Foto: STEFAN SAMUELSSON
Marie Larsson skriver bland annat på en roman som utspelar sig i Alingsås.

”Skriva är ett snårigt hantverk”

Gästbloggen

Alingsåsaren Marie Larsson skriver mycket på fritiden. Manuset till en barnbok är klart och en roman håller på att växa fram. Hon bloggar här hela veckan om sitt skrivande.

Söndag 25 februari

Skriva kan vara fruktansvärt jobbigt. Ibland tråkigt. Ibland tungt men när jag kommer in i ett flow är det så värt det. När jag hittar gamla texter och verser och känner: ”Har jag skrivit det här? Det är ju riktigt bra.” Känslan när en karaktär plötsligt gör något jag inte visste att den skulle och överraskar mig totalt är fantastisk!

Skriva är ett snårigt hantverk. En sak jag fått jobba mycket med är att vara tydlig mot läsaren. Jag upplever ofta att jag överförklarar men inte sällan säger min korrekturläsare: ”Vad menar du här?” Det som finns i mitt huvud finns inte i hennes huvud. Jag känner mina karaktärer på ett helt annat sätt än vad min läsare gör. Det är så otroligt viktigt och svårt att kunna gestalta sina karaktärer.

Jag har alltid varit en person som berättar för min omgivning mina projekt och drömmar. Det är en framgångsfaktor. Då får jag kontinuerlig uppföljning på allt som jag gör, eftersom det alltid någon som undrar hur det går för mig. Jag har också god hjälp av vänner och kollegor. Alla vet vad jag gör och när Alingsås tidning första gången frågade förbundschefen på räddningstjänsten om vi kunde gästblogga, så landade frågan direkt hos mig. Utan den förfrågan hade jag sannolikt inte skrivit denna vecka heller.

En annan sak jag gör för att lyckas är att ta mycket kontakter och lära från de som redan kan. I maj har jag bokat en skrivresa med fyra dagars utbildning. Den är långt ifrån gratis och i nuläget har jag betalt handpenning, fixat flygbiljetter men har inte pengar till resten av kursen som ska var inbetalt om en vecka. Jag tänker att jag löser det. På något sätt ska det gå, för det här är en möjlighet jag inte kommer att missa.

Jag tror att följa sitt hjärta är meningen med livet. Det är snårigt och jävligt många gånger och ibland kollar jag bara skeptiskt på det och frågar: ”Hjärtat, är du säker på att vi verkligen ska ge oss in där? Du vet att det kommer att bli ett helvete.” Då brukar hjärtat sätta sig ner och vänta. Det klappar med en hand bredvid sig på marken och när jag satt mig ner frågar det: ”Vart har du tänkt att vi annars ska ta vägen?” Den röda formationen har rätt såklart. Vart skulle vi annars ta vägen? Varför ska vi låta bli att följa våra drömmar? Jag vet aldrig hur nära jag är att förverkliga dem. Det gör att jag inte vågar att ge upp. Vågar du det?

Lördag 24 februari

En stor del av svaret kring författarskapet handlar om att se andra människor. Tolka vad de går igenom och göra något av det. I versen nedan skildrar jag en god vän som stod inför en förändring i livet. Personens sätt att hantera förändringen gav mig inspiration att skriva versen.

Förändring
Scouten lät knäna vika sig under kroppen,
Föll försiktig ned
Han lutade huvudet bakåt, skådade toppen
Över honom, sig trädets krona sig spred

Den enorma ekens grenar sträckte sig brett
Löven i brann i skiftande nyanser
För sitt inre såg han leenden hon gett
Kroppen bultade vid minnet av deras danser

Tajmingen var dålig, känslan var varm
Solens strålar sprängde sig genom löven
Mången gång lät han sig förföras av hennes charm
Under sina fingrar kunde han känna den underbara röven

Att vilja men inte klara
Att hoppas och se
Låta hjärtat närvara
Förmågan att ta emot, vad livet vill ge

Från marken tog han upp ett gult och rött
På trädet satt ännu de flesta kvar
Hon var den genuinaste han mött
Men i minnet tyngde gamla tidens ansvar

