Ewa och Lennart Bremert med papillon-hundarna Cindy och Molly. Alingsåsparet besegrade coronaviruset. Men vägen tillbaka efter sjukdomen är lång.
Ewa och Lennart Bremert med papillon-hundarna Cindy och Molly. Alingsåsparet besegrade coronaviruset. Men vägen tillbaka efter sjukdomen är lång. Bild: Totte Vesterlund

Kampen efter coronaviruset

Ewa och Lennart Bremert besegrade coronaviruset. Nu väntar en mödosam vandring tillbaka till någon form av vardag mitt i pandemin för paret, som hyllar vården.

ANNONS

Lummigt, luftigt och lugnt - tystnaden bryts bara av tågen som med jämna mellanrum dundrar förbi på Västra stambanan. En välkomstkommitté bestående av papillon-hundarna Cindy och Molly. Bara enstaka blåmärken skvallrar om tiden på lasarettet.

Ewa och hennes man Lennart övervann covid-19. Men makarna Bremert plågas, trots att de är fria från coronaviruset och inte smittsamma, fortfarande av sviterna av sjukdomen.

– Man orkar en sak varje dag. I dag kom du hit. Det räcker för i dag, säger Ewa, där vi sitter på altanen till huset i Lövekulle.

Sömnsvårigheter efter respiratorn

För knappt en månad sedan skrev AT för första gången om parets upplevelser. Då hade Lennart fått komma hem. Han skrevs ut från lasarettet den 28 april.

ANNONS

För Ewa, som har diabetes typ 2, blev sjukdomsförloppet mer dramatiskt och återhämtningen jobbigare.

Den 21 april hämtades hon i ambulans och lades in på intensivvårdavdelning. Två dagar senare hamnade hon i respirator. Läget var allvarligt, men stabilt.

– De hade en som gick och kollade mig hela natten innan jag lades i respirator för att jag inte skulle ta av mig masken. Jag sa att jag inte fixade det, att jag dör hellre än att ligga med syrgas rätt upp i näsan. De sa att jag måste. Sedan tog de beslutet att lägga mig i respirator.

Ewa tror att tiden i respiratorn, med ett otäckt uppvaknande, bidrog till de sömnsvårigheter som hon nu är på väg att göra sig kvitt.

– Jag har haft väldigt svårt att sova och det hänger nog ihop med respiratorn. Jag har fått frågan om jag har haft mardrömmar, men det har varit precis tomt.

– Ibland när man är vaken på natten så kommer det lite tankar på vad man har gjort eller vad man ska göra. Det har börjat komma tillbaka. Förut när jag var vaken så var det helt tomt; inga tankar, ingenting. Det vände nog i helgen. Jag sover bättre och längre nu.

Så det som folk eftersträvar, att inte ligga och grubbla på göromål på kvällen, är rätt skönt?

– Ja, faktiskt. Då känner jag mig lugnare, ångesten de första veckorna var jättejobbig. Jag frågade en sköterska om hon kunde sitta hos mig, och det gjorde hon. Sedan märkte hon väl att jag somnade och smög ut. De har varit så underbara och ställt upp med sådana saker.

Lennart håller med:

– Vården har varit helt otrolig. De sliter och offrar i princip sina egna liv. Pengar ska in omgående till dem. Bara ge dem pengar rätt och slätt, säger han.

Hur tycker ni att informationen från samhället har varit kring den här sjukdomen?

– Jag tycker det är så dåligt skött så det är inte sant. All kritik som går att ge till regeringen. Vården får ta skiten för att regeringen inte har gjort någonting åt det, de stackarna går på knäna, säger Lennart.

Klarade inte att sitta upp

Lördag den 25 april vaknade Ewa från respiratorn. Dagen därpå flyttades hon till epidemiavdelningen.

– Jag klarade inte att sätta mig upp när sjukgymnasterna kom på tisdagen. Jag hade tappat så mycket muskler, i och med att jag hade legat i respirator, och kunde knappt stå upp.

Den 7 maj skrevs Ewa ut från lasarettet. Hon hann bara vara hemma i 21 timmar innan hon fick åka in med ambulans och läggas in på nytt eftersom hon hade svårt att andas.

