Foto: PRIVAT
Mats Andersson, lärare, fotograf och naturmänniska.

”På många håll utarmas åkerjordar”

bloggkavalkad

Den här veckan kör vi en andra omgång av Gästbloggens årskavalkad, med sju bloggtexter som publicerades under 2017. Under varje inlägg finns en länk till just den gästbloggen.

Söndag 14 januari

Jag svänger förbi mina föräldrar efter jobbet. De har levt som bönder och bor fortfarande kvar på gården. Jag känner igen mig från min uppväxt. Inga stora förändringar. Där serveras elvakaffe och eftermiddagskaffe. Så har skett i generationer. Jag äter havrekaka och vetebröd och dricker kaffe. Vi pratar om dagens kyla i vinden, att kattens favoritplats är på golvet under elementet och hur hälsan står sig.

Bladen på daliorna skall klippas ner och knölarna snart tas in i en mörk källare i väntan på våren. Min mor skyndar ut innan skymningen gör utomhusarbetet omöjligt. Dagens diskussioner på jobbet om pedagogiska förhållningssätt och digitaliseringens möjligheter i skolans värld känns mycket avlägsna.

Eftermiddagskaffe. Foto: Mats Andersson.
Eftermiddagskaffe. Foto: Mats Andersson.

Vi springer ibland runt och låtsas att vi lever i en digitaliserad värld och att det är viktigt. Ja mycket viktigt till och med. Barnen måste ha tillgång till de digitala verktygen. I all ysterhet glömmer vi bort att vår existens beror på helt andra saker. Havre och vete från åkermarken. Matjorden. Två decimeter mylla som generationer bönder grävt fram och odlat. 95 procent av allt vi äter har sitt ursprung i matjorden.

2016 utnämndes av FN till matjordens år. Det gick de flesta av oss spårlöst förbi. Varför bryr sig FN? Jo, på många håll utarmas åkerjordar av för intensivt brukande och en hel del av den bästa matjorden förvandlas till vägar, industrilokaler och bostäder. Det är mycket kortsiktigt.

Matjord från åkermark i Mellbydalen. Foto: Mats Andersson.
Matjord från åkermark i Mellbydalen. Foto: Mats Andersson.

Med tanke på att vi blir fler människor på jorden och att behovet av biobränsle kommer öka i framtiden måste all åkermark värnas och lämnas ifred.

Jag vet att ”kommunen” sneglar på fina matjordar runt Alingsås för bebyggelse i sitt tillväxtprogram och i sin översiktsplan. Det tycker jag de genast skall sluta med. Det finns bara ett ord för sådant: Skäms!
Mats Andersson

Till Mats bloggvecka >>

Foto: PRIVATKarolina Tegelaar.
Foto: PRIVAT
Karolina Tegelaar.

Lördag 13 januari

Varför vegan?

Jag är uppvuxen och har bott 18 år på en mjölkgård i Västra Götaland och har därför en bra bild av både köttproduktion och mjölkproduktion. Jag blev vegan först under mina doktorandstudier i beteendevetenskap. Det blev jag av flera skäl, insikten i djurs beteende var självklart en stor del, den enorma miljöpåverkan från animalieproduktionen som jag upplystes om på universitetet en annan. Jag läste ett stort antal vetenskapliga studier som pekade på att man varken behövde kött eller mjölk för att må bra. 

Tvärtom visar ett stort (och växande) antal så kallade metastudier (som samlar resultaten av flera stora studier i en artikel) att man lever längre på en vegetabilisk kost. Det är något som många idag är medvetna om, men då för mer än 10 år sedan, var det något helt nytt för mig. Idag har WHO klassat kött som en lika stor cancerrisk som rökning och två stora Svenska studier har visat att mjölkdrickande ökar risken att drabbas av för tidig död, den senaste mjölkstudien publicerades så sent som förra veckan. 

