FOTO: MIKAEL SVENSSON
Antonio Santos, Årets Ljushuvud och ordförande i föreningen Nattvandrarna

Antonio bloggar om nattvandring

Gästbloggen

Antonio Santos är årets Ljushuvud 2012, en utmärkelse han fått för sitt engagemang som nattvandrare. Den här veckan bloggar han om sitt arbete med ungdomar.

Om Antonio Santos
Till Fredag 9 november
Till Torsdag 8 november
Till Onsdag 7 november
Till Tisdag 6 november
Till Måndag 5 november

Söndag 11 november
– Pappa nattvandrar du på potatisfestivalen? frågar min son Fredrik 17 år. Han förklarar att han skulle vilja passa på att ha föräldrafri fest i min lägenhet. Jag tycker det är en utmärkt idé, sånt här gör man när man är 17 år och om jag fick bestämma skulle de ha alla sina fester hemma hos mig. Nu bor vi inte i ett vakuum så vi måste tänka på grannarna, vi går tillsammans till grannarna för att fråga om det går bra. 15 vänner bjuds in med möjlighet att ta med sig en vän.

Dagen kommer och en bit in på kvällen tar jag med mig nattvandrarna för att hälsa på hemma hos mig själv. Jag känner många av sonens vänner och alla verkar tycka det är okej med vårt besök, självklart till och med. En av hans tjejkompisar som jag känner väl rusar in i köket: -Antonio kan du komma, hon är på toaletten och jätteledsen! Jag blir sittandes där inne en stund, vi pratar om livets svårigheter och kärleksbekymmer, jag klappar henne på kinden och lämnar festen.

Senare på natten gör vi ytterligare ett besök och det är fortfarande samma fina stämning men de har blivit många fler nu. Jag får höra senare att polisen blivit ditkallad, det visar sig att polisen fick be 20 personer ståendes utanför att antingen gå in eller gå hem, festen hade dragit till sig 60 personer tillslut. Poliserna kliver in, ser att det inte är slagsmål, ingen är för berusad, ingenting är trasigt och inga droger förekommer varpå de önskar ungdomarna en fortsatt trevlig fest och lämnar platsen.

Min nattvandring har skapat god kontakt med mina barns vänner, det verkar till och med som mina barn tycker det är lite kul att kompisarna vet vem pappa är och de tycker att jag är en ”schysst farsa”. När jag är privat och möter dem på stan så stannar de flesta för att växla några ord, de säger t.ex -Jag känner din son! och sträcker på sig stolt.

Vi har jätteproblem att få tag i nya volontärer, alla verkar tycka att det är en bra sak, men få följer med ut. Har man tonåringar hemma kan jag bara säga att man har allt att tjäna på nattvandring i relation med sina barn. Man kan följa med en gång i livet och det är helt okej, jag ringer inte och tjatar och man behöver inte sälja lotter, allt jag önskar är att alla gav totalt sex timmar av sitt liv för våra ungdomar på stan.

Riskfaktorn är inte stor i Alingsås men vi går alltid minst två vandrare tillsammans för att vara ögon i nacken åt varann. Jag brukar säga att 95 procent av tiden består av trevliga samtal, och ibland kan det behövas gummihandskar eller plåster. Godisklubbor är det som går åt mest, om ni bara visste vad det är uppskattat, man kan vara 25 år, stenrik bodybuilder med 10 kg godis hemma men blir ändå glad över den lilla gåvan en godisklubba innebär.

Min uppmaning till mina läsare är att man tar fram almanackan, väljer en fredag eller lördag under 2013 och skriver nattvandring. När det börjar närma sig skickar man ett mail, bokar upp sig på hemsidan eller ringer oss, vi ser till att man får ett rutinerat sällskap. Man kan vandra utan att vara medlem, man kan vara medlem utan att vandra.

Tack så mycket för att ni läst bloggen och jag hoppas vi ses ute i Alingsåsnatten!

