Kom för en tid sedan hem och möttes av ett något märkligt ljud från en obestämbar plats i hemmet. En snabb koll inomhus gav inget resultat, men så upptäcktes en lite hög med grus på utsidan av huset. Märkligt! Jodå, och märkligare skulle det bli.
Efter en okulärbesiktning utomhus visade det sig att någon okänd varelse hade grävt ett hål in under huset. Huvudmisstänkt i målet: den där svarta katten som brukar göra sina dagliga behov i vårt grönsaksland. Hen står inte högt i kurs ska jag säga.
Nu började en flera timmar lång kamp. På ena sidan fastighetsägare med familj. Beväpnade med sopkvast, ficklampa och sprayflaska laddad med vatten. På den andra sidan, ett okänt odjur. Kanske katt.
Nu började en flera timmar lång kamp. På ena sidan fastighetsägare med familj. Beväpnade med sopkvast, ficklampa och sprayflaska laddad med vatten. På den andra sidan, ett okänt odjur. Kanske katt. Första draget blev att sticka in kvastskaftet i hålet och skrämma ut inkräktaren. Inget resultat. Nästa drag: ett försiktigt försök att med tunn vattenstråle få ut djuret. Borde bita på en katt. Inget resultat. Steg tre blev att liggandes på knä lysa in i hålet och locka ut djuret med ett vänskapligt: Kom då, kom då. Resultatlöst! Inne i mörkret syntes en pälsbeklädd varelse och ett par stirrande ögon. Men något djur kom inte ut.
Vid den här tidpunkten kändes det som att goda råd var dyra. Och vad gäller då? Jo, googla. Efter en stunds sökande kunde misstankarna mot grannkatten avskrivas. Allt pekade nu istället på Meles meles, eller som vi säger på ren svenska: Grävling. Och Naturvårdsverkets uppmaning på nätet var att så snart som möjlig försöka bli av med grävlingar så de inte boar in sig under huset. På samma hemsida konstaterades att grävlingen inte angriper människor men att ”den kan bita ifrån om den blir överraskad eller känner sig trängd”. Plötsligt kändes det inte längre lika intressant att ligga och kika in i det uppgrävda hålet och försöka locka ut djuret.
Efter ytterligare några googlingar drogs nu strategin för slutstriden upp. Tydligt var att grävlingar inte gillar vissa dofter. En tygbit dränktes därför in rikligt – då menar ja rikligt – med herrparfym. Tygtrasan placerades i en glasburk, förseglad med ett perforerat plåtlock så att doften skulle läcka ut. Undertecknad smög ut till grävlingens entré och puttade in burken under huset.
Nu började det kalla kriget nå klimax. Jag i köket, väntandes på grävlings nästa drag under köksgolvet. Och grävlingen därunder. Knäpptyst. I timmar pågick det. Sedan fick inkräktaren nog av herrparfymdoften. Efter några tappra försök att få bort doftkällan insåg den tillfällige gästen att enda lösningen var att ge sig av. I den ljusa sommarnatten lommade den iväg. Kvar fanns bara ett uppgrävt håll att fylla igen, och en svag doft av herrparfym.
