Skogsmullen i mig syns inte på utsidan

Det här är sommaren då vandringsturismen tagit rejäl fart i Sverige. Jag och min familj upptäckte tjusningen med att vandra redan för två somrar sedan då några av våra vänner lockade med oss till Sälen.

ANNONS
|

Såhär tredje året med fjällvandring kan man tycka att jag borde vara lite van. Framför allt veta vad som borde packas ner i resväskan.

En dag före avfärd står jag i en sportbutik och velar sedan jag insett att jag faktiskt inte äger någon riktig regnjacka. Köpa eller inte? Tiodygnsprognosen ändras varje dag och för tillfället ser den ganska lovande ut med mycket sol. Jag hänger optimistiskt tillbaka jackan.

Ner i resväskan åker samma gympadojor som jag köpte inför Sälenresan för två år sedan, ett par slitna träningstights och två korta vindjackor. Sådär ja, det ska väl räcka!

Det där med att det kan finnas rätt mycket mygg i Dalarna har jag helt förträngt. Istället för myggolja packar jag ner en ärmlös sommarklänning, några tunna kjolar och ett par högklackade skor. Känner mig nöjd. Man vill väl liksom vara lite snygg på semestern också.

ANNONS

Grannen får en skeptisk min när hon hör att jag inte kommer ha med mig någon regnjacka och lånar ut sin.

Som barn bodde jag nästan i skogen. Byggde kojor, plockade blåbär, lekte i bäcken... Någonstans längs vägen blev skogsmullen en fashonista, men något inom mig längtar tillbaka. Jag tror att det är därför jag njuter så mycket av de här fjällsemestrarna. Det är lite som att komma hem, tillbaka till barndomens minnen och dofter.

Men det kan ju inte alla de där friluftsmänniskorna man möter längs vandringslederna veta. Jag sneglar på deras fotriktiga vandringskängor, deras Fjällräven-ryggsäckar, deras mössor... Ja, man hade faktiskt behövt mössa i år. Jag biter ihop och håller för öronen när det blåser som mest där uppe på fjället. Inte att jag för en millisekund funderade på att packa ner en mössa.

På mitt ena ben räknar jag till 60 myggbett efter vandringen häromdagen. Nästan lika många på det andra benet. Lärdom; klä dig aldrig någonsin i träningstights inför en skogsvandring där det ”kan vara lite blött”. Salvan med hydrokortison som jag tack och lov slängde ner i väskan kommer till användning. Det gör inte klänningen eller de högklackade skorna.

I Sälen verkar annars allt vara som vanligt denna sommar. Eller ja, nästan allt. I början av veckan tappar jag bort mitt lånekort och ett av mina kundkort. Plötsligt har jag ett nytt inpratat meddelande på mobilen. Det visar sig att en man från Uppsala har hittat mina kort – och tagit med sig dem hem. Att lämna in dem i ICA-butiken nära stugbyn vågade han inte på grund av coronarisken. Så nu ska han skicka dem med posten istället.

Det är bara att konstatera; mitt lånekort på Vårgårda Bibliotek är ute och reser mer än mig den här sommaren.

ANNONS