Kronans löv brann i trädets grova grenar
Förändringen är snart här
Tiden våra hjärtan renar
Känslan är alltid temporär

Med tiden tillåts löven falla
Plötsligt blir kronan öppen och klar
Scouten glider fram över snön på ny valla
En pockande känsla i bröstet han har

Kylan är kall och snar
Snart vattnet i nacken hans droppa
Isen blir förnyelsebar
Hjälper markens färger att knoppa

Högt på berget med utsikt över dalen
För inget missa
Han hör tydligt klockorna klämta i kyrksalen
Flaggan till första maj någon hissa

Världen förändras och ger
Han plockar blommor i ängens alla nyanser
Söker med blicken över dalen och ler
I värmen väntar nya chanser

 

Fredag 23 februari

Det var inte med värkande fötter men med en värkande rygg som min roman kom till. När jag inte kunde stå på benen så var huvudet allt jag hade. Jag letade novelltävlingar på nätet och fastnade för en bild där en mörk, mager kvinna med tom blick stod i ett fönster på ett torp med flagnande färg och uppruttnande brädor. Torpet blev min början. Jag behövde en geografisk plats att placera det på. Saxebäcken var nära till hands och passande för den miljö jag ville ha åt min ena karaktär. En bild en början.

Egentligen så började allt långt tidigare. När fröken i lågstadiet bad oss skriva en historia och jag tjugo minuter senare gav henne fyra sidor, föll hennes haka sakta mot golvet. Tretton år gammal skrev jag verser till bröllop. Jag skrev om Enhörningarnas dal och knappade in det på pappas nya dator när jag var tolv år. I gymnasiet skulle klassen lämna in berättelser till en novellsamling. Av tjugo texter hade jag, helt inofficiellt, skrivit fem. Jag fick skriva, mina vänner fick godkända betyg. Win-win.

Ibland funderar jag på var det kommer ifrån. Skrivandet. Alla idéer. Mina föräldrar och syskon klarar knappt att få ihop text så att det fyller ett vykort. Jag behöver korta ner och klippa bort. På sitt sätt är min familj ändå kreatörer. Min pappa är bonde. Allkonstnär och kreativitet är ett måste för hans yrkesroll. Min bror är egen förtagare. Jag antar att jag ändå fått ett arv. Ett kreativt arv, som för mig fallit sig på det sätt att det uttrycker sig genom bokstäver.

Min roman utspelar sig under 1930-talet och framåt. Jag har läst mycket om släkten Hill, då jag kände att min karaktär behövde ett arbete. En drivkraft. Jag vandrar omkring mycket i Alingsås. Jag vill hitta miljöer där en läsare hemmaboende i Alingsås till stor del kan känna igen sig. Framförallt så vill jag förmedla passion. Starka drivkrafter hos mina karaktärer. Hur speglar man en människas liv? Varför driver en person att göra som den gör? Hur visar jag detta för en läsare och hur får jag drivet genom en text så att en läsare aldrig släpper taget om boket innan sista sidan har kommit? Hur berör jag en annan människa med att bara kasta om bokstäver? Det är en jäkligt bra fråga som jag fortfarande söker svaret på.

Torsdag 22 februari

Hur bär man sig åt när man behöver vara modig? I tonåren körde jag mycket traktor. Många timmar med tunga hö eller ensilagelass bakom mig. Var det en dålig sommar, d v s mycket regn och svårt att få gräset torrt innan det skulle köras in, fick vi köra in skörden något fuktigare än vad som är optimalt. En fuktigare skörd innebär ett tyngre lass bakom traktorn. Hur orkar traktorn ta hem dessa extra tunga lass? Den har en låg växel. För att ta sig upp på de svåraste och mest branta passagerna behöver man växla ner.

Jag tänker att det är samma sak i livet. När det går tungt och lasset känns övermäktigt, då går jag ner på lågväxel. Allt tar längre tid, det är frustrerande men jag vet att om jag försöker fortsätta köra med högväxlarna i så kommer motorn att dö. Vare sig om det handlar om mig eller traktorn.

Varje gång en människa stöter på patrull, tvingas vi att bli kreativa för att kunna komma vidare. Med mina texter vