FOTO: MIKEY LENNARTSSON

Mitt uppe i en lång resa

Fotboll

Moa Jarl, 21, är mitt uppe i en lång fotbollsresa. Via Alingsås, Göteborg, Sollebrunn och ett första år på University of North Carolina Wilmington, har hon mellanlandat på Holmalunds mittfält.
Ett stopp på vägen mot nya mål.
 

Bara några minuter efter avslutad träning tvingas Moa Jarl ut på fotbollsplan igen. Men den här gången är det AT:s fotograf Mikey Lennartsson som skickar ut den talangfulla 21-åringen i gröngräset.
Men vad gör det. Moa Jarl har ju alltid trivts på fotbollsplanen.
– Jag var fem år gammal när jag började i Alingsås KIK. På den tiden spelade jag handboll samtidigt, ända fram till nian ungefär, då jag valde att gå på Katrinelundsgymnasiet i Göteborg. Jag skulle då byta till Sandarna BK som på den tiden låg i division II, men dom la ner bara några månader innan säsongen skulle dra igång, berättar Jarl över ett samtal inne i Holmalyckan.
– Vi var många från laget i det gänget. Jag, Antonia (Ferm Sandberg), Amalia (Arvidsson) och några till som valde Sollebrunn. Vi visste att Sofia Andersson spelade där och vi kände att ”varför inte”. Det var så turbulent just då, eftersom Sandarna lade ner så sent. Sollebrunn var glada över att vi kom, så det löste sig fint.
Men Sollebrunn var bara ytterligare ett stopp på fotbollsresan. Nya utmaningar väntade i form av spel i Qviding.
– Jag pendlade till Göteborg, från Alingsås, och sedan till Sollebrunn. Pendlingen var ganska tung så då valde vi några stycken att gå till Qviding. Dom hade bra tränare och jag kände ett par spelare redan. Jag, Antonia och Sofia Andersson pendlade och hade jätteroligt tillsammans.

Sedan länge, berättar Moa, var dock beslutet taget om att åka över Atlanten och spendera skoltid i USA.
– Jag ville plugga och spela samtidigt, det hade jag i siktet hela tiden. Det blev en säsong till i Qviding, sedan åkte jag över i juli 2013.
Var det fotboll och plugg, eller bara fotboll, som lockade?
– Mest var det fotbollen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle vilja plugga till, men samtidigt är det jättesvårt att jobba och spela fotboll samtidigt i Sverige, även på elitnivå. På college löser dom allting åt en, allting anpassas efter träningarna. Vi har ett skolschema som vi pusslar ihop efter träningarna. Tvärtom mot Sverige. Vår coach Paul Cairney säger att skolan går först, men riktigt så är det ju inte (skratt)!
– Dessutom reser vi varje torsdag under hösten, ibland kan bortaresorna vara upp till åtta timmar långa och vi flög till dom ett par gånger förra hösten. Så spelar man ett slags sammandrag under fredag och söndag, för att minska resorna lite. Man missar torsdagar och fredagar i skolan varje vecka men det får man ta ikapp. Fotbollen går först.
Hur kom du in på utbildningen?
– För min del hade jag hjälp av ett ställe i Borås. Men i övrigt är det olika beroende vilken skola man söker till. Jag fick skriva ett SAT (liknande högskoleprovet) för att klara av en viss nivå. Ofta tar också coachen in dig och säger ”jag vill ha dig hit, här är ett scholarship”.
Så det är ett scholarship du går på just nu?
– Det är det, annars är det svårt att finansiera skolan. Internationella spelare betalar mer än till exempel spelare som är från just North Carolina. Men du får också mer pengar för att kompensera det.

