Kjell Gröndahl. Självporträtt.

Kjell: Så fotograferar du makrobilder

Gästbloggen

Den digitala fotorevolutionen har blivit ett lyft för Alingsås Fotoklubb som fyller 70 år i år. Klubben växer ständigt och har i dag över 60 medlemmar – i veckan bloggar några av dem – Jimmy Runsteen, Birgitta Palmgren, Per Berger och Kjell Gröndahl.

Om fotobloggen
Till måndag – Jimmy Runsteen
Till tisdag – Birgitta Palmgren
Till onsdag – Per Berger
Till torsdag – Kjell Gröndahl
Till fredag – Per Berger

Lördag 22 februari
Makroläge!

Många objektiv har ett läge som benämns ”Makro”. Här och nu vill jag förklara och visa en del kring uttrycket Makro.

Vanligen fotas motiv som är STÖRRE än den sensor/film som sitter i kameran. När motivet är MINDRE än sensorn/filmen, alltså förstoring av motivet, först då blir det en makrobild. När förstoringen överstiger 10 gånger, då kallas det Mikrofotografering.

De objektiv som har Makroläge är således nära nog alltid endast utrustade med ett ”närbildsläge” eftersom de faktiskt inte alls förstorar motivet på sensorn/filmen. Dessutom ska, inte bara bör, objektivet vändas bak-och-fram när förstoring önskas: det faktum att det som är större ska vara framför objektivet gäller fortfarande. Av detta ser vi att en ”omvändningsring” och en ”kopplingsring” är nödvändig utrustning.

Omvändningsringen gör att objektivet kan monteras med fronten mot kamerahuset. Ringen skruvas fast i filtergängan. Kopplingsringen monteras i objektivfattningen och simulerar kamerahuset. Det är nödvändigt för annars går det inte att blända ner objektivet.

En hel del andra grejer behövs också. Jag har samlat på mig en del makroutrustning: Speciellt makroobjektiv (som är så kallade raktecknande, dvs det har samma optiska egenskaper över hela bildytan, blir inte sämre utåt kanterna), omvändnings- och kopplingsringar, dubbel trådutlösare (första steget för att blända ner objektivet – sitter alltså på kopplingsringen, andra steget tar bilden – sitter på kameran.

Alternativt har jag en låsbar trådutlösare till kopplingsringen och en programmerbar utlösare till kameran. Att trycka själv på avtryckaren duger inte, då skakar kameran alltför mycket), mellanringar (mer ”utdrag”, dvs avstånd mellan det omvända objektivet och kamerahuset, ger större förstoring) och en bälg (steglöst utdrag), inställningssläde (en X-Y-mekanism, med fininställningsmöjligheter, som kameran monteras på. Släden sitter i sin tur på ett stadigt stativ).

Blixtar är nära nog ett måste också, precis som skärmar av olika slag. De kan vara enkla men är ovärderliga, speciellt i två lägen: för att fördela ljus och för att skärma av blåst (om plåtandet sker utomhus).

Andra typer av hållare, klädnypor, tejp etc. för att hålla ordning på motivet är bra att ha eftersom exponeringstid ibland kan bli ganska lång. Det, i sin tur, beror på att skärpedjupet är ynkligt dåligt. Ju mer förstoring desto sämre skärpedjup. Att blända ner, minska ljusinsläppet genom objektivet, är enda lösningen (nästan, det finns annan, mycket avancerad teknik, som avhjälper problemet) men kräver massor av ljus och antagligen längre exponeringstider. Att fotografera rörliga motiv i makro är en besvärlig sysselsättning. Det är berättigat att bli imponerad av en makrobild på t.ex. en fjäril i flykt, speciellt om den är skarp!

Jag har här nöjt mig med att fotografera en gammal 1-öring från 1943…
KJELL GRÖNDAHL



Per Berger.