Nattvandrarna i Alingsås
c/o Studiefrämjandet
Kungsgatan 2
441 30 Alingsås
0706-43 48 07
team@nattvandrarnaialingsas.se
www.facebook.com/NattvandrarnaAlingsas

Lördag 10 november
– Du tänker för mycket Antonio! var det en arbetskamrat som sa till mig för några år sedan när jag jobbade som elektriker. Visst, jag tänker mycket men det är medvetet. Jag upplever tvärtom att folk tänker för lite, går på autopilot och gör det dom är vana vid. Man får höra i media att människor är lata i kroppen, men enligt mig är mental lathet ett ännu större problem.

Jag tänker på hur jag vill må, vad jag egentligen menar, varför jag gör som jag gör. När människor beter sig illa mot mig funderar jag på vad denna personen lider av, och vad jag kan göra för att hjälpa den som förtjänar det minst men behöver det mest. Jag älskar sanningen och försöker undvika att lura mig själv. Om någon vän känner sig ifrågasatt av mig, ska man veta att jag ifrågasätter mina egna slutsatser ännu mer.

Lycklig är något jag vill vara och för mig finns inget bättre än delad glädje i båda riktningarna. Man kan säga  att goda känslor är meningen med livet för mig, och när jag ”lyfter” en människa lite som t.ex. nattvandrare så lever jag verkligen. Det krävs dock att man är observant och lyssnar noga, vad känner hon egentligen? Vad behöver han? Vad kan jag säga till denna människan för att sprida glädje.

Det var en kille som frågade mig om jag verkligen går omkring och är så glad hela tiden som han upplevde det, ja det är jag verkligen. Jag och min dotter räknade för skoj skull antalet människor som ler inne i mataffären, det var inte många. Jag ler nästan hela tiden åt alla, önskar att fler visste hur härligt det är med det gensvar leenden genererar. Visst har jag också dåliga dagar men man kan säga att hela mitt liv är en enda stor KBT-övning.

Revir, prestige, onödiga rutiner, heder och stolthet är något jag kallar hjärnspöken och mentala konstruktioner som jag jobbat på att avskaffa hos mig själv. Om jag inte har en favoritplats i lunchrummet blir jag immun mot besvär av att någon tar ”min” plats. Om jag tar dagen dagen som den kommer med öppna armar så kan jag koncentrera mig på alla härliga intryck istället för att lägga energi på att upprepa gårdagen.

Ungdomar har ännu inte fastnat i gamla rutiner och har modet att förändra, detta gör det angenämt att arbeta med ungdomar som har viljan att upptäcka livet, vi har mycket att lära av ungdomar. De är autentiska och låter mig vara det. Min mor sa en gång: ” -Människor är som en blomma, varje erfarenhet och kunskap är som ett kronblad, vi får nya ibland och tappar några men vi är alltid densamma i mitten! Jag vill vara den i mitten så långt det går.

”Friar hellre än fäller” är ett fint uttryck som jag lever efter, det finns gott i nästan alla människor. Visst har vi alla föreställningar och associationer men jag försöker undvika fördomar, tycker inte om att döma folk. Ger jag någon en ursäkt för sitt beteende så är det även för min egen skull, vill helt enkelt inte tycka illa om folk. Jag brukar säga: ”Hata inte det du hatar, älska de andra sakerna istället.”

Alla människor är olika, tänker olika, känner olika och denna mångfald berikar livet, jag önskar inte förändra dem eller få folk att göra som mig men jag hjälper dem gärna att hitta sig själva. ”Hjälp någon att bestiga ett berg och du bestiger det själv samtidigt.”

Fredag 9 november
Det lyser redan inne på ”Hela Människan” så jag är inte först på plats, där inne står står Els-Marie och packar upp bullar, bröd och massa annat som vi behöver om en halvtimme när vi öppnar för besökare. Vi gör, te, kaffe och ställer fram lite godsaker som vi säljer till självkostnadspris. Vi pratar ihop oss och diskuterar aktiviteter som kan tänkas vara intressanta för de ungdomar som kommer.

”Hela Människan” är socialt arbete på kristen grund, det innebär att huvudmännen som sitter i styrelsen tillhör olika kyrkor, i Alingsås är det Missionsförsamlingen och Svenska Kyrkan. Själva arbetet i Alingsås är enbart socialt med syftet att stödja och hjälpa till med goda val i livet, riktat i första hand till ungdomar och unga vuxna men självklart kan alla åldrar komma. Vill man fördjupa sig i kristen tro kan vi erbjuda t.ex. Missionskyrkan en trappa upp.