Varför är då kött så otroligt skadligt för miljön? Det beror på att i varje steg i näringskedjan försvinner 90 procent av energin och det är anledningen till att 90 procent av de odlade sojabönorna på jorden går till att föda upp kött, inte mer än några procent går till veganska produkter, tvärt emot av vad många tror. Totalt leder det till att 70 procent av odlingsytan och det drickbara vattnet på jorden indirekt går till animalieproduktion. WHO, WWF, Jordbruksverket, Naturvårdsverket, Världscancerfonden, FN, FAO går alla ut och förespråkar en minskning av animaliekonsumtion och på respektive hemsidor finns mycket information i frågan.

När jag väl blivit vegan insåg jag hur enkel omställningen var och idag, 11 år senare, är det enklare än någonsin. Jag får ofta frågan varför veganer måste härma köttprodukter och det beror på att vi precis som alla andra gillar smaker och former vi växt upp med. Vi älskar också tårta, burgare, korv och majonnäs och vill kunna äta precis samma mat som tidigare, men utan att djur eller planeten ska få lida. Det är inte smaken av kött och grädde vi ogillar utan konsekvenserna för djuren och miljön. 
Karolina Tegelaar

Till Karolinas bloggvecka >>

Foto: NICHOLAS ALMANAKISJosephine Almanakis Sirander, författare, kommunikatör och journalist, bördig från Alingsås.
Foto: NICHOLAS ALMANAKIS
Josephine Almanakis Sirander, författare, kommunikatör och journalist, bördig från Alingsås.

Fredag 12 januari

En världsmästare är inte bäst på allt

Min författarkompis Jenny Jacobsson har dyslexi och kommer med sin andra bok i januari 2018. Alltså, fattar ni? Hur coolt är inte det?

Det jag vill säga är att det finns olika sorters skrivande. Gemensamt för författare är att vi är bra på att skriva berättelser, hitta på historier, komma på intressanta karaktärer som läsaren vill veta mer om. Det betyder inte att man nödvändigtvis är bäst på svenska språket, kan allt om grammatik, rättstavning, särskrivning och sammansatta ord, eller aldrig gör syftningsfel i texterna och upprepar vissa ord hela tiden. Det betyder lätt och slätt att man är bra på historier.

Sedan finns det de som skriver korrekt. Ni vet, de som är världsmästare på stavning, blir svinirriterade när folk särskriver felaktigt (hur svårt ska det vara? Rökfritt eller rök fritt. Vill du ha hundralappar eller hundra lappar?) och inte kan skillnaden mellan ”de” och ”dem” (de = subjekt, they på engelska, dem = dativobjekt; åt för eller till någon, them på engelska). Jag är en sådan. En språkpolis. Som älskar rättstavning, skriva ”de” och ”dem”, inte ”dom”. Stör mig när folk inte fattar skillnaden. Och om de inte kan, kan de då för Guds skull inte använda ”dom” så att det åtminstone (inte åtminstonDe!) inte bara blir rätt ibland utan hela tiden? Var konsekvent, for crying out loud!

Som språkpolis får jag slappna av. Kom igen! Hitta glädjen i skrivandet! Det är viktigare än något annat.
Som språkpolis får jag slappna av. Kom igen! Hitta glädjen i skrivandet! Det är viktigare än något annat.

Hur som helst, så är det inte alls säkert att den som är världsmästare på svenska språket, dess grammatik och stavning kan skriva en enda berättelse. Grymt om du är svinbra på svenska, men det bor inte nödvändigtvis en författare i dig för det. Just saying. Och jag hatar (!) när folk lägger in engelska ord istället för att säga det svenska ordet, sådan brist på vokabulär. #kränkt

Lillis med världsmästarpokalen på vår gamla radio i hallen.
Lillis med världsmästarpokalen på vår gamla radio i hallen.

Så jag stannar upp. Funderar. Hur viktigt är det? Egentligen? (Och vad är det med alla som säger ”ejänklien”?). Om man vill kan man irritera ihjäl sig eller så väljer man att förstå och uppmuntra. Om du är en sådan som är världsmästare på att hitta på historier, har en berättelse inom dig som bara måste ut men du tvivlar för du är dålig på att stava, strunta i det. Eller så kanske du är en sådan där rörig person som hoppar i handlingen och skriver i olika perspektiv. Visst, skitjobbigt. Fast vet du, lägg den tanken åt sidan. En bok skriver man om minst hundra gånger (se skrivprocessen), allt det där kommer att ge sig.

