FOTO: STIG GUSTAVSSON  Per Anger, lokalreporter i Vårgårda och Herrljunga

AT-webben 5 år – jubileumsblogg

Gästbloggen

Den 15 oktober 2007 såg www.alingsastidning.se dagens ljus. Sedan dess kan AT:s läsare få de senaste nyheterna sju dagar i veckan. Den här veckan berättar AT:s redaktion om jakten på nyheter och annat kring livet på en redaktion.

Till Lördag 20 oktober
Till Fredag 19 oktober
Till Torsdag 18 oktober
Till Onsdag 17 oktober
Till Tisdag 16 oktober
Till Måndag 15 oktober

Söndag 21 oktober
Vad är en nyhet?
Stafettpinnen för jubileumsbloggen har landat på AT:s lokalredaktion i Vårgårda. Som reporter på lokalredaktionen får man skriva om allt, och då menar jag verkligen allt mellan himmel och jord. Ena dagen kan man sitta på ett av Herrljungas äldreboenden och dricka kaffe och prata gamla minnen med några härliga pensionärer, medan man i nästa stund sitter i bilen med adrenalinpåslag på väg till en olycka eller brand.

Dagarna som reporter på lokalredaktionen ser aldrig likadana ut, men de börjar oftast på samma sätt – med en stor kopp kaffe och en genomgång av e-posten. Med det klart tittar jag i kalendern för att se om något är inbokat, och åker kanske iväg på ett jobb. Väl tillbaka från uppdraget kopplar jag oftast in kameran i datorn, och börjar välja ut en bild till artikeln. Vi som jobbar på lokalredaktionen fotograferar oftast själva till våra artiklar.

Har man inget inbokat kan man gå igenom de postlistor vi får från kommunerna för att se om det kan finnas nåt där värt att skriva om. Eller så bläddrar man lite i de tjocka buntar med papper som de olika politiska nämnderna i Vårgårda och Herrljunga genererar varje vecka.

Är det måndag, onsdag eller fredag, vilket innebär tidningen kommit ut, händer det ganska ofta att folk ringer om sånt de läst i tidningen. Ibland kan samtalen generera nya artikeluppslag, vilket självklart är tacksamt för en reporter.

Det roligaste med jobbet är när man får skriva om sånt som verkligen berör eller när man stöter på en riktigt bra nyhet.
Men vad är egentligen en nyhet? Svaret på det är inte alldeles glasklart, och det beror självklart en del på vem man frågar. Men några kriterier kan man nog ställa upp.

Först och främst ska det vara någonting som inte är känt, det hörs ju på namnet att en nyhet ska vara någonting nytt. Sen får det gärna vara en konkret händelse. En olycka eller en brand är typexempel på dramatiska händelser som berör och väcker känslor, och som ofta utgör typiska nyheter.

Men även sånt som påverkar och får följder för mångas liv är nyheter. Därför blir politiska beslut av olika slag ofta bra nyheter. Och för en lokaltidning som AT gäller det såklart också att det ska vara en lokal företeelse. Man läser ju inte AT för att få veta vad som händer i Stockholm, utan för att få senaste nytt från sin hemort.

Udda och ovanliga saker är också exempel på sånt som kan bli bra nyheter. Ett annat ämne som ofta berör och upprör är när man skriver om djur. Det visade sig väldigt tydligt när jag som ny på lokalredaktionen i början av året fick skriva om den tjädertupp som besökte barnen på Asklandaskolan. Artikeln jag skrev efter att det stod klart att tjädern hade skjutits är fortfarande en av de artiklar jag skrivit som fått flest kommentarer på AT:s webb.

PER ANGER
Reporter Vårgårda/Herrljunga

Lördag 20 oktober
– Hur känns det, känns det jobbigt…?
Hur många gånger jag fått den frågan senaste månaden vet jag inte riktigt, men de flesta verkar ta för givet att det är ångestladdat. Det här att börja jobba igen efter nästan ett år som mammaledig.

De flesta som frågar är inte journalister – och det kan ju vara en förklaring. Kanske har de själva rätt trista jobb. Arbetstimmar som bara ska avverkas medan de förstrött tänker på något annat och längtar hem till boken vid nattduksbordet, favoritprogramet på tv eller senaste dvd-filmen i samlingen.