Fredag 21 februari
Per Berger här igen! Så var det åter min tur att skriva…

Jag har funderat lite. Som duktig fotograf idag ska man kunna sambandet mellan tid, bländare och ISO. Man ska kunna kameran samt vilket objektiv som passar till vad. Man ska kunna bildkomposition. Man ska kunna ljussättning i och utanför en studio. Man ska kunna Photoshop, printning, papperstyper, färghantering, kalibrering osv. Man ska vara socialt utåtriktad, ha lätt att bemöta människor samt vara kreativ. Med mera…  

Eller så tar man sin mobil, kompaktkamera, systemkamera eller vad man nu har, går ut och försöker ta så bra bilder man kan och den kreativa förmågan tillåter. Detta är som jag ser det kärnan i fotointresset, det kan få bli hur stort som helst. Eller så är det bara ett sätt att dokumentera världen omkring mig på enklast möjliga sätt. Det viktiga är BILDEN. Att kunna fånga bilden som säger mer än tusen ord, som visar hur jag ser på en händelse, en människa, en bit natur eller vad det nu är. Detta driver mig!


Blommor på balkongen. Foto: Per Berger

Som kille är det lätt att sikta in sig på tekniken och utgå från att ”dyrare är bättre”. Därför blir jag lika irriterad och glad varje gång jag ser fantastiska bilder någon tagit och det visar sig vara med en förhållandevis enkel utrustning; det är ju inte prylarna som är det viktiga! Inte sällan nu för tiden är fotografen också kvinna; ni har en blick och känsla för motiv och bildkomposition som ofta imponerar på mig!

Till slut. Det har aldrig tagits så mycket bilder som nu. Det fotograferas och facebookas, instagramas, twittras och allt vad det nu heter. Men, som de sa i en tv-serie i höstas, bilderna är inte bättre nu, bara fler. Vill du utvecklas som fotograf och få nya vänner med samma intresse är du hjärtligt välkommen till fotoklubben!



Kjell Gröndahl.

Torsdag 20 februari
Fotosession i Skagen

Efter att ha fotat i över 40 år har jag för endast några år sedan kommit på vad det är jag allra helst vill göra: Bilder med innehåll, bilder som berättar något.

Oftast bär det iväg åt sagohållet, nära nog alltid med människor.

Den årliga fotoresan med AFK 2012 tog oss till Skagen. Direkt tänkte jag Ancher, Kröyer och de klassiska Skagen-målningar vi sett så många gånger, jag ville återskapa den känslan i en fotosession där. Efter lite letande hittade jag en portal för TFP (Time For Photo, dvs modellernas tid mot mitt plåtande, en välkänd överenskommelse mellan fotograf och modell) där jag kontaktade ett tiotal modeller, vanliga tjejer som vill vara med på bild.

Det blev tre tjejer till slut. Jag ordnade med lite rekvisita och de själva ordnade med klänningar. Jag bad dem ta med mamma, pappa eller någon kompis också, så att de inte blev ensamma med oss främlingar.

På Google kollade jag förutsättningar, exakt var vi skulle plåta. Väl på plats såg jag att bilderna inte stämde riktigt, de bakgrunder jag räknade med var ”förstörda” av vågbrytare som inte syntes på Google. Snabbt tänka ut andra bildvinklar och bakgrunder, platser strax intill att ställa upp modellerna, andra rörelsevägar för dem att gå, ljuset från rätt håll etc.

Det var lite press på mig där eftersom jag var arrangör; modeller, deras föräldrar, och 8-9 andra fotografer. Dessutom ett antal åskådare, folk som gick förbi och undrade vad vi höll på med.

Det gick bra ändå. Tillsammans blev det ca 4000 bilder på dem, flera av dem har sänts in till diverse tävlingar och utställningar. Själv fick jag till just den där bilden jag ville ha! Just nu finns den att beskåda på Nolby Eko-kafé. Det blev några till, faktiskt…


Foto: Kjell Gröndahl

En av modellerna har jag och tre av mina kollegor plåtat vid ett tillfälle till, ett år senare.

Det är enormt kul att göra det här, realisera mina bildidéer: Kolla miljö, hitta modeller, ordna rekvisita, make-up-artist, hårstylist, assistenter, tid, väder, kamerautrustningen, blixtar, skärmar… Jag vill göra bilden så färdig som möjligt vid plåtandet, mindre jobb i datorn. Jag har fått för mig att det ser mer äkta ut på det sättet – men det kräver väldigt mycket planering.

Bilden här nedan tog jag efter att ha rekognoserat platsen, lånat kläder på Borås Stadsteater, modellen ordnat med svärd, två assistenter…
KJELL GRÖNDAHL


Foto: Kjell Gröndahl



Per Berger.

