LÄS MER:Väntan är över: Lights in Alingsås är igång
Precis som det mesta nuförtiden är ljusarrangemanget coronanpassat. Det märks kanske främst i form av att det inte finns någon färdig slinga som besökarna kan vandra för att titta på ljusinstallationer. Nej, i år handlar det istället om att lite planlöst vandra omkring och titta på 24 ljusobjekt – utspridda över hela stan, men där merparten av dem finns placerade i centrala Alingsås.
En relevant fråga i sammanhanget: Är det i pandemitider vettigt att genomföra ett arrangemang som i vanliga fall sägs locka 70–80 000 besökare till Alingsås under en intensiv höstmånad? Åsikterna om det går säkert isär. Nu blir det säkert så att det på grund av ”rådande omständigheter” inte kommer lika mycket folk som vanligt. Dessutom är det ett utomhusarrangemang, och om besökarna håller armlängdsavstånd mellan varandra så borde det kunna avlöpa smärtfritt.
En snabb efterforskning visar att mjölkbordet först ska ha stått i Sollebrunn, men sedan flyttades norrut till grannkommunen. Dags att ta tillbaka världsrekordet kanske?
Det här är inte en recension av Lights in Alingsås, men efter att ha varit ute och kikat på årets upplaga av ljuseventet kan konstateras att det känns något spretigt och svårt att få ett helhetsgrepp om allt. Och visst, det är väl så man vill ha det från arrangörshåll för att för mycket folk inte ska samlas på ett och samma ställe. Men frånvaron av en tydlig slinga att vandra, gör att årets upplaga känns lite som ett mellanår i väntan på bättre tider. Men, visst är det alltid trevligt med lite extra ljus i höstmörkret. Det går inte att komma ifrån.
Besökte nyligen grannkommunen Essunga och centralorten Nossebro. Fick i efterhand höra av kollegan Filip Landqvist att orten stoltserar med två märkliga världsrekord: Världens största fungerande sax, vilken väger 280 kilo och är närmare sex och en halv meter lång, dessutom finns där världens största mjölkbord. En snabb efterforskning visar att mjölkbordet först ska ha stått i Sollebrunn, men sedan flyttades norrut till grannkommunen. Dags att ta tillbaka världsrekordet kanske?
Jag har blivit med en hederliga gammal grammofon – skivspelare alltså – igen. En sån där som det går att spela vinylskivor på. Efter en del kopplande av sladdar, ingen blåtand här inte, fick jag nyligen ihop den heliga treenigheten: skivspelare, förstärkare och högtalare. När första skivan snurrade igång var det som att kastas flera år tillbaka i tiden. Det var så här det var! Ett varmare och fylligare ljud än det digitala, ibland lite knaster, och man är tvungen att resa sig upp för att vända på skivan. Ytterligare en ljuspunkt i höstmörkret.
LÄS MER:Det känns som man tappat tidsuppfattningen på något vis
