Foto: MIKEY LENNARTSSON
Anders Almingefeldt.

Jag är torsk på att vara omtyckt

Psykologen

Vi kan börja med det viktigaste. Jag vill att alla tycker om mig. Helst vill jag ha en egen hejaklack, vars enda punkt på arbetsbeskrivningen är följande: att älska mig från månen och tillbaka. Siempre. Det är vad jag önskar. Och gott så: det får gärna ligga som en grundton i livet. En stillsam positiv paranoia.

Men som sagt: det är vad jag önskar. Inte vad jag behöver – inte bara. Det skulle sluta i rena fördärvet. Ens trevlighet och andras gillanden skulle till slut bli en tvångströja. Och dessutom är det ibland totalmente förgäves. Ändå. För även om jag, för att blidka en del fiender man skrapat ihop under åren, utifrån egen förskyllan och ödet, så skulle det inte ens hjälpa, om jag stod på huvudet och spelade dragspel till deras ära. De skulle ändå inte gilla mig. Ibland är man fel, bara genom sin blotta närvaro. Det märks i deras ögon, de lyckas alltid se ut som att de tittar ned på en från Eiffeltornet. Man är inget värd.

Och det slutar inte där. Tyvärr. Man får betala i form av självtvivel, och ett gäng sömnlösa nätter. För när väl andras ogillanden sipprar in, så faller ens identitet snart som ett korthus. Det drar iväg. Och alla möjliga utsagor, lite variationer på hur sämst man är, knör sig fram till ens medvetande. Det är lite tutti frutti av olika former av dissanden. Och jag känner i den stunden att ingen tycker om mig. Att jag är helt ute i kylan. Alla är emot mig. Att det konspireras. Tankarna sticker iväg som vinthundar åt alla håll samtidigt. Det är plågsamt.

Och just därför, där och då måste man ta ett snack med sig själv, stå still i blåsten, ta sig själv i handen på ett vänligt sätt, kanske till och med: sy in stenar under huden, som barlast. Och ta det lugnt redan innan man tar på sig sockorna, för det är som det är: man vill fly, slå tillbaka, eller omdefiniera hela situationen till ens fördel – där man själv spelar hjälterollen. Men det är bara snickesnack för att undkomma det jobbiga. Det oundvikliga psykologiska träningspasset, som gör ont i kroppen, i hjärnan, i alla drömmar man vårdat om sin egen förträfflighet. Det är ett blitzkrieg mot ens innersta kärna. Vad man tänker om sig själv. Och vem man är i andras ögon. Den typen av utsagor är man lite inbilskt kär i.

Och belöningen, på andra sidan krönet, i form av en mindre ängslig, och friare position, när man sedan sandpapprat ned några av ens värsta brister, gjort sig av med lite ljug om sig själv, och samtidigt förlorat några privilegier som sedan inte behöver försvaras.

Den friheten känns inte så attraktiv, för hörni, att bjuda in till lite svärdshugg, och bli sågad längs med fotknölarna, det räcker med att det sker ungefär aldrig. För det är som det är: jag är torsk på att vara omtyckt.

  • Anders Almingefeldt
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.