Foto: PONTUS HINDSFORS
Marcus Löfström, sportreporter på AT.

”En otrolig låt som fortfarande väcker känslor”

Min Spotifylista

Går jag utanför dörren så kollar jag alltid två saker. Har jag låst dörren ordentligt? Och har jag mina hörlurar med mig?

Är jag ensam och ska röra på mig i någon riktning längre än 200 meter så måste jag lyssna på något. Musiken är med mig i allt jag gör, från en lunchpromenad på stan till de där magiska timmarna sent på fredagskvällen när familjen somnat och jag kan sträcka ut mig i soffan med lurarna intryckta så hårt att dom möts mitt i huvudet.

Här är tio av mina favoriter, där jag lägger in en ledsam brasklapp om att Peter Gabriel skulle varit med, om Spotify bara hade haft hans musik tillgänglig.

At the Gates – Slaughter of the Soul
De okrönta kungarna av det som i extremmetal kallas ”Göteborgssoundet” gjorde med den här skivan ett riktmärke för andra band att följa i årtionden. Titelspåret är allt jag älskar med extrem musik, ihopkokat i tre minuters eufori. Go!

Christian Kjellvander – Homeward Rolling Soldier
Hela den här skivan, Songs From a Two-Room Chapel, är otroligt stark och även om Kjellvander gjort mycket bra sedan dess, har han aldrig nått de höjder som detta album når. Och den här låten når högst av alla. Den lilla schlager-höjningen i slutet är värd hela entrépengen bara den.

VNV Nation – Standing
De tre år jag spenderade på högskolan i Skövde, studerandes filmvetenskap i härliga människors sällskap, var några av de bästa i mitt liv. En låt definierar de åren mer än någon annan och det är synthbandet VNV Nation med deras topplåt från albumet Empires. Standing är dyster och glad på samma gång.

Bloodbath – Like Fire
Nu landar vi i den extrema musiken igen. Stockholmsbandet Bloodbath startades mer eller mindre som ett skämt, eller åtminstone mer som en chans för några musiker att få göra dödsmetal som den spelades när scenen började växa på 90-talet. Mikael Åkerfeldt, monstersångaren från mitt älskade Opeth, har aldrig varit argare än här.

Anathema – Fragile Dreams
En gång i tiden tillhörde britterna i Anathema de stora fyra doom-banden från de brittiska öarna. Men sedan många år tillbaka har dom bytt spår och spelar nu världens kanske bästa progressiva rock. Fragile Dreams är bröderna Cavanaghs bästa låt när det gäller att visa vad bandet är kapabel till. Ösigt, ömt och smäktande om vart annat.

Opeth – Bleak
Jag ville inte göra en lista där ett band har flera låtar med, men hade jag gjort det hade detta inte varit den enda Opeth-låten, om man säger så… Den här pärlan kommer från min absoluta favoritskiva genom alla tider, Blackwater Park. En skiva som förändrade min syn på musik för all framtid.

Ben Howard – Esmeralda
Stämning är som bekant viktig när jag lyssnar på musik, och där levererar den här pärlan från The Burgh Island EP verkligen. Tänk er att ni sitter på en strand en väldigt tidig höstmorgon. Det blåser lätt, dimman ligger tät och du har en varm kopp kaffe i händerna. Det är Esmeralda för mig.

Rush – Time Stand Still
Det finns många klassiker att välja på i den kanadensiska trions digra bibliotek men jag väljer den här pärlan från deras lite mer synthiga fas på 80-talet. Geddy Lees röst är som vanligt vass och Neil Pearts trummor är ju som bekant bäst i världen, så det kan liksom inte bli fel.

Chris Isaak – Wicked Game
Alla som känner mig vet om mitt brinnande, näst intill ohälsosamma intresse för allt David Lynch. Det var på grund av det som jag första gången hörde Wicked Game, från musiken till hans roadmovie Wild at Heart. En otrolig låt som fortfarande väcker känslor.

Angelo Badalamenti – Twin Peaks Theme
Ledsen, men den här måste med på en topp tio-lista. Det går liksom inte att undvika ta med det stycke musik som kanske bäst sammanfattar mig själv och mitt intresse för kultur, må den vara svår, fin eller populär. Tidlösheten definierad.
Marcus Löfström

Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.