Ta tillvara på glädjen du har för skrivandet. Strunta i att du inte är bäst på svenska, stavning, perspektiv, beskrivning, gestaltning och allt vad det innebär. Du kommer att bli bättre på allt det där. Kanske till och med världsmästare på något av dem. Det är också därför det finns lektörer, redaktörer, språkgranskare och andra professioner som krävs för att en bok ska bli en kvalitativ produkt. Bakom en bra och proffsig bok, står fler personer än bara författaren, även om författaren så klart gör det stora jobbet.

Så, slappna av. Säg till dig själv ”jag VILL skriva en bok och jag SKA skriva en bok”. Så börjar du skriva. En liten bit i taget. Gärna varje dag.
Josephine Almanakis Sirander

Till Josephines bloggvecka om skrivande >>

Torsdag 11 januari

Foto: STEFAN SAMUELSSONLinnea Sjödin jobbar som Business Manager på Modis i Göteborg.
Foto: STEFAN SAMUELSSON
Linnea Sjödin jobbar som Business Manager på Modis i Göteborg.

I alla människor finns det ledarskap, titta bara på barn som leker i en sandlåda. Alla människor vill göra sitt bästa och vara framgångsrika och att det inte blir som man tänkt sig beror enligt mig väldigt ofta på bristfälligt ledarskap eller att man hamnat i fel roll från början. Alla människor kan bli sitt bästa jag och genom det bli framgångsrika, men man måste få möjlighet att växa under ansvar.

För att lyckas pratar man ibland om att man behöver rätt person på rätt plats som gör rätt saker vid rätt tidpunkt. Om man istället applicerar det på att en individ ska lyckas kan man säga att man behöver rätt chef och ledare på rätt plats som gör och säger rätt saker vid rätt tidpunkt. Ibland behöver man bli utmanad, ibland inte. Ibland behöver man få testa vingarna, ibland behöver man tydliga direktiv som visar vägen framåt. Sen finns det en sak som man alltid behöver. Att höra när man gjort något bra men också vad man kan göra bättre.

Uppföljning och feedback är för mig avgörande i hur jag presterar och mår i min arbetssituation. Att inte få någon återkoppling är för mig som att säga att det jag gör inte är viktigt. Om det är något man vill känna i sitt arbete så är det att det man gör är viktigt och gör skillnad. Skillnad för både jaget, laget och företaget.

Själv ger jag personer i min omgivning feedback alldeles för sällan och det är något jag jobbar på varje dag. Feedback ska ges direkt och enligt mig utifrån fyra konkreta steg – observation, känsla, konsekvens och önskat läge. Att bara säga att någon presterade bra eller dåligt utvecklar varken den personen eller er relation. Våga vara konkret och var det i direkt samband med situationen du vill uppmärksamma.

Ett konstruktivt exempel: Du kom sent till mötet idag vilket gjorde att vi fick dra över med 20 minuter. Resten av min dag blev väldigt stressig och jag fick ställa in ett annat möte. Jag ser gärna att du respekterar min tid och kommer i tid framöver.

Ett positivt exempel: Du hälsar alltid så glatt på alla på kontoret när du kommer på morgonen vilket gör att man känner sig sedd. Stämningen på kontoret blir så mycket trevligare. Fortsätt med det!

Så, börja eller fortsätt utveckla dig själv och andra genom tydligare uppföljning och mer feedback!
Linnea Sjödin

Till Linneas bloggvecka >>

Läs också: Sommarjobbet öppnade nya dörrar

Onsdag 10 januari

Foto: JÖRGEN BJÖRMEPeO Häggström, framgångsrik f d fotbollstränare för Vårgårda IK.
Foto: JÖRGEN BJÖRME
PeO Häggström, framgångsrik f d fotbollstränare för Vårgårda IK.

Det är viktigt med rätt belastning på fotbollsspelare. Gammal som ung. Det här är vi oerhört noggranna med i VIK. Har vi helgmatch så är träningen på onsdagar alltid vigd åt att upprätthålla eller öka spelarnas återhämtningsförmåga. 