-Hejsan hejsan! säger jag till två volontärer som kommer in genom dörren och jag känner hur jag fnissar till, vi skrattade så härligt sist när en av dem hade en så rolig anekdot att bjuda på. Alla volontärer är jätte-goa men denna är särskilt skojig.
– Var gjorde jag av dessa papptallrikar? undrar Els-Marie, eftersom vi har för avsikt att grädda våfflor idag.
– Jag springer hem o hämtar ett gäng hemma! svarar jag eftersom jag bor i kvarteret bredvid. Väl tillbaka efter fem minuter så har de ju självklart hittat tallrikarna igen, ingen skada skedd, nu kan vi göra många våfflor.

Det började med att jag besökte ”Hela Människan” förra året för att inleda ett samarbete. Vi var överens om att det är bättre om ”Hela Människans” volontärer som vill vandra gör det med nattvandrarna, och de nattvandrare som har trötta fötter kan hjälpa till i lokalen. Eftersom jag stod arbetslös hade jag nu hittat något som jag absolut ville göra, sagt och gjort, i februari 2012 började jag som praktikant hos Els-Marie och jag stormtrivs.

Två trevliga somalier kommer först, sen en dansk herre med sin snälla assistent och kort därefter sätter sig en sorgsen tjej i soffan.
– Ska jag hjälpa dig med SFI-läxorna? frågar jag ivrigt för jag ser att han har dem med sig och det är alltid lika kul. Självklart har alla tagit för sig av våfflor, och stoppat en peng i kassan som är en fågelholk i trä med en talgoxe i papp på en pinne. Els-Marie som är socionom i grunden har tagit med sig flickan in i ett litet rum för ett privat samtal.

Det är viktigt att alla känner sig välkomna. Vi har gäster som är muslimer, mormoner, kristna,  icke troende som jag själv och allt däremellan. Man kan vara ung, gammal, utländsk, anhörig, alkoholist  eller till och med ”lite på örat”. Gäster kan se på film, spela spel, samtala enskilt eller i grupp, spela biljard, bara få sitta en stund eller få hjälp med ärenden och sysslor i hemmet m.m.

In kommer ytterligare en volontär som inte planerat vara här nu men villigt ger en stund av sin tid ändå, utanför på vägen in har hon ”fiskat upp” en kille som säkert behöver lite stöttning.
– Antonio…kan du komma hit lite! ropar flickan som haft enskilt samtal och är lite gladare nu. Jag har träffat henne några gånger förut och vi bestämmer tillsammans att jag skall göra henne sällskap till läkaren imorgon.  Det värmer i hjärtat att få ett sånt förtroende.

Torsdag 8 november
Det man verkar vara bättre på i sydeuropa är att umgås över generationsgränserna. Man kan sitta och fika med morfar, vara på fest med hela släkten och inte bara när det är kalas. Visdom från den äldre generationen är något som värdesätts i länder som Spanien. Tillsammans med maten är nog dessa saker det enda jag gillar med spansk kultur.

Här hemma i norden tycker jag att vi är väldigt mycket bättre i det mesta. Särskilt vårt sätt att behandla barn, vår kvinnosyn och vår sociala trygghet. Jag kan tänka mig att det som människor från andra länder upplever, att vi behandlar våra barn som prinsar och prinsessor, egentligen handlar om respekt. Vi ger våra barn respekt vilket inte är självklart i alla länder.

När jag var i Spanien för att hälsa på min släkt, märkte jag att alla mina kusinbarn fastnade på mig som kardborrar. Jag förstod inte varför, men efter att ha fått förklarat för mig att i Spanien ger man bara respekt till den som förtjänat det, antingen genom ålder eller handling, så förstod jag. Dessa spanska barn hade inte upplevt respekt i samma utsträckning tidigare, men för mig var det naturligt att behandla dem värdigt som jag ser det.

