Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

 Bild: Filip Landqvist
Bild: Filip Landqvist

Jenny Schagerlind: Vänskap har inga åldersgränser

Jag trodde att jag visste så mycket om allt när jag var 19. Jag trodde framför allt att jag kände mig själv, att jag visste precis vad jag behövde och att de som var vuxna på riktigt inte fattade något.

Såhär i efterhand kan jag önska att jag hade haft en 20 år äldre vän som vågade säga en del obekväma sanningar. Nu är jag 42 och är nog den där vännen. Men min tonårskompis behöver inte höra så många kloka visdomsord för hon är så mycket mognare än vad jag var i samma ålder.

Jag satt barnvakt åt Cazandra när hon var liten. På det sättet kan vår nu vuxna vänskap kännas lite märklig, men bara lite.

Jovisst, jag delar med mig av en del sanningar, men får minst lika många tänkvärda sms tillbaka. Vi är bara människor båda två och jag märker att hon vet lika väl som jag hur hjärtesorg känns, hur komplicerade relationer kan vara, hur viktigt det är att få skratta även när livet är tungt.

Jag satt barnvakt åt Cazandra när hon var liten. På det sättet kan vår nu vuxna vänskap kännas lite märklig, men bara lite. Mest känns den självklar och härlig. Och apropå att få skratta är det nog just i humorn vi med åren funnit varandra på ett nytt sätt. Det var tack vare den hon gick från att bara vara mina vänners dotter till att vara…tja, en kompis helt enkelt.

Hänger du däremot med människor som skulle kunna vara dina barn, av ingen anledning alls förutom att ni gillar varandra, blir folk lätt konfunderade.

Om ni undrar, jodå jag har många kompisar i min egen ålder också. Det som i Sverige anses normalt. En mycket äldre vän, typ en tant eller farbror på något äldreboende, går också bra. Det är ju till och med lite gulligt. Hänger du däremot med människor som skulle kunna vara dina barn, av ingen anledning alls förutom att ni gillar varandra, blir folk lätt konfunderade. Vet ni vad; låt de undra. Låt de stirra. Och ni behöver inte viska obekväma sanningar i varandras öron heller om ni inte vill.

Hon får mig att prova drinkar jag aldrig druckit förut, köpa klänningar jag annars aldrig hade hittat, flyga till städer jag aldrig varit i.

En annan av mina yngre kompisar är 25. Jag skrattar sällan så mycket som när vi ses. Hon får mig att prova drinkar jag aldrig druckit förut, köpa klänningar jag annars aldrig hade hittat, flyga till städer jag aldrig varit i. Ibland känns det som att ingen förstår mig bättre än Sueli, med sitt portugisiska påbrå, sina stilettklackar och sina stora färgglada örhängen.

Ingen jag känner chattar snabbare än hon. Skulle jag lägga ifrån mig mobilen en stund mitt i någon av våra långa konversationer har jag åtta olästa meddelanden när jag tar upp den igen.

Vi är 14 igen och gatorna är våra.

Förra året åkte vi en långhelg till Barcelona, bara hon och jag. På väg hem från tapasbaren en sen kväll passerar vi plötsligt en restaurang som bär Suelis efternamn. Ingen av oss tvekar en sekund. Sueli klättrar upp på motorcykeln som står parkerad utanför medan jag fotar och spanar efter ägaren samtidigt. Vi är 14 igen och gatorna är våra.

Det inbillar vi oss även på hemresedagen då vi rusar rakt ut i biltrafiken och nästan blir överkörda då vi inser att vi är på väg att missa flyget. Men man kan ju inte åka hem utan att ha ätit paella och köpt churros på La Rambla.

Alla borde få vara fjortis i Barcelona emellanåt.

LÄS MER: Mormor kanske hade varit influencer

LÄS MER: Skogsmullen i mig syns inte på utsidan

LÄS MER: Man känner sig liten igen – och ringer mamma