Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt AT
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Kerstin Brandqvist Aspenstedt.
Kerstin Brandqvist Aspenstedt.

Kerstin Brandqvist Aspenstedt: Snart ska den hiskeliga staken fram igen

Hej igen, kära läsare. November segar fram i femtielva nyanser av grått. Regnvädersgrått, dimgrått, jämngrått, blygrått, görgrått… Ja, du ser själv hur illa det är.

LÄS MER: S:t Lukas-mottagningen vill vara en god kraft i Alingsås

LÄS MER: Entreprenören som bytte inriktning och blev lärare

Lägg därtill covid-19, pågående smittspridning och stränga restriktioner. Håll i, håll ut, håll avstånd och låt handspriten flöda.

Låter jag dyster? Nej då, det är inte så farligt med det. Jag har gott hopp om att alla gör sitt bästa när det verkligen gäller.

Själv gör jag så gott jag kan och tänker snart fördriva gråheten också. Advent står i farstun och stampar. Alldeles snart ljus ska flöda i alla fönster.

När jag träffade min man på 70-talet medförde han i boet en adventsljusstake som han haft redan i pojkrummet. Hiskelig, om du frågar mig. Urtjusig, enligt honom.

En mer neutral beskrivning är svart metall, färgade glasbitar i grönt, brunt och gult. Ljus huller om buller som vore dom ditkastade av desperat och slutkörd tillverkare vars enda längtan är lugnet efter jul.

Terrorbalansen pågick lågintensivt i december ett par, tre decennier. Ingen vann någonsin smakstriden.

Hela 80- och 90-talen tillämpade jag metoden ”glömma och gömma” i adventstid. Jag ”glömde” ställa fram den. Min listiga plan avslöjades och plötsligt hade furustaken med plastmanschetter i lingondesign och ljusrad i pyramidform sällskap i fönstret av ”hiskeligheten”.

Gömde den bakom långgardinen. Ja, jag skydde inga medel. Rätt vad det var stod den i fönstret mot gatan i alla fall. Terrorbalansen pågick lågintensivt i december ett par, tre decennier. Ingen vann någonsin smakstriden.

Men det skulle bli en vändning. Och här kastar jag in en varning för att läsa tidningar för de kan komma att förändra hela din grunduppfattning om god smak. Det kan bli pinsamt för dig. Så blev det för mig.

LÄS MER: Gunvor fick en telefonkompis mitt under coronapandemin

Köpte ett blankt och dyrt magasin, Scandinavian Retro. Slår upp bladet och vad skådar mitt norra öga... Dicks adventsljusstake på bild! Beskriven som det hetaste retroobjektet på stakmarknaden. Folk betalar villigt tusenlappar på Tradera för en dylik, om den ens går att uppbringa. Ljusstaken får här också ett namn: Fantasi och tillverkaren är Osram. Den som äger en sådan kan vara lycklig, förstår jag av kontexten.

Där tappade jag allt hakan med ett plask rätt ner i glöggkoppen, och tänk ingenting blev sig likt efter det.

Där tappade jag allt hakan med ett plask rätt ner i glöggkoppen, och tänk ingenting blev sig likt efter det. Min inneboende smakpolis började omgående resonera: Var den inte lite tjusig? Jo, lite… Ovanlig åtminstone. Och tänk ett eftertraktat retroobjekt. Det låter...

Plötsligt var hiskeliga staken snygg. Min åsikt om makens inredningspreferenser reviderades också: Tänk att han i alla år haft så delikat smak för åtråvärda objekt från mitten av 1900-talet. Min egen faiblesse för gul furu mindes jag inte alls längre.

Sen slår det mig; Dicks goda smak kan även jag ha nytta av nuförtiden. Jag är ju själv ett äkta retroobjekt. Från 50-talet och allt!

LÄS MER: Siri och Jakob gör äpplemust

LÄS MER: Pernillas återbruk har hög modegrad

LÄS MER: Många järn i elden för Kersti i Ödenäs