Ett klassiskt exempel: Hela familjen skall iväg till affären. Lille Pelle 5 år har precis lärt sig knyta skorna så det tar ganska lång tid för honom i farstun varpå föräldrarna skriker: -Snabba på nu Pelle, vi ska iväg någon gång IDAG! Sen kommer farmor som med reumatism och käpp också tar tid på sig så föräldrarna frågar vänligt: -Hur går det Märta…ska vi hjälpa dig? Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå varför man inte säger samma sak till Pelle.

Vi har alla hört barn skrika i affären och föräldrar som skriker tillbaka. Jag har funderat på detta och tänkt på hur jag gör när en kompis frågar mig: -Kan du betala en dricka till mig, jag har glömt plånboken. Jo, jag gör likadant mot mina barn när de ivrigt frågar om vi kan köpa honung eller glass, som jag gör mot min kompis, jag säger: -Vänta ska vi se. Jag tar fram plånboken, kikar däri och förklarar: -Jag har pengar här men tyvärr behöver jag dom till något annat.

De flesta föräldrar gör nog så gott de kan och älskar sina barn, men när det gäller barnpsykologi finns mycket okunskap. Varför lägger man så mycket energi på att lära barn i tidig ålder vad gott bordsskick är? Det går ju att lära sig på 10 minuter när man är vuxen. Är det verkligen värt att ta strid varannan måltid i flera år för en sådan trivial sak? Tänk hur många mysiga stunder folk kastat i sjön för att slippa några fläckar på duken.

Behöver vi verkligen visa barn att livet är hårt och orättvist? Härda dem för att de ska bli tuffa? Jag är helt överygad om att det upptäcker dom ändå. Den absolut viktigaste uppgift vi har som föräldrar enligt mig, är att bygga barnens självkänsla, låta dem tänka individuellt och agera kollektivt. De blir duktiga förhandlare om de ges möjlighet att förhandla, kompromissa likaså. Jag har från start förbjudit mig själv att säga till någon av barnen: -Bara för att jag säger så! Ok, man orkar inte förklara alla gånger men då säger jag just det: -Jag orkar inte förklara just nu, kan jag göra det sen?

Mitt motto: Jag vill göra skillnad på barn och vuxna i fråga om pengar, ägande, frihet, ansvar, makt och trygghet. Jag vill INTE göra skillnad i fråga om empati, hänsyn, kärlek, värme, respekt och mänskligt värde.

Onsdag 7 november
– Heeej Charlie! ropar några ungdomar till mig på lilla torget halvvägs in på nattvandringen. Just detta gänget har vi träffat många gånger förut och de kallar mig alltid ”Charlie” av någon anledning, fråga mig inte varför men jag tycker det är sött så jag spelar med. De frågar efter den blå klubban man blir blå på tungan av och berättar hur roligt de har idag.

– Har ni tråkigt? Frågar jag några yngre killar som sitter på en bänk vid torget. De suckar och instämmer. De verkar nyktra och skötsamma så vi erbjuder dem gratis hyrfilm och chips med hjälp av ett presentkort jag skriver dagens datum på. Det är fem minuter kvar tills dess att BonBon stänger så de rusar iväg på lite bättre humör.

Vi kikar in på en skolgård och där har några flickor bunkrat upp ett gäng energidrycker och några öl på ett bord. De verkar inte berusade men vi pratar med alla och gör ingen notis om ölen. En av dem får ett mobilsamtal och vi hör henne säga: -Nä grabbar vi kan inte komma än, vi sitter här och snackar med nattvandrarna! En hel timme går och märk väl, ingen av dem tog en en enda klunk medan vi var där.

Man märker att del ungdomar runt i stan har fått i sig några öl och de flesta ger uttryck för ”festhumör”. Många har varit framme och hälsat på oss. Några trevliga poliser jag känner igen kommer fram, småpratar lite och talar om för oss hur bra det är att vi finns. Vi hinner knappt blinka så rusar poliserna iväg som oljade blixtar. Vi hann inte se någonting förrän poliserna är i fullt slagsmål på gatan. Ett större gäng verkar vilja ge sig in i leken men vi lyckas fånga deras uppmärksamhet och uppehåller dem till lugnet brett ut sig igen.