De vet kanske inte hur det känns att ha världens roligaste jobb. För det har jag. Världens roligaste jobb.
Tänkte på det senast i måndags när jag och kollegan Patrik hälsade på familjen Hollander för att göra ett hemma hos-reportage i deras mysiga villa på Kullingsberg. Vi tittar in i fina, inspirerande hem, träffar störtsköna människor, skrattar en hel kväll – och får betalt för det.

Om somliga tänker på annat på jobbet är det precis tvärtom för mig. Jag tänker alltid jobb. Nä, jag är ingen arbetsnarkoman som ständigt går och filar på texter i huvudet. Men jag känner igen en bra story när jag springer på den. Då spelar det ingen roll om det är arbetstid eller inte, samma tanke dyker alltid per automatik upp i huvudet ”det här kan vi skriva om i tidningen”.

Man vet när man har varit hemma för länge… Någon vecka innan jag ska börja jobba igen kommer rektorn för förskolan fram till mig när jag är i skolan för att hämta äldste sonen. Hon undrar om jag tänker komma på invigningen av den nya förskoleavdelningen på tisdag. Jo, visst hade vi tänkt det. Lillkillen började ju där i augusti.
Rektorn tycker att det hade varit roligt med en bild i tidningen och plötsligt förstår jag att det inte är som mamma utan som journalist hon frågar mig. Det är klart att vi ska skriva om invigningen i AT! Det irriterar mig att jag inte har tänkt på det själv.

Det är då jag inser att jag har varit hemma för länge, att något händer efter tio månaders föräldraledighet. Automatlarmet, det som annars alltid slår till på direkten, börjar fungera dåligt.
Nu har jag hunnit jobba tre veckor och laddat batterierna igen. Även om jag bara jobbar 50 procent på pappret jobbar journalisthjärnan hela tiden. Jag hämtar och lämnar på dagis, träffar andra föräldrar och ser olika sorters reportage framför mig. Två mammor på förskolan har redan blivit tillfrågade om de vill vara med i tidningen. När jag fascineras av en historia tror jag att andra kommer att göra det också, då tror och hoppas jag att den som just berättat för mig vill berätta för alla mina läsare också.

Efter ett år hemma är det faktiskt också lite skönt när man blir igenkänd på stan. Förra lördagen stod jag på Body Shop och intervjuade en av ägarna när plötsligt en kund avbryter oss.
— Är det Jenny…? Ja, jag tyckte väl att jag kände igen dig. Fast du ser längre ut i tidningen.
Jahopp. Vad svarar man på en sån kommentar? Funderar på att säga att det kanske beror på att jag är rätt smal. Smala personer upplevs ofta som längre än vad de är, har jag hört.
Men jag säger bara det uppenbara.
– Okej… nej, jag är kort.
Efteråt undrar jag hur hon trodde sig kunna avgöra min längd överhuvudtaget på en bylinebild där jag sitter ner. Men skit samma. Jag blir igenkänd på stan och jag är tillbaka på banan igen.

JENNY SCHAGERLIND, reporter och redaktör för Våra barn

Fredag 19 oktober
Jag gillar verkligen journalistik på internet, den snabba förmedlingen av nyheter. Läsaren får tidigt information efter ett skeende och vi reportrar får känna nyhetspulsen som ofta skärper våra sinnen och gör att vi blir vassare journalister.
Men det finns en baksida till den snabba rapporteringen. Risken finns att det går för fort. Att jag som reporter inte hinner reflektera färdigt om vad det är jag skriver om. För en ensam helgreporter till exempel som får kännedom om en nyhet så finns inte alltid en kollega att prata med. Den ”långsamma” tidningen  är här ett skyddsnät, papperstexten går till redigeraren och redaktören som hinner läsa och värdera innan artikeln går i tryck. På webben däremot krävs bara några få knapptryck och så jag har jag publicerat nyheten.

En inte helt ovanlig webbnyhet är trafikolyckor. Vid sådana händelser är det oftast mer regel än undantag att informationen som finns tillgänglig är knapphändig.
Vi på redaktionen ringer till ett befäl på polisen som i sin tur kanske inte har hunnit få in så mycket fakta om det nyss inträffade. Polisen är då alltid mycket restriktiv med information, något som kan vara frustrerande för en reporter. Men polisen gör helt rätt, ingen tjänar på att vi publicerar felaktig information.

