En rödvit sannsaga i pandemimörkret

Sagor kan sluta lyckligt även 2020. Efter 23 års väntan är Degerfors IF tillbaka i Allsvenskan i fotboll. Det värmer ett värmländskt hjärta.

ANNONS

Ett av mina första idrottsminnen dateras till hösten 1997 då Öster sköt ned Degerfors i dåvarande division 1.

När farsan kom hem till Karlstad efter bussresan från Degerfors berättade han om gamla farbröder som grät och sa: ”De kommer tillbaka, men då lever väl inte jag längre”.

Det såg mörkt ut även nu. Avståndet ned till jagande Jönköpings Södra, på tredjeplatsen i Superettantabellen, hade på några veckor krympt från åtta poäng, med tre matcher kvar att spela, till två pinnar med ett möte kvar.

Jag var ett nervvrak och gjorde det enda rätta – ackrediterade mig till slutomgångens ångestupplösning.

Ett redan nedflyttningsklart och decimerat Ljungskile stod för motståndet. Bravida Arena på Hisingen var scenen då Ljungskiles hemmaplan inte var i speldugligt skick.

ANNONS

Redan efter en kvart kunde det ha stått 3–0 till hemmalaget. Degerforsmålvakten Ismael Diawara stod för ett par fantastiska räddningar och hade i sin tur stolpen till hjälp på en hörna som nickades klockrent i trävirket.

Några lyckliga rödvita minuter före och efter pausvilan satte tonen för tillställningen. Johan Bertilsson öppnade målskyttet i den 43:e matchminuten och i den 48:e drygade Sebastian Ohlsson ut ledningen. När Victor Edvardsen satte 3–0 i den 85:e minuten kunde ett nervöst Degerforsfölje slappna av.

Utanför arenan hördes sången allt tydligare ”Allsvenskan – här kommer Degen” från supportrarna som samlats där. När slutsignalen gick firades fyrverkerier av, några brände rätt på spelarbussen. Tårar och kramar om vartannat. Ett galet slut värdigt en osannolik säsong ett overkligt år.

Förhoppningsvis är farbröderna som grät 1997 fortfarande i livet. Och nu har jag ett betydligt varmare minne att föra vidare i släkten.

Det ska egentligen inte vara möjligt för ett lag från en bruksort med 9666 invånare att ta sig till Allsvenskan – men bevisligen går det. En sannsaga i en tid då pengarullningen i toppfotbollen blir alltmer pervers.

Händelser som dessa blir allt ovanligare – men de fortsätter att ske. Jag hade förmånen att bo på Åland 2016 då IFK Mariehamn gick och vann FM-guld. Framgångsreceptet för Grönvitt då och för Rödvitt nu verkar ha varit detsamma; att skapa en familjär känsla. En gemenskap. Viktigt i vanliga fall, ovärderligt då social distansering gäller och julfiranden ställs in.

Efter förlusten mot Sundsvall frågade jag mig, i ett Fever Pitch-raseri, varför man ens följer ett fotbollslag. Vad är det värt? Nu fick jag svaret.

ANNONS