ALLA STJÄRTARS BYXOR passade verkligen alla tänkbara modeller.

Minns Martinette och Alla stjärtars byxa

Alingsås

”Alla Stjärtars Byxa” var ett begrepp i början av 1970-talet och bakom den succén låg Alingsåsföretaget Martinette.
AB Martinette var ursprungligen ett Stockholmsföretag, grundat 1941, som 1957 köptes av direktör Johan Bonnier. Verksamheten i Alingsås startades 1959 och blev ett dotterbolag till AB Stilmönster med Johan Bonnier som huvudägare.

Etableringen i Alingsås skedde samtidigt som den första svenska tekokrisen knackade på dörren. Flera konfektionsföretag lades ner i Alingsås och då passade Johan Bonnier på att göra tvärtom.

Han etablerade i stället AB Martinette i ”potatisstaden” och den första fabriksfastigheten, i hörnet av Nygatan och Norra Strömgatan, köptes av AB Lindahl & Nermark. Verksamheten expanderade emellertid snabbt och våren 1969 flyttade företaget in i  lokaler i kvarteret Farkosten (Sieverts Kabelfabriks före detta industrifastighet), lokaler man hyrde av Alingsås stad.

Senare blev det ännu en flytt, då till Suchards gamla lokaler på Sidenvägen.
En som var med under så gott som hela resan i Alingsås var Eivor Holm. Hon steg in på Martinette den 12 december 1959 och gick därifrån den 15 januari 1981.
– Jag började som sömmerska för att sedan hamna på modellavdelningen där jag sydde prover. Därefter jobbade jag som arbetsledare och instruktör, berättar Eivor.

TILLBAKA TILL SUCCÉN med Alla stjärtars byxa. 1972 togs ett beslut som skulle vända upp och ner på Martinette, som dittills varit känt för sin klänningstillverkning. Vd Sigurd Eklund köpte då licensrätten till Ebbe Borsings patentskyddade uppfinning ”form-cut”.
– Genom en kil i grenen kunde byxor skäras till på ett nytt sätt, förklarade Martinettes dåvarande vice vd Leif Kraft i en intervju i AT:s Vår industri 1976.

I samma veva blev dambyxor ordentligt på modet och företaget specialtillverkade en dambyxa i 24 olika storlekar under namnet Alla stjärtars byxa.
Tidigare hade dambyxor tillverkats som herrbyxor med undantag för en gummisnodd i livet.
– Vi kalkylerade med 1 000 byxor, men vi fick snabbt order på 10 000, minns Leif Kraft när AT talar med honom strax före jul i år.

Omsättningen tredubblades på några år och Martinette följde snabbt upp ”stjärtsuccén” med blusar och kjolar i samma färgskalor. Ett försök att införa begreppet ”Alla grabbars byxa” blev dock ingen succé utan företaget återvände till en helhjärtad satsning på damplagg.

JEANSMARKNADEN lockade också Martinette några år in på 70-talet. Man sydde både byxor, västar, jackor och blusar i denim, men från ledningens sida trodde man på en återsvängning i modet tillbaka till gabardin. Med facit i hand påminner det lite grand om Facit i Åtvidaberg som trodde att datorer bara skulle bli en tillfällig fluga. Det var ju skrivmaskiner som gällde!

Lars Pettersson arbetade på Martinette under de sista tio åren fabriken fanns kvar. Lars hade en gedigen bakgrund i konfektionsbranschen. Efter de sedvanliga springpojksjobben, även tidningsbud på AT, kom han in på Kabom 1947 där han fick lära sig tillskäraryrket från början. Därefter hade han anställningar på både Drabant och Alingsås Herrkläder innan han i början av 70-talet kom som tillskärare till Martinette.

– Jag jobbade även fackligt och var fackets representant i bolagsstyrelsen, berättar Lars när AT träffar honom och hustrun Mariana i huset vid Hällsnäs. Och regionalt skyddsombud, tillägger han.
– Martinette var en fin arbetsplats med bra arbetskamrater. Stig Hallgren la upp tygerna undan för undan som vi skulle skära till.
Lars nämner också Roland Nordling som skötte bandsågen.

