykla” över bröstet. Hoppet väcktes om att även vår son som har Downs syndrom skulle kunna lära sig att cykla. Vi hade visserligen kommit över en cykel med tre hjul som han kan ta sig runt med, men den är alldeles för stor och otymplig för att vi ska kunna ta med den någonstans.

Så snart det dök upp en möjlighet anmälde vi honom till en veckas dagläger med ”Jag kan cykla-gänget”. Efter alla år då vi själva varit med i vattnet och trugat, tjatat och peppat på simskolan var nästan det allra bästa att föräldrar bara var välkomna på läktaren.

Sportlov, sommarlov, höstlov, nytt sportlov. Varje gång ”Jag kan cykla” aviserade att de skulle komma till Göteborg var vi på plats.

I stället fick varje cyklist två pigga ungdomar, en som sprang före och peppade, en som sprang efter och höll i ett rejält handtag bak på cykeln. Det gick bättre och bättre, men efter en veckas träning tyckte vår son visserligen att det var kul med cykelläger, men steget till att han skulle hålla balansen själv kändes fortfarande långt borta.

Sportlov, sommarlov, höstlov, nytt sportlov. Varje gång ”Jag kan cykla” aviserade att de skulle komma till Göteborg var vi på plats. Varje gång hoppades vi att nu, nu skulle det lossna, men så var veckan slut och drömmen fortfarande en avlägsen dröm.

Samma sak denna sommar. Vi såg glädjen hos andra barn som löste gåtan och cyklade varv på varv utan hjälp, men vår son tyckte fortfarande att det var väldigt behändigt att ha en person som sprang efter och höll i cykeln.

Så i augusti blev det ett återbud på ett cykelläger i Kungsbacka och vi fick chansen igen. Första dagen regnade det och jag slet mitt hår medan sonen benhårt stod fast vid att inte cykla så länge det regnade. En halvtimme senare klarnade det lyckligtvis upp och hans ledare lyckades övertyga honom om att kliva upp på cykeln igen.

Lägrets sista dag var jag tillbaka på jobbet. Telefonen plingade till – och där kom filmen med sonen som cyklade varv på varv runt idrottsplatsen. Helt själv.

En sådan lycka. Och hans självkänsla växer för varje milstolpe som efter mycket hårt slit kan bockas av: ”Jag kan simma. Jag kan läsa. Jag kan cykla.”