För drygt två veckor sedan, onsdag den 13 maj, skrevs Ewa ut och sedan dess har hon inte behövt läggas in igen. I samband med den senaste sjukhusvistelsen togs ett prov som den 9 maj visade att Ewa var fri från covid-19.

"Dagarna flyter iväg"

Oron för att läggas in på nytt har släppt och vägen tillbaka påbörjats. I början blev Ewa helt slut bara av att duscha.

– Vi har duschen nere i källaren och Lennart fick gå före mig. Jag satt och flåsade. Andningen var bedrövlig.

Likt ett barn kröp hon uppför trappan och klev ned för den ett steg i taget. I söndags förra veckan så förbättrades hennes mående.

– Jag är hyfsat pigg på förmiddagarna, men jag orkar inte en hel dag, säger Ewa.

– Man får oftast vila ett par gånger om dagen. Vi brukar lägga oss båda två. Jag är fortfarande trött, säger Lennart, och utvecklar:

– Dagarna går så fort, de bara flyter iväg på något sätt. Man upplever att man inte hinner så mycket, och även om jag är frisk så orkar jag inte allt på samma sätt som jag gjorde förr. Jag gör allt: matlagning, tvättning, dammsugning, tar hand om ogräs och grävningar i trädgården.

Min upplevelse av detta är fruktansvärd och jag vill helst inte höra tals om corona.

Lennart är förtidspensionär. Men för Ewa, som är helt sjukskriven till den 21 juni, väntar så småningom en återgång till arbetet som personlig assistent i Alingsås kommun.

"Folk tror vi är någon slags smittohärd"

En sak som paret har upplevt, sedan de berättade om vad de varit med om i AT, är att andra människor ryggar tillbaka.

– Det kan hända att jag har fel, men det känns nästan som att folk ryggar tillbaka och tror att vi är någon slags smittohärd, säger Lennart.

Vad tänker du om det?

– I början brydde jag mig inte och tyckte att det var okej, men nu blir jag lite irriterad. Det är inte vi som är hotet. Och det finns fortfarande kvar överallt, det är det folk inte förstår.

Förutsatt att man blir ordentligt immun så borde ni vara de säkraste att träffa nu?

– Ja, ärligt talat tror jag också det. Samtidigt vet jag inte om jag kan bära på det, även om jag inte kan bli sjuk. Om någon som har det råkar spotta på mig så kanske jag bär det med mig. Samtidigt är vi egentligen de säkraste att träffa. Och vi känner till symptomen, om vi skulle råka på det igen.

Detta är andra gången som makarna Bremert pratar med AT om covid-19. Ewa å sin sida vill inte ta del av medierapporteringen om coronaviruset.

– Jag vill inte veta av det. Det har varit så jobbigt så jag vill inte höra om hur många som har dött. Jag blir så trött på att bara höra om det negativa hela tiden. Min upplevelse av detta är fruktansvärd och jag vill helst inte höra tals om corona.

Går det att isolera sig från det i tider när man är ständigt uppkopplad?

– Det är jättesvårt. Det går nästan inte att missa det.

Berömmer barnen

Paret har en husbil, men det är oklart om det blir några utflykter med den i sommar.

– Jag är fortfarande rädd för att bli smittad, säger Lennart.

En erfarenhet som de bär med sig är att inte ta någonting för givet.

– Man vet inte om man lever i 2 eller 22 år till, säger Ewa.

– Nu vet man att man kan dö i morgon, säger Lennart.

Och de berömmer sina tre barn:

– De har tagit det jättehårt och ställt upp så fantastiskt, säger Ewa.

– De har lyckats kanonbra. De har tagit hand om räkningar som det har varit kris med och letat igenom uppgifter och papper åt oss, ringt till olika ställen och löst precis allting. Om man hade vetat om att vi skulle försvinna båda två så kanske man skulle gjort en pärm med olika grejer, det tänker jag ordna nu, säger Lennart.

LÄS MER:Coronadrabbade paret hyllar vården

ANNONS