Vi är rigoröst noga med att följa den senaste forskningen kring återhämtningsförmåga och följer de senaste rekommendationerna från Sveriges ledandes fysios kring återhämtningsträning för fotbollsspelare. Jag ska inte gå in i detalj på hur vi gör men det hela bygger uteslutande på smålagsspel. Med den stora skillnaden att vi, beroende på hur många spelare det är i varje lag, har speciella mått både i bredd och i längd. Den andra stora skillnaden är att vi är oerhört noga med hur länge spelarna får vila mellan matcherna, då det hela ju går ut på att återhämta sig snabbt.

När vi började i vintras med den här typen av ”konditionsträning” i spel så vilade spelarna 1.45 minut mellan varje match. Idag är vi nere på bara en minuts vila. Det är bra. Riktigt bra. Alla ni som har spelat 4 mot 4 i ett antal matcher vet att 1 minut är väldigt lite. Trots det har vi bra kvalité på spelet och kan ha fokus på vår spelidé även där, trots att vi tränar vår återhämtningsförmåga. Vi spelar många matcher en sån träning. Många.

Kanske den allra viktigaste saken förutom att vi följer den senaste forskningen och kan titta på speldetaljer samtidigt är att spelarna tycker detta är väldigt roligt. Där kom det igen…. glädjen trots att man har den där blodsmaken i munnen, glädjen till att spela fotboll och ge allt tillsammans.

Annars jobbar vi på som vanligt i början av träningen med vår förberedelseträning, det som vi förr kallade uppvärmning. Vi väljer att kalla den förberedelseträning just för att den ska förbereda spelarna på matchlikt spel. Vår förberedelseträning är uteslutande med bollteknik.

På tal om belastning så är vi också konsekventa och noggranna med vår skadeförebyggande träning. Den kör vi efter vår förberedelseträning varje träning alla träningar året runt och bygger på styrkeövningar med egen kroppsvikt framförallt med fokus på baksida lår, ljumskar och knän. Cirka 10 minuter tar den.

Dagens blogg vill jag avsluta med något som jag tjatat om i många år i VIK sedan jag tog över som tränare. När vi spelar på träningar, oavsett om det är stort eller smålagsspel, är det oerhört viktigt och avgörande för vår utveckling som lag och individer att alla spelare hjälper varandra att sätta värde på våra prestationer!

Vad menar jag med det? När jag själv var spelare så var det värsta jag visste när jag som forward lyckades ta mig förbi en försvarsspelare och jag märkte att han inte gick 100% in i situationen!

Min prestation blev värdelös! Hade jag gått förbi honom om han varit 100%-igt fokuserad? Detta gav mig ingenting! Därför har jag alltid varit noga att påpeka för killarna att just sätta värde på våra prestationer. Går våra forwards idag förbi exempelvis Jocke Berg, så vet de att de gjort en bra prestation och växer av det. Bryter Jocke bollen av exempelvis ”Mommo” så vet han att hans prestation var bra och han växer och utvecklas av det.

Självklart får vi ibland ligga på varandra om sånt här i VIK, men jag tror samtidigt att vi är väldigt bra på att värdesätta varandras prestationer och det har gjort vår resa från div. 5 till div. 2 möjlig. Tack grabbar! För er enastående energi och vilja att bli bättre och utvecklas. Finns många namn jag skulle kunna nämna här som är ambassadörer för det här sättet att se på hur man tränar och är som fotbollsmänniska förutom de redan nämnda. Men listan blir för lång.

Peo Häggström

Till Peo Häggströms bloggvecka >>

Foto: STEFAN SAMUELSSONMarie Larsson, brandman som blev HR-administratör.
Foto: STEFAN SAMUELSSON
Marie Larsson, brandman som blev HR-administratör.

Tisdag 9 januari

Under min tid som brandman och kvinna inom räddningstjänsten så är detta den vanligaste frågan jag fått från allmänheten. ”Heter det inte brandkvinna? Är verkligen en kvinna stark nog? Tänk om?” o.s.v. Min brandmannakarriär blev tyvärr ganska kort, dock hade det ingenting alls med mitt kön att göra.