Onsdag 19 februari
Jag heter Per Berger och är 55 år. Jag är fotograf. Eller… Nej, det är inte sant. Fast ändå. Så här är det: jag har ett åtta-till-fem-jobb som IT-konsult; där tjänar jag pengar för att ha råd med tillvaron. Men en stor del av min fritid har jag vigt åt foto. Där tjänar jag inga pengar men får utlopp för min kreativitet och mitt teknikintresse. Jag har kul helt enkelt! Vansinnigt kul!!


Solnedgång över havet. Foto: Per Berger.

Varför just foto? Vad är så speciellt med just den hobbyn? Jag är medlem i Missionskyrkan. En frikyrka liknar en förening på det sättet att det behövs insatser av många frivilliga som engagerar sig. Mitt bidrag är – föga förvånande – att hjälpa till med att dokumentera det som sker i bilder och bidra till församlingsbladet samt hemsidan.

Det är så häftigt för jag får träffa väldigt många olika människor och får vara med i många sammanhang på ett sätt jag inte annars fått. För det är som jag ser det den stora poängen med att fotografera, jag som egentligen är ganska blyg tvingas vara social och utåtriktad. Nyttigt och kul!


Alingsås Gospel under invigningen av Estrad. Foto: Per Berger.

Jag är även medlem i Alingsås fotoklubb. Där kan jag träffa likasinnade och utvecklas som fotograf, dels genom att klubbmedlemmarna älskar att tävla, dels genom att kunna få mina bilder kritiserade. Vi är även ute och fotar tillsammans ibland. Nyttigt och kul! Anar ni ett mönster?

Min första riktiga bild tog jag när jag var sex år och jag har faktiskt fortsatt ganska sammanhängande sen dess med foto på ett mer lättsamt sätt men när jag ”blev digital” satsade jag helhjärtat och det ångrar jag inte en sekund! Jag har fått många nya vänner, utvecklat mitt kreativa sinne och – hoppas jag i alla fall – utvecklats som människa. Inte illa av en hobby!
PER BERGER



Birgitta Palmgren. Foto: Jimmy Runsteen.

Tisdag 18 februari
För mig har fotografi varit en passion och hobby i många år. Mer eller mindre har jag dokumenterat händelser i hela mitt vuxna liv. Att fota har blivit en del av livsstilen. En fascinerande hobby där det inte finns någon gräns för möjligheter och utveckling.

Foto i alla former har genomgått en revolution under mina aktiva år. Analoga kameror förenklades och blev var mans egendom. Min första kamera var en Instamatic vars gulnande bilder nu fyller album från de första fotoåren. Sedan inskaffades projektor till diabildsperioden vilkas inramningar nu ligger nerpackade i sina lådor och tar upp plats, för att inte tala om metervis med gamla videoband som ligger och dammar…

Allt detta behöver överföras digitalt för att passa dagens media och för att bevaras för framtida behov. För slänga gamla fotominnen – vem klarar det?!
Puh! Det kommer verkligen inte att bli några problem att fylla ut tiden som pensionär när den dagen kommer.

I början på 2000-talet kom den digitala tekniken på allvar in i våra hem och revolutionerade hela bildtänkandet. Men samtidigt förde det med sig något oväntat; i stället att fylla en fotorulle när man var ute på sin fotorunda fylls nu istället datorn, hårddiskar, minneskort och andra media med oräkneligt antal bilder. Allt ska ju sparas. Man vet ju aldrig….

När kamerorna blev digitala trodde i alla fall jag att fotografi skulle förenklas när bilderna kunde sparas och fixas på en dator. Men då dök nya funderingar upp. Hur ska man klara denna teknik med sina ettor och nollor och vad kan man göra med sin fantastiska kamera och allt som hör till mer än att trycka på avtryckaren? Hur ska man hantera alla bilder som överförs till datorn och även försöka få till det där lilla extra som väcker beundran hos betraktaren?!
Information och tips finns att inhämta på många olika sätt men det kan vara svårt att ”sålla agnarna från vetet” och hitta rätt bland alla goda råd.

För egen del så hittade jag en lösning alldeles ”runt hörnet”. Det visade sig finnas en fotoklubb i staden Alingsås och en stimulerande och inspirerande sådan. Här finns allt att inhämta för fotonördar till de som nyss börjat fota! Kurser, föredrag, bildvisning, tävlingar, resor, utställningar…. gott fika och trevlig gemenskap. Klubben har hjälpt till att utveckla många duktiga fotografer vilkas antal ökar hela tiden. Glädjande nog är många av dessa kvinnor.

