Foto: MIKEY LENNARTSSON
Anders Almingefeldt.

Man vill så gärna sitta och trumma vetenskap

psykologen

Nu låg frågan på rygg mot brottarmattan. Och det kändes görasketabra. Någon hade tänkt åt oss. Stora, förståndiga, och kloka tankar. Det svåra var nu lätt.

Men säg den glädje som varar. För medan visshetens tillfredsställelse spred sig alltmer hos mig och den övriga publiken – vi nickade, och kände igen oss, kluckade lite av skratt, och sufflerade föreläsaren med egna erfarenheter – så fanns det en i auditoriet som vägrade delta i hallelujakören. ”Vad fan är det med dig, Anders?”

Så typiskt, mannen utan ett fånigt leende på läpparna, var en vän till mig, och nu hade han smugit sig på mig i pausen, där jag stod och tuggade mutmacka i godan ro. Och han var arg. ”Fattar du nada, märker du inte att hans ord är Sobril, han dödar ju frågan med alla sina svar, han fintar ju bort varenda frontallob i hela salen. Har du fått en stroke Anders, eller vad är det med dig?”

Jag tittade noga på honom, lite skräckslaget, och hoppades att han bara skojade med mig, men han fortsatte. ”Hur kan något som bara för två ögonblick sedan var kvantfysiksvårt – och där man inte ens var överens om vilken fråga som var den rätta att ställa – vips vara lika lätt som en promenad i parken. Som att han bärgat en kunskap, helt nedsänkt i osäkerhet, från havets botten. Har du suttit för länge i soffan och käkat dåliga tv-program eller vad är det med dig Anders?”

Just där och då, stod det och vägde, funderade på att ge honom en smäll på käften. När föreläsningen sedan fortsatte, och den välmenande forskaren – med intelligens så att det räckte och blev över – lade ut texten, nästan farbroderligt, trots sina unga år, så infann sig tyvärr inte den där braiga känslan igen, utan något skavde.

Min väns anklagelse var nu klipulver i hjärnan. Föreläsarens ord var inte längre skön hissmusik för min själ. Att min vän aldrig kunde hålla käften. Och påminna mig om det självklara: att ett vetande som slagit sig till ro, och dessutom smakade mer maräng än barkbröd, oftare bara var en fördomssanning som klätt upp sig, och nu viftade med lite lånta fjädrar.

Min vän hade verkligen förstört den fina stund jag kände, i den gulliga gemenskapen, där vi satt, som på öppna förskolan, och låtsades vetenskap. Och kände igen oss. Och visste. Och förstod. Och trummade evidenskunskap.

Men min vän fick givetvis rätt. Magplasket kom. För när föreläsaren – efter att ha villat bort oss med en inövad pose, där han låtsades tänka efter – bestämt kun­gjorde att här levererades minsann inga utsagor medels att slumpmässigt dra fram ord ur en svart hatt, här var det big data som gällde, så blamerade han sig, lite större än luxemburgstort, och sa, med lätt darr på läppen, följande: ”Ja, som ni hör, så är jag verkligen inte en forskare som tycker om enkla sanningar.”

Och inte nog med det, han sa det affekterat. Som att det var det närmaste en trosbekännelse han kommit i sitt liv. Och det hade väl räckt med det, för nu låg min kompis nästan dubbelvikt och skrattade, snett bakom mig.

Men föreläsaren gav sig inte. Han gick på kraft, och upphävde sanningshalten i sin utsaga, totalmente, när han med övertygelse upprepar meningen stavelse för stavelse, och med det ger vittnesbörd om det motsatta – han älskar i själva verket enkla sanningar, inte minst följande: ”att han verkligen inte är en forskare som tycker om enkla sanningar.”

Det avgjorde det hela, jag slog inte min vän på käften, utan gjorde istället en antydan till en bugning åt honom – där han återigen nu satt på stolen – och kände tacksamhet över att ha en vän som skickar in en räddningsexpedition in i ens hjärna när man helt luntat av synapserna.

  • Anders Almingefeldt
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.