Efter ett besök på taxistationens toalett möter vi upp tåget som precis kom in. -Vad bra att ni kom! pustar de båda tågvärdarna som bär ut en kraftigt berusad man. Mannen har mobilen i handen men lyckas inte ringa hem utan ber om vår hjälp, vi lovar skjutsen att vi sitter kvar med honom tills han blir hämtad.

Det är många som står och röker utanför nattklubben på Kungsgatan nu, det berättas fräckisar och alla är trevliga. Ordningsvakterna offrar lite energi för att prata med oss vi har riktigt skoj en stund. Där står hon som var så ledsen förra veckan, -Hur har du det idag? frågar jag och får den varmaste av kramar. -Ni är bäst! svarar hon med ett leende.

Vi promenerar runt i stan en stund och beger oss sedan till hotellet som ska stänga, på vägen gör vi ”high five” med några tuffingar som lämnat nattklubben lite tidigare. Nu koncentrerar vi vår närvaro på området mellan ”Järnvägsgrillen” och ”Wallins Grill” som båda har fullt upp med hungriga ungdomar.

Vid tre-tiden sätter vi oss i bilen för lite ”debriefing” och pratar om kvällen, vad vi sett, hur det känts och vad vi kan lära till nästa gång. Jag frågar den nya killen om hur det verkar att nattvandra. -Jag är helt chockad över hur mycket positiv respons man får som nattvandrare! säger han och vill absolut följa med igen.

Tisdag 6 november
-Ursäkta Els-Marie, klockan är halv sex, kan jag smita ifrån en stund för att hämta bil och bullar till nattvandringen ikväll? Els-Marie är föreståndarinna på ”Hela Människan” där jag jobbar från 15:30 till 20:00 på fredagar. -Ja inga problem! Säger hon med ett leende.

Jag cyklar iväg till Lindströms bil, låser fast cykeln och kliver in. -Tjenare, jasså ska du ut och knalla inätt? säger Magnus som är säljare på Toyotaföretaget. Magnus, Mattias och försäljningchefen Urban är alltid lika trevliga när jag kommer, aldrig har jag hör dem sucka fast de helt gratis lånat ut bil till oss så många gånger, inte ens när de avbryter sina stängningsrutiner för att tanka åt mig.

Iväg till Classic Coffee House, de har precis stängt men är fortfarande kvar. Åter igen möts man av vänliga blickar medan de lägger jättestora bullar i en påse till mig och mina kära vandrare. Jag känner mig så tacksam att jag kan inte låta bli att hjälpa till med iorningställandet av stolar. Jag tackar och rusar tillbaka till jobbet.

Klockan är nio och jag möter de andra nattvandrarna på Studiefrämjandet. -Välkommen! säger jag till en ny kille som inte varit med förut. Vi sätter på kaffe och lägger upp de där jättebullarna på ett fat. Vi kikar lite på stadgarna och berättar för den nya killen om nattvanding, vi pratar och skrattar en stund, hämtar jackor och fyller en ficka med klubbor.

-Tjenare, ni ser ut att ha trevligt! säger jag till ett gäng ungdomar som står i hörnet. På centralstationen sitter en ensam tjej och gråter, hon har misstat tåget till Västra Bodarna och har inga pengar på mobilen. Hon får låna vår mobil för att ringa mamma. -Inga problem, vi kör hem henne! säger jag till mamman som berättar att hon satt illa till just nu.

Väl tillbaka i centrum springer en tjej ifatt oss och flämtar: -Följer ni hem mig?..jag är så mörkrädd!  Två av oss gör henne sällskap medan de andra forsätter i stan. På vägen berättar flickan om allt, hur hon känt sig utanför, föräldrarnas bekymmer och problemen i skolan. Berörande historia och innan vi vet ordet av har vi redan passerat den mörka Gerdskastigen. -Tack för att ni lyssnar! säger hon och ger oss båda en kram. Jag får tårar i ögonen av att skriva om det.

Vi möter upp de andra vandrarna på lilla torget och Jesper Wallin i kiosken bjuder oss i vanlig ordning på varsin varmkorv. -Vad kul, har ni fått tillökning! säger Jesper och undrar vad den nya killen vill ha på korven, vi småpratar en stund.