Källkritik är ett av journalistens viktigaste verktyg, det betyder att vi helst bör ha fått liknande information från två oberoende källor. Ibland är det svårt, vi får till exempel lita på den information som kommer från polis. Får jag som reporter även tag i räddningstjänsten som säger samma sak känns det genast bättre att publicera fakta. Det kan handla om hur många bilar som var inblandade i krocken, hur olyckan troligtvis uppstod och hur många som har blivit skadade.

Ibland tvingas vi skriva om det värsta som finns, att en person har avlidit eller att en saknad person är funnen död.
Då kommer en annan viktig aspekt i journalistens arbete in, etik och hänsyn för anhöriga.
För några år sedan satt jag med en sådan webbnyhet framför mig som en annan tidning redan lagt ut på nätet. Jag var stressad och skulle skriva något omedelbart, men som tur var hade jag en klok polis i telefon. Han konstaterade att de anhöriga inte ännu blivit kontaktade och bad mig vänta med artikeln. Något jag är mycket glad för att vi gjorde.
Webben är här för att stanna, men ibland måste vi reportrar stanna upp och tänka ett varv till.
PHILIP MAURITZSON, reporter

Torsdag 18 oktober
När jag läste redaktionschefen Claes Svenssons blogginlägg, där siffror om hur många som faktiskt läser vad vi på redaktionen skriver radades upp, gick det som en rysning genom kroppen. För när man är uppe i allt arbete glömmer man ibland det där. Hur många det är som faktiskt läser.

Missförstå mig rätt; vi har alltid er läsare i tankarna under arbetet på redaktionen. Vi tänker på vad vi måste, borde och skulle vilja berätta för er. Och inte att förglömma – ni finns ständigt där med tips om vad eller vem ni tycker vi ska skriva om. (Och utan era tips hade det säkert inte varit hälften så bra tidningar.) Men ändå. Jag tror att jag ibland är för upptagen med att bara göra, och bilden av er läsare med kaffemuggen och AT på morgonen är oftast suddig.

Och just där är webben så fantastisk. För den innebär en påminnelse om att ni läsare finns där på andra sidan. Genom kommentarer och på debattforumet, och inte att förglömma – på facebook! Där försöker vi hålla en bra kontakt med er läsare på ett mer avslappnat sätt, och något vi märkt är att det allra populäraste är då vi lägger upp bilder från vår vardag på redaktionen och hur det ser ut när vi är ute på jobb. Är det något annat ni vill se mer av på facebook? Kontakta oss gärna där!

KATRIN NIKLASSON
REPORTER

Onsdag 17 oktober
En dag på jobbet för lokalreportern
Det är tisdag eftermiddag när jag skriver dessa rader. Tisdag betyder tidningsdag, och när jag kom till mitt skrivbord idag plockade jag upp kom-ihåg-lappen från gårdagen.

I tur och ordning står det: vägförening, AFA, kolla av nämnden om skola, VG-patienter, Arken, uppsats, rullator, Janine, lasarett, konstri… (otydbart) och något annat som börjar på F, som jag inte heller kan läsa.

Först fyra minuters kaffe och koll av mejlen. Därefter dags för morgonens första telefonintervju. Och sedan rullar dagen på. Man ringer, och ringer igen. Man googlar, läser och sedan skriver man. Roligast är dock när man får lämna redaktionen och träffa människor i verkliga livet.

Ibland är dom man träffar glada och lyckliga, och vill berätta om något positivt som hänt. Stundom är dom man intervjuar ledsna och uppgivna och någon gång till och med heligt förbannade. Det gäller att försöka möta varje människa i varje intervjusituation oavsett ifall det handlar om en passionerad hobby-konstnär, en irriterad politiker eller en öppenhjärtlig egenföretagare. Det är inte alltid så lätt då det händer att man pratar med kanske 20–30 personer om dagen.

Än mer pinsamt blir det när man springer på någon på stan som ”hejar” och man endast vagt känner igen hen från något halvår tillbaka. Är hen arg på mig? Eller var det hen som var så nöjd med artikeln? Hmm… men vad handlade artikeln om?
Som reporter är jag alltid intresserad av en bra historia. Om historien är relevant, engagerande och dessutom har en tydlig vinkel, så vill jag skriva den.