Tanken på att jag som kvinna inte skulle kunna arbeta med vad jag ville, hade inte ens slagit mig innan jag berättade för andra vad jag ville utbilda mig till. 

”Är det inte bättre att du blir polis?” Varför då? Är det bättre att jag försöker stoppa en misshandel än en brand? Lugnar människor som är uppenbart uppretade och inte jätteglada att se mig?

”Har tjejer lättare tester än killar?” Svaret är nej. Kvinnor har inte lättare tester än män och jag har varit på tester på ett tiotal stationer runtom i landet. 

”Vad gör du om du ska rädda en person som väger 150 kg?” Svaret är, samma sak som mina manliga kollegor. Hjälps åt. Vi jobbar alltid i grupp och det är olikheterna som är vår styrka. Om ditt barn trillat ner i en brunn eller fastnat på ett annat spännande ställe som bara barn kan, vill du fortfarande att Albert och hans vänner som är två meter långa och lika breda ska vara de enda som kommer?

Förmågan att kunna samarbeta är en nödvändighet inom yrket. Foto: Räddningstjänsten.
Förmågan att kunna samarbeta är en nödvändighet inom yrket. Foto: Räddningstjänsten.

Det är tufft att vara brandman. Man behöver vara stark inuti och utanpå. Det behövs ett tjockt pannben men också en stor kreativ förmåga att lösa problem på uppkomna situationer. Samtidigt ska du ha en förmåga att avge trygghet till de drabbade som du möter på olycksplats. 

Hur är det då att vara kvinna i ett så pass mansdominerat yrke? För egen del har jag, väldigt trivsamt. Har superbra kollegor. Dessvärre har jag vänner som upplevt när de kommer med ett förslag är det ingen som lyssnar men när en man i arbetsgruppen två minuter senare lägger fram samma förslag så ska det testas. 

En tjej som inte lyckades så bra på fystesterna under sin utbildning fick höra: ”Lilla gumman, är detta verkligen något för dig?” Men till hennes manlige klasskamrat som fick samma resultat sa de. ”Det ordnar sig grabben. Du har två år kvar i skolan att träna”.

Orsaken till att jag slutade som operativ brandman berodde på diskbråck. Problemen började många år innan jag valde att läsa till brandman. Inte så smart val då kanske man kan tycka, men skulle du kunna leva med att ge upp en dröm innan du ens försökt?

Jag opererades och i några år så fungerade det bra men sedan kom smärtan tillbaka och operationerna blev för många. Jag förstod att det var dags att lägga pannbenet åt sidan. Det är trots allt skillnad på att ge upp och veta när man fått nog. 
Marie Larsson

Till Räddningstjänstens bloggvecka >>

Måndag 8 januari

Foto: STEFAN SAMUELSSONWeronica Olofsson bor utanför Nårunga och jobbar inom socialtjänsten i Vara.
Foto: STEFAN SAMUELSSON
Weronica Olofsson bor utanför Nårunga och jobbar inom socialtjänsten i Vara.

I många år var jag väldigt elak emot mig själv. Något som nog aldrig riktigt syntes på utsidan. På utsidan var jag den där tjocka, glada tjejen som höll på med teater, musik, skrev och hade tre extrajobb. Jag höll mig sysselsatt dygnet runt för att hålla mig hemifrån som tonåring, och för att hålla tankar och känslor borta när jag blev lite äldre.

Jag har alltid haft svårt för att somna, som vuxen förstår jag varför. Det var helt enkelt så mycket som min hjärna behövde bearbeta och på kvällarna när man låg ner och skulle göra ”ingenting” så kom tankarna. Det hände att jag låg och läste till klockan 4-5 på morgonen, tills jag somnade med boken över ansiktet och sedan gick jag upp till skolan och var där i god tid.

När jag började jobba extra och vara med i teatergrupper så fördrev jag tiden på det viset så att jag ramlade i säng när jag väl kom hem.

När jag inte jobbade eller gick i skolan så festade jag eller åt. Det var något vi hade gemensamt min mamma och jag. Det var vad vi gjorde tillsammans, åt. Vi åt när vi firade, åt när vi var ledsna, åt när vi inte hade något att göra.