Halva kvällen har gått, mätta med nya krafter ger vi oss ut för att möta den senare delen av Alingsåsnatten, det känns underbart.

Måndag 5 november
Hej, jag heter Antonio Santos och är ordförande för föreningen Nattvandrarna i Alingsås. Jag tänker blogga om mitt engagemang för ungdomar. I detta ingår såklart nattvandring som jag brinner för och faktiskt kan kallas för en hobby eller ett nöje för mig. Jag reflekterar kring hur vi behandlar våra barn, hur vi behandlar våra medmänniskor och mina erfarenheter som lett till att jag tänker och gör som jag gör.

Mina föräldrar separerade när jag var ung, och i några år levde jag i den spanska och katolska kultur hos min far som var väldigt olik den svenska livsstil jag såg hos mina kamrater, vilket kändes hemskt jobbigt. Vid 17 års ålder kom jag tillbaka till Alingsås och min mor.

Jag blev uppfostrad på två helt olika sätt och fick känna på två kulturer. Hos min far blev jag uppfostrad på ett auktoritärt sett och detta tillsammans med rasistisk mobbing i skolan var en hemsk tid för mig som jag inte önskar att något barn får uppleva.

Min mamma är min hjälte och hon har lärt mig allt jag kan om medmänsklighet, solidaritet och kärlek. Man kunde berätta allt för henne och man kände sig alltid lika älskad och accepterad ändå. Det kändes som ingenting i världen var viktigare för henne än att lyssna på mig om min dag och mina tankar. Mitt liv som 17 åring i Alingsås blommade och det kändes som jag lyckades i allt jag företog mig.

Jag fann kärleken och redan när jag och min sambo var 21 år föddes våran dotter Amanda. Detta var något nytt och underbart. Detta fick mig att reflektera över mitt eget liv som barn och engagera mig till 100 procent i min relation och föräldraroll. Fyra år senare föddes Fredrik, Emma kom efter ytterligare två år.

Under denna period försökte jag göra mig medveten om hur jag påverkar barnen, och bestämde mig tidigt att min viktigaste uppgift var att ge våra barn självkänsla, alltså förmågan att älska sig själva för att dom finns, inte för vad de gör. På tre barn missade jag bara ett besök hos mödravården och jag fick till och med symptom på skengraviditet.

I mitt arbetsliv har jag provat på många brancher genom åren vilket är bra, för det har givit mig förståelse för andra människor. Det sociala engagemanget med ungdomar på senare tid har givit mig blodad tand. Vad jag upplever idag är att allt för många ungdomar känner stora behov som inte tillfredställs på grund av att alla föräldrar, mor och farföräldrar arbetar så mycket. Man varken orkar eller har tid för sina barn så som man önskar, det är ett samhällssproblem som jag ser det.

Jag har nu nattvandrat i cirka 6 år och det känns väldigt skönt att det i alla fall finns en möjlighet att man har hjälpt någon på vägen. Det är otroligt givande med den respons man får av unga människor på stan. Jag är väldigt stolt över det pris föreningen ”Nattvandrarna i Alingsås” fick av ”Nattvandrarna Göteborg och Västra Sverige” för bästa vandrarförening under 2011 i form av en plakett.

Antonio Santos
Antonio Santos
Ålder: 43 år
Bor: Alingsås
Familj: Singel med barn varannan vecka
Gör: Jobbar på Hela Människan Alingsås och är Ordförande i föreningen Nattvandrarna Alingsås
Hemsida: www.nattvandrarnaialingsas.se

En kommentar
Dela innehållet

Skriv en kommentar

Du måste ha ett konto och vara inloggad för att kommentera.


Logga in
Registrera dig
Glömt lösenord?

Logga in

Registrera dig

Lämna korrekta uppgifter. Kommentarer med oriktiga uppgifter godkänns inte.

Genom att skapa ett användarkonto så godkänner jag också reglerna för kommentering.
Obs. Enligt lag har du ett personligt juridiskt ansvar för det du skriver.

Glömt lösenordet?

Skriv in ditt användarnamn eller e-post för att få tillbaka det