Att det nu verkar bli så att inte alla kråkorna på min minneslapp blev förbockade denna dag är inte så mycket en fråga om relevans. Snarare om tid, och en insikt som slagit mig ganska nyligen: alla människor sitter inte med telefonen framför sig hela tiden för att svara när tidningen ringer.

Men imorgon kommer en ny dag med en ny lapp. Och skönt är väl det, då omväxlingen i arbetet måste ses som ett av lokalreporterns största privilegium.

MÅRTEN ÖHMAN
REPORTER

Tisdag 16 oktober
AT-webben ger en röst till
När Alingsås Tidning startade upp sajten alingsastidning.se för fem år sen var det alldeles självklart att vi skulle ha ett debattforum. Folkets röst har alltid varit given för den prenumererade och lösnummerköpta Alingsås Tidning, så givetvis även för den än mer åtkomliga webben.

Medan papperstidningen på senare år haft tre insändarsidor i veckan, finns det naturligtvis större utrymme på internet. Men det vissa glömmer (i båda medierna) är att ju längre man skriver, desto färre hinner ta till sig budskapet. Och vad hjälper viktiga synpunkter, när få eller ens någon orkar läsa till punkt?

Debattkulturen skiljer ganska markant mellan de båda medierna. Inläggen i pappers-AT är oftare undertecknade med namn och ger därmed naturligt en bättre tyngd. På webben är det, med några få återkommande undantag, nästan bara anonyma ”röster”. Och det vet man ju hur lätt det är att sitta ensam vid sin dator, hemma i anonymitetens mörker, och vara uppstudsig mot andra lika anonyma.

Visst, emellanåt kan det vara underhållande med spydiga och även fyndiga kommentarer till någon lika anonym, men god debattmoral vill jag inte kalla det. Tvärtom tenderar många från början intressanta debattrådar att mynna ut i rena personangreppen, men då mot lika okända personer.

Om jag fick önska en födelsedagspresent till alingsastidning.se på 5-årsdagen, så vore det ett behagligare klimat på debattsidan, gärna hårda, tuffa tag, men då under öppna visir, och framförallt med mer ödmjuka och konstruktiva inlägg. För både oss på AT och alla debattörer borde det vara väl så viktigt att diskutera i en trivsam miljö. Det finns så mycket goda tankar och idéer ute bland våra läsare, dessa vill vi kommunicera hellre än massa illvilliga, anonyma käftsmällar.

”Men då får väl ni på AT ta tag i det här”, tänker vän av ordning. ”Ni får väl hyfsa debatten, om ni tycker så!”
Jovisst, men det är dels en resursfråga, dels en hög tanke om att folk ska få utnyttja vår unika tryck- och åsiktsfrihet.

Vi stoppar en del inlägg och är väldigt restriktiva vad gäller länkar till andra sidor på internet. Dessutom vill vi i möjligaste mån prioritera den lokala debatten, då kan exempelvis islamistiska och världspolitiska spörsmål hamna i papperskorgen med hänvisning till andra forum på world wide web.
AT på nätet är bara fem år, vi och våra läsare är i en mognadsprocess.

THOMAS FRANSSON
Debattredaktör
Alingsås Tidning

Måndag 15 oktober
Vad har hänt under natten?
Varför står trafiken still på E20?
Varför ryckte brandkåren ut med flera bilar och påslagna blåljus?
Hur gick det egentligen för Holmalund i den där kvalmatchen?

Numera behöver vi inte vänta speciellt länge för att få svaren. Det är bara att gå in på www.alingsastidning.se – så har vi senaste nytt i närområdet. Plus en hel del annat smått och gott.
Lokala nyheter sju dagar i veckan. Visst är det fantastiskt. En serviceinriktad samhällsinformation för er som läsare och en inspirerande utmaning för oss som jobbar med innehållet.