Detta resulterade i att jag hade en vikt på 90 kilo i högstadiet och en bit över 100 som vuxen.

Min övervikt har aldrig hindrat mig, den har aldrig varit i vägen för det jag vill göra. Den har aldrig orsakat att jag blivit diskriminerad när jag har sökt arbete, jag har tvärtom alltid fått arbeten som jag egentligen på pappret inte varit kvalificerad till men har lyckats få i alla fall och lärt mig massor på detta.

En dag i mars 2002 ringde min bror till mig. Min mamma hade åkt med ambulans in till kärnsjukhuset i Skövde, hon hade hostat och kräkts blod i flera timmar. Dagen efter var hon död. På sjukhuset ville läkaren prata med mig, min bror kunde inte svara på hans frågor. Läkaren frågade först om min mamma hade haft alkoholproblem. Jag svarade att hon drack väldigt moderat de sista 10 åren i alla fall och före det var det väl festdrickande och då ganska mycket men inget missbruk.

Dödsorsaken var att hon hade förblött genom invärtes blödningar. Två brock hade brustit i halsen och trots idogt arbete gick blödningarna inte att stoppa. Blodet vägrade att levra sig och då hon hade väldigt lågt blodtryck så hade blödningen pågått förmodligen i något dygn när hon kom in och det tog tid att lokalisera den.

Läkaren tittade på mig och sa sedan:

– En så igenfettad lever ser man bara på någon som supit hårt i många år, eller som misskött sin kost allvarligt ett helt liv.

Sen sänkte han blicken och tittade medlidsamt på min 112 kilo tunga hydda.

Jag åkte därifrån, för att planera en begravning för min mamma, som blev 54 år gammal och för att ta de första stapplande stegen i kampen om att vinna mitt eget liv.

Det tog en del år att bearbeta min mammas död. Det kanske låter hårt men jag saknade EN mamma och gör så fortfarande, inte MIN mamma. För trots att hon gjorde sitt bästa så räckte inte det till för mig. Jag har saknat en mamma större delen av min uppväxt och ju äldre jag blev desto mer blev jag den vuxna i vår relation. Jag behövde bearbeta min relation med min mamma innan jag klarade av att bearbeta min relation till mat.

I mars 2015 var jag mamma till en elvaåring och en tvååring och funderade fortfarande på hur jag skulle komma till rätta med min övervikt som då stigit ytterligare några kilon. Otaliga knep och dieter hade gåtts igenom men det funkade liksom inte. Min största skräck var att dö lika tidigt som mamma och lämna en ung man och en tonårig flicka utan mamma. Det blev några möten med sjukvården och i oktober 2015 rullades jag in på operation på avdelning 61 på SÄS i Borås. Det var dagen jag föddes igen och jag kommer alltid att fira den dagen som en extra födelsedag.

Jag genomgick en gastric bypass. Det är inte en genväg eller en quick fix. Den som påstår det begriper inte alls vad det är vi genomgår. Det är en hjälp, det är en operation som inte bara kopplar om magen utan även gör något, vet inte vad men något händer med psyket som gör att väldigt många börjar tänka annorlunda kring kost och mat. Själv har jag gjort slut med min livslånga bästis chokladen. Den smakar helt enkelt inte gott längre. Sockerfri choklad fungerar men jag kan inte längre äta 100 gram mjölkchoklad på en dag, eller ens en vecka.

Jag har kämpat för vartenda gram av de 55 kilon som jag har tappat. Men med viktnedgången kommer andra ”problem”.

Jag släppte min rustning, mitt skal, mitt skydd.

Jag kan inte längre gömma mig i en godispåse när stressen blir för påtaglig.

Jag kan inte längre skylla på min vikt när saker blir jobbiga eller jag stöter på motgångar.

Nu handlar det om att möta alla hinder och se dem i ögonen och helt enkelt sluta rymma.

Mina föräldrar lärde mig att när man stöter på patrull så flyttar man och börjar om, eller äter.

Jag kan inte göra något utav det, jag måste lösa problemen här och nu. Och det är inte alltid så himla lätt.
Weronica Olofsson

Till Weronicas hela gästblogg >>

  • Mats Andersson
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.