Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Katrin Niklasson: Verkligheten är alltid mer skrämmande än fiktionen

Jag är knappast ensam om att älska skräck och mörker. Genren är populär. Varför? Kanske för att skräckfilm är ett säkert sätt att konfronteras med sina rädslor.

I veckan släpptes ”The guilty”, en amerikansk nyinspelning av den danska dramathrillern ”Den skyldige” som kom 2018, på Netflix. Vilka tror ni gjorde det bäst? Danskarna. Såklart. Och då avvände ändå amerikanerna den otrolige Jake Gyllenhaal i huvudrollen som larmoperatören som får ett nödsamtal från en kvinna som blivit kidnappad.

Mot bakgrund av min kärlek till dansk film och tv, men kanske framför allt till mordiska mörka historier som får det att kittla i hjärnan, var jag inte lite uppspelt i tisdags, då jag genom kollegan Matilda fick nys om ”Kastanjemannen” på Netflix. Att jag inte redan upptäckt den och lagt till den i min lista förundrade mig, för den uppfyller en hel del av mina önskningar: Skrämmande. Mörkt. Känslosamt. Och danskt.

Inte blev jag mindre exalterad då jag såg att GP:s recensent Hynek Pallas omskrev serien som ”en så utstuderad sadistisk och rörande nagelbitarthriller att du inte lär se något bättre i genren på länge”. Herregud. Tisdagskvällen kom. Det regnande. Och alla förväntningar infriades! (Och jag var då oerhört glad att jag inte läst boken med samma titel, skriven av Søren Sveistrup, och därmed förstört spänningen.)

En journalistkollega här i huset uttryckte viss förskräckelse över denna serie. Lite för magstark för att se ensam hemma en mörk oktoberkväll. Själv är jag härdad efter att ha plöjt en hel del skräck, företrädesvis amerikansk sådan. Visst hoppar jag till precis där regissören tänkt att tittaren ska hoppa till, men jag blir sällan rädd på riktigt.

Jag är knappast ensam om att älska skräck och mörker. Genren är populär. Varför? Jag börjar googla lite och stöter på en krönika med flera år på nacken publicerad i Folkbladet. Krönikören Setareh Yousefi skriver ” Att lägga pengar på att dra fram sin egen rädsla känns överkurs i en värld av horribel skräck i många hörn.”

Hon ställer sig sedan från: ”Är inte verkligheten tillräckligt obehaglig?”

Jag tänker att det är just för att verkligheten är så obehaglig som vi vill se skräck. Utan att ha någon vedertagen psykologisk analys att falla tillbaka på tror jag att man skulle kunna hävda att se skräckfilm är ett säkert sätt att konfronteras med och bearbeta sina rädslor för en osäker värld fylld av grymhet. För frågar du mig är verkligheten alltid långt mycket mer skrämmande än fiktionen.

LÄS MER: "En kvinna som klandrar män för sin ensamhet vore pinsam”

LÄS MER: Kråkan – en ny barnboksförälskelse