Jag brukade också himla lite med ögonen och sucka inombords, och ibland även utombords, när jag såg den ena bilden efter den andra av folks husdjur.
Inte alltid såklart, men ibland kände man givetvis att det lätt kunde bli för mycket. Inte minst på sociala medier.
Visst älskade jag också härliga djurfilmer på twitter som en frisk fläkt i den gråa covid-vardagen men hallå - någon måtta fick det väl ändå vara?
Nej, det fick inte vara någon måtta alls, har jag nu lärt mig.
För sedan en och en halv vecka tillbaka bor det nämligen en liten shih tzu-valp vid namn Emma hos oss. Och plötsligt har precis allting jag tidigare tyckte kunde bli lite för mycket blivit det jag sysslar med mest på fritiden.
För hallå, hon är ju så söt och gör så jäkla söta saker hela tiden, den lilla håriga rackaren!
Alltså ni skulle sett henne häromdagen när hon jagade våra stackars katter upp och ner för trappan, eller hur liten hon blev när vi badade henne igår, eller hört hennes gulliga bjäbbande när hon var riktigt uppe i varv under ett intensivt dragkampspass eller...
Nej, jag ska låta er slippa det här faktiskt.
Men alldeles oavsett så förstår jag känslan som ni alla andra har nu. Jag gör verkligen det. Och den är lite samma som när jag blev pappa två gånger. Man har något nytt och fantastiskt i sitt liv och man vill dela med sig av det till omvärlden.
Det är faktiskt inget konstigt med det.
Och någonstans tror jag vi just nu i den här verkligen behöver lite flykt från vardagen och en chans till att bara titta på en gullig hund eller söt bebis och bara vara där en stund.
Allting just nu är nämligen så jävla allvarligt precis hela tiden. Det har varit det i snart ett år och lär fortsätta vara det ett bra tag till.
Vi är så totalt omgivna av misär i den tillvaro som råder nu att annat behövs, även om det känns ytligt och töntigt.
Mitt i mitt twitter-scrollande behöver jag ibland stanna till på kontot The Dodo (@dodo) exempelvis. Där hittar man allt som oftast underbara videoklipp på olika djur som räddats från svåra situationer och nu hittat ett nytt, permanent hem.
Och jag behöver baske mig också bildgoogla på det australiensiska pungdjuret quokkan några gånger i veckan bara för att påminna mig om att ja - världens gladaste djur lever och frodas fortfarande.
Dessutom finns ju alltid alla bilder och videoklipp på barnen när dom var små. Men när jag drar fram dom så slutar det allt som oftast i högljudda protester från nämnda barn. Pappa får helt enkelt kolla på dom, minnas och fälla en liten glädjetår, i smyg istället.
För världen vi lever i just nu behöver det. Unna dig en tår du också, det förtjänar du!