Annat var det tiden före den 15 oktober 2007. Då fick ni läsare snällt vänta i ovisshet tills nästa upplaga av vår pappersupplaga kom ut. Frustrerande även för oss som vill förmedla senaste nytt så snart det bara går. Även om vi var först på plats, hade de bästa kontakterna och ett starkt lokalt förtroende, så tvingades vi ofta se de största nyheterna på de stora drakarnas löpsedlar om nyheten ifråga inträffade fel dag – det vill säga när AT inte kom ut.

Så är det inte längre. I dag kan vi med stolthet säga att vi är först med det senaste, både i stort och smått. Det räcker med ett knapptryck på den smarta telefonen, så är du uppdaterad. Så har det varit i fem år precis denna dag, den 15 oktober 2012.
Det firar vi förstås med lite extra aktiviteter på vår hemsida under veckan. Bland annat kommer vi att ha en särskild blogg som vandrar runt bland reportrarna.

Pappersupplagan är fortfarande vårt huvudorgan. Det är där man kan läsa nyheterna och reportagen i sin helhet. Och även en hel del specialmaterial är exklusivt för just papperstidningen. Det där lilla extra för de som vill ha fullständig koll på vad som händer i våra tre kommuner och även komma människorna som bor här lite närmare in på livet. Men webben är ett perfekt komplement som gör att vi kan hålla läsarna up to date, som det så fint heter.

I dessa tider pratas det väldigt mycket om kristider för vår bransch. Främst då vikande siffror för morgontidningarna i storstadsregionen. Men de flesta experter tror dock på ett fortsatt starkt behov av lokala nyheter. Och det märker vi ganska tydligt.

Faktum är att Alingsås Tidning aldrig haft fler läsare än just nu. Mätinstitut i branschen räknar med att varje exemplar av den prenumererade upplagan läses av i snitt tre personer, vilket för vår del innebär kring 35.000 människor i Alingsås, Vårgårda och Herrljunga kommuner. Lägg därtill drygt 14.000 unika läsare på webben varje vecka. Det är siffror som vi med stolthet förmedlar, inte minst med tanke på att det handlar om kött och blod som själva valt att ta del av vårt nyhetsflöde och annonsinnehåll.

Webbtidningen har inneburit ett helt nytt sätt att tänka. Och kommer ständigt att vara under utveckling. Det finns ingen i branschen som har facit för hur den ska hanteras på bästa sätt. Utan det handlar om att nästan dagligen analysera läsarvanor och vara lyhörd för omgivningens synpunkter. Men i kombination med pappersupplagan är det ett fantastiskt instrument, inte minst när det gäller den lokala debatten, de snabba läsarkontakterna och möjligheten att annonsera eller tipsa om stort och smått utan att behöva uppsöka tidningen rent fysiskt.

Det roligaste är kanske ändå att konstatera betydelsen av Alingsås Tidning i alla åldersgrupper. Det märks tydligt i den dagliga kontakten med läsekretsen. De allra yngsta har sin egen avdelning i pappersupplagan och deras föräldrar likaså. Vår ungdomsredaktion, Attention skräddarsyr innehåll för sin målgrupp både på nätet och i papperstidningen och detsamma gör även vår pigga sportredaktion. Föreningar och församlingar har en trogen läsekrets i pappret medan bildtävlingar, tv- och radioinslag lämpar sig bättre i webbformatet.

Kort sagt, det finns något för alla smakritningar i såväl den tryckta tidningen som på www.alingsastidning.se.  Och vi är så tacksamma för alla synpunkter som utvecklar innehållet. Tack för de första fem åren på nätet – nu hjälps vi åt att ta steget in i framtiden!

Under denna vecka turas vi på redaktionen om att blogga. Håll koll på webben för att veta mer om livet på AT!

CLAES SVENSSON
Redaktionschef
Alingsås Tidning

Läs mer:
Hallå där webbredaktör Stefan Samuelsson

Kommentera
Dela innehållet

Du måste ha ett konto och vara inloggad för att kommentera.


Logga in
Registrera dig
Glömt lösenord?

Logga in

Registrera dig

Lämna korrekta uppgifter. Kommentarer med oriktiga uppgifter godkänns inte.

Genom att skapa ett användarkonto så godkänner jag också reglerna för kommentering.
Obs. Enligt lag har du ett personligt juridiskt ansvar för det du skriver.

Glömt lösenordet?

Skriv in ditt användarnamn eller e-post för att få tillbaka det