SYSTRARNA Gunnel och Inger Björkqvist arbetade på Martinette i 14 respektive 16 år. Jag träffar dem hemma hos Inger i Långared över en kopp kaffe och en lussekatt.
– Innan jag kom till Martinette var jag på ett litet ställe i Loo där jag lärde mig sy, berättar Inger.
– När jag kom till Martinette fick jag börja som ärmsömmerska, men sedan avancerade jag och fick sy i gylfar.
Gunnel började med dragkedjor i klänningar, men övergick också så småningom till byxgylfar. Hon berättar också att hon fick sina första lärospån i sömnad på korsettfabriken Abecita, där hon var i tre år.

GUNNEL OCH INGER
arbetade tillsammans med Kicki Thorén och Eivor Holm och denna kvartett trivdes så bra med varandra att de till och med åkte på semestrar ihop.
– Vi åkte till Benidorm, minns Inger. Dit är det väl ingen som åker i dag.
Sömmerskorna jobbade på ackord och arbetet var slitsamt.
– Men vi trivdes skitbra eftersom vi var ett så gott gäng, säger Gunnel.

Den fasta timlönen låg på 3:15 när Inger började som 18-åring på Martinette.
– Jag tror att jag fick 3:45 när jag började två år senare, säger Gunnel.
– Det var tur att företaget lades ner 1981, annars hade vi nog suttit där än, skrattar Gunnel och får medhåll av Inger.

Det skrevs en hel del om konfektionsföretaget Martinette under 70-talet. Tekokrisen började göra sig kännbar och uppsägningarna var legio.
”Bristande orderingång” sa företagets ledning som orsak till nedskärningarna.
”Företaget är vanskött”, sa arbetarna och deras representanter.

SOM MEST hade företaget mellan 270 och 280 anställda. Detta var 1976. Under ett års tid fick 60 anställda sluta och nedskärningarna fortsatte.
1977 skrev tidningen Proletären en artikel om Martinette och i det numret gjordes en faktaruta om ”profiten” som gjordes på ett par Martinette-byxor.

”Ett par Martinette-byxor kostar mycket pengar – inte i direkt tillverkningskostnad, men efter alla påslag och innan de hamnat i affären.
Sömnadskostnaden för ett par jeans är 11:50. Tygkostnaden är 11:50, totalt 23 kronor. Företagets administration, lokalhyra, sociala avgifter, maskiner m m utgör 23 kronor och jeansen är då uppe i 46 kronor.

Nu kommer Bonniers profit på byxorna, hela 50 procent. Butikerna får då betala 69 kronor paret. Sen ska krämarn ha sin del, inte mindre än 150 procent. Byxorna säljs sedan för 169 kronor.
Detta förhållande gäller naturligtvis inte enbart Martinette konfektion utan är allmänt förekommande i branschen.”

1978 KÖPTES Martinette av Robert Svensson som också ägde Timmele Kappfabrik och Robsman i Varberg.
– Företaget var på nedgång redan då direktör Svensson köpte det. Felet är att ingen branschkunnig person varit i ledningen för Martinette sedan några år. De duktiga människorna i tekobranschen är helt enkelt inte lediga!

Uttalandet gjordes av fackklubbens ordförande hette Eivor Almqvist när hon intervjuades av tidningen Beklädnadsfolket 1980.
Eivor berättade också i artikeln om klumpiga inhopp av diverse konsulter som kostade företaget stora pengar.

ENLIGT LEIF KRAFT var företaget dömt att gå i graven redan när han trädde in som ekonomichef och vice vd 1972. Vd var Sigurd Eklund som började nästan samtidigt som Leif Kraft.
– Sigurd Eklund ville att vi absolut skulle sy i Sverige medan de flesta andra tekoföretag började dra sig utomlands. Hade vi gått ut med vår produktion kunde företaget varit kvar till och med i dag, spekulerar Leif Kraft.

Sigurd Eklund slutade 1976 medan Leif Kraft var kvar på Martinette till 1978.
Den 21 april 1980 blev konkursen ett faktum. Ägaren, Sven-Erik Svensson, lämnade vd-stolen till en konkursförvaltare som förhandlade med några spekulanter, men 15 januari 1981 blev det nedläggning för gott för både Martinette och Alla stjärtars byxa.

Läs också
På Teka tog man hand om varandra

  • Curt Magnusson
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.