I klubben finns mycket engagemang och fotoglädje och det är alltid nåt på gång. Nu när våren börjar nalkas börjar planering inför den årliga fotoresan, utställningen i Stampens kvarn, som pågår hela sommaren, och sen kommer Klubbens 70-årsjubileum där vi medlemmar kommer att visa upp våra färdigheter!

Det är inget lätt val att visa upp ett par av sina bilder då man blir väldigt självkritiskt men eftersom jag gillar att fota fåglar och insekter har jag valt en koltrast från min vinterträdgård och som kontrast till denna en sommarbild på en trädgårdsmyra.
BIRGITTA PALMGREN


Koltrasten. Foto: Birgitta Palmgren.


Trädgårdsmyra. Foto: Birgitta Palmgren.


AFK på fotoresa vid Ale stenar på Österlen. Foto: Birgitta Palmgren.



Jimmy Runsteen.

Måndag 17 februari
Tiderna förändras.
Ja, jag vet att det är en gammal sliten klyscha, men den passar bra för det jag tänkte prata om idag.
Jag heter Jimmy Runsteen och är ordförande i Alingsås Fotoklubb. Under den tiden jag varit medlem så har jag haft turen att se den stora förändring som skett i klubben och på kamerafronten.

När jag började i fotoklubben så var det knappt ett dussin medlemmar. Det var dock inget fel på intresset. Vi tittade på bilder, ordnade små fotoutflykter och levde vår stilla tillvaro i Kabomhusets lokaler.

På den tiden fotade alla med svartvit film och framkallade bilderna själva. I fotoklubbens labb och blandade vi olika vätskor i exakt rätt temperatur för att få bilderna att fastna på fotopappret. Jag kan ibland sakna upplevelsen av att se sitt foto och magiskt uppenbaras på fotopappret i framkallningsbadet. En fantastisk känsla som är få förunnat idag.
I början av 2000-talet så slog digitalkameran igenom på allvar och blev tillgänglig för gemene man för en vettig penning. Något som kom att förändra fotoklubben i grunden. Över en natt blev så gott som alla medlemmar digitaliserade. Besöken till klubbens fotolabb blev allt färre och ersattes i stället med datorn och skrivaren som bildbehandlare.


EAGLE WORLD i Skagen, Danmark. Det var en fantastiskt upplevelse att se mer eller mindre tama örnar på bara några meters avstånd. Foto: Jimmy Runsteen


NÄR STEAMPUNKEN kom till Alingsås så bjöds det på många spännande fototillfällen. Foto: Jimmy Runsteen

Allt eftersom intresset ökade bland ”vanligt folk” så ökade också medlemsantalet i fotoklubben. Många sökte sig sig till hit för att lära sig mer om hur kameran och bildbehandling fungerar. Idag är vi uppe i över 60 medlemmar och växer så det knakar med nya medlemmar varje år. Vi har utställningar runt hela stan och är mycket framgångsrika i olika fototävlingar.
En fantastisk resa som jag är glad att fått uppleva.

I år firar fotoklubben 70 år. När klubben startades 1944 så var det väl knappast någon som trodde att en liten ideell förening med med en enda intresseinriktning skulle hålla igång så länge utan avbrott.
Vi har dock inga planer på att sakta ner. Nu finns ju mobilkameror och sociala medier så som Facebook och Instagram. Vi räknar med att hålla på i minst 70 år till!

Under denna veckan så kommer ni att få stifta bekantskap med några av medlemmarna i Alingsås Fotoklubb. De kommer att bland annat att berätta om hur deras fotovardag ser ut.
JIMMY RUNSTEEN

Vi som bloggar:
Jimmy Runsteen
Birgitta Palmgren
Per Berger
Kjell Gröndahl

Kommentera
Dela innehållet

Du måste ha ett konto och vara inloggad för att kommentera.


Logga in
Registrera dig
Glömt lösenord?

Logga in

Registrera dig

Lämna korrekta uppgifter. Kommentarer med oriktiga uppgifter godkänns inte.

Genom att skapa ett användarkonto så godkänner jag också reglerna för kommentering.
Obs. Enligt lag har du ett personligt juridiskt ansvar för det du skriver.

Glömt lösenordet?

Skriv in ditt användarnamn eller e-post för att få tillbaka det