Moa menar att det absolut går att leva på ett scholarship, samt såklart lite studentlån från CSN, om man har rätt förutsättningar.
– Har du hundra procent behöver du inte betala något, då står skolan för allt utom flygbiljetten. Jag har inte riktigt hundra, så lite får jag stå för själv men jag klarar det bra. Jag hade samlat ihop lite pengar sedan innan, plus då bidrag och lån. Men utan scholarship hade det inte gått.
Hon blev upptäckt av coach Paul Cairney via videoklipp på nätet, samma coach som för tjugotalet år sedan startade skolans satsning på damfotboll.
– Vi har inte amerikansk fotboll på vår skola, så damfotbollens fokus är ganska stor. Han startade upp allting, Paul, så jag skulle säga att vi är ganska prioriterade på vår skola.
Varför blev det just University of North Carolina Wilmington?
– En tjej jag spelade med i Qviding var från Kanada och hon hade gått på samma skola. Hon tipsade mig om den och sa att hon trivdes jättebra. Det hon berättade litade jag på.
Vad var det första intrycket du fick av kvaliteten på fotbollen som spelades där?
– I början hade vi så kallade ”pick up games” och då blev jag imponerad av många spelare, vi har tre spelare i laget som skulle platsa i minst damettan, lätt. Men så finns det vissa som inte alls håller måttet. Många är dock väldigt fysiska, och vi kör enormt mycket med vår fystränare Mark Williams. Han brinner för det så det nästan är sjukt, haha! Den bästa fystränare jag haft, utan tvekan.
– Ibland blir det nästan för mycket, dom tar det på så blodigt allvar eftersom det är deras jobb. Här är det seriöst men demokratiskt, men i USA ska man sitta rak i ryggen och vara knäpptyst när Paul kommer in i rummet. Glömmer man något till en bortamatch får du inte vara med i matchen. Minns en tjej som glömde sina skor, då fick hon ringa till en kompis som åkte två timmar i bil för att köpa nya till henne.
Var det svårt för dig att anpassa dig?
– Ja lite, jag har nog alltid pratat mycket, varit lite tjötig (skratt), så jag fick verkligen tänka till. Man önskar att det var lite mer lättsamt ibland, så pressen släppte lite.
Har du utvecklats som fotbollsspelare?
– Fysiskt, absolut. I övrigt också, skulle jag säga, jag har blivit mer självsäker efter att ha varit i en miljö som är så tuff.

Moa Jarl ser sig själv som en central spelare på mittfältet, där hon fick starta merparten av matcherna under säsongen. Hennes lag tog sig till kvartsfinal under säsongen, kanske något under förväntningarna.
– Vi hade tio nya spelare det här året, och tio hade försvunnit. Nästa år är det nog bara tre nya som går och som kommer in. Jag tror på en bra höst.
Nu är säsongen över i USA och Moa är hemma igen där hon direkt valde att haka på Holmalunds jakt på topplaceringar.
– Tanken är att jag ska spela alla matcher fram till uppehållet i alla fall.
Varför valde du Holmalund?
– Jag kände många här, det är ett gött gäng, och jag hade hört mycket bra om Michael Rosén. Sedan orkar jag inte pendla mer, jag bor tio minuter härifrån så det passar perfekt.
Hur var nivån när du kom hit, tyckte du?
– Bra! Men det är samtidigt svårt att jämföra, det beror på vilken position man spelar på.
Smäller du på mer nu efter träningen i USA?
– Haha, jag tror det faktiskt. Det blev ett par onödiga frisparkar senast (skratt).

I början av augusti drar träningarna igång i USA, sedan börjar en ny säsong i North Carolina. Moa har tre år kvar på sin utbildning, men det är inte säkert hon fullföljer.
– Jag tar ett år i taget. Det är mycket som väger in, fotboll, plugg, vad min utbildning väger i Sverige sen, vänner, allting. Man kan bryta sitt kontrakt när som helst.
Jag gissar att du såklart vill testa på allsvenskan också, om det skulle bli så?
– Självklart tänker man det också, och det är svårt att bli sedd i USA. Så jag ser det som att jag får en erfarenhet av det här, sedan får vi se. Jag kommer garanterat tillbaka till Holmalund nästa år i alla fall. 

Kommentera
Dela innehållet

Du måste ha ett konto och vara inloggad för att kommentera.


Logga in
Registrera dig
Glömt lösenord?

Logga in

Registrera dig

Lämna korrekta uppgifter. Kommentarer med oriktiga uppgifter godkänns inte.

Genom att skapa ett användarkonto så godkänner jag också reglerna för kommentering.
Obs. Enligt lag har du ett personligt juridiskt ansvar för det du skriver.

Glömt lösenordet?

Skriv in ditt användarnamn eller e-post för att få tillbaka det