Foto: MIKEY LENNARTSSON
Anders Almingefeldt.

Låt oss inte vara oglada, eller oledsna

Psykologen

Ibland blir avståndet till känslorna för stort, och man känner inget. Det är helt tomt inom en. Inget soundtrack till livet. Men från början var det nödvändigt. Med avståndet. Med att man slog upp en mur mellan en själv och livet. Det tog ju sig för nära, livet flåsade en i nacken, skrek i ansiktet på en, och sparkade på en. Det var för mycket helt enkelt. Omringad av dåligheter. Och det tog sig under huden. För mycket känslor. För mycket allt.

Det var faktiskt nödvändigt, trodde man i alla fall, kändes det som; och det var ju en smart professor Baltasar-idé, att ha lite stasi-kontroll, över alles. Så har vi nog alla tänkt. Att nu får det vara nog. Man vill inte ha det där dåliga. Människan vill med alla medel undvika smärta. Det är vår arvedel. Alla springer ifrån mörkret. Alla springer ifrån känslorna. Vissa känslor. De dåliga känslorna.

Detta visste redan vår vän Sigmund Freud. Hela hans psykologi handlar om detta tråkiga besked. Att människans försök att undvika en naturlig psykisk smärta var fröet till all patologi. Det handlar inte om vad vi flyr från, utan hur vi flyr. Och själva det faktum: att vi flyr.

Och visst: det är mänskligt, man har varit med om något dåligt. Och så kommer man på snilleblixten: det där vill jag absolut inte uppleva igen. Man vill inte hamna i det där dåliga. Går omvägar på stan för att slippa möta någon, inte så mycket en person egentligen – mer en känsla. Vill inte ha de där skitdåliga känslorna. När det kändes som att äta rakblad, simma bland hajar. Och dö. Flera gånger om. Det vill man inte bli påmind om. Kanske ett misslyckande. En kränkning. En sorg. Ett tillkortakommande. Ja, ni vet, alla som har ett hjärta känner igen sig. Vi har alla varit där.

Men det som är vår lösning, blir snart det riktiga problemet. Vi kan inte skydda oss. Det är omöjligt. Livet är farligt. Och fyllt av känslor vi inte vill känna. Lika bra att omfamna det faktumet. Och vara villiga. Att leva. Att känna. Vi måste vara därute. Och bli nedslagna. Göra bort oss. Och det finns inga garantier. Plötsligt kan vi drabbas av ångest. Plötsligt kan vi bli osäkra. Bli rädda. Misslyckas. Men det är okej. Vi överlever det. Och en sak vet vi, försöker vi krama lyckan, och hålla hårt om våra favoritkänslor, så har vi snart kramat ihjäl hela skiten. Vi får leva med fullt tvärdrag i våra liv. Genom att inte skydda oss så skyddar vi oss. Det är enda sättet.

Och motsatsen är rent av livsfarlig. Psykologiskt livsfarlig. Det äter sig in. Nästan som en cancer av likgiltighet. Och dessutom, det som alla erfarit är följande: känslor umgås i gäng. Portar vi en känsla, så försvinner hela gänget. Och så vaknar vi upp. Oglada, men också oledsna. Färgen har runnit bort från livet. Bara för att vi inte ville de dåliga känslorna, så försvann också de bra.

Så därför: lev inte i en psykologisk bunker. Låt ert inre vara en demokrati, där alla känslor får finnas till, alla röster höras. Även de dåliga. Då kommer de härliga känslorna titta fram, och plötsligt kommer ni höra ett litet fniss, och vet du vad: det kommer från er, det är ni som plötsligt fnissar. Av ingen anledning alls egentligen. Eller utifrån det enkla faktum att ni alla är otroligt modiga – och låter livet hända.

  • Anders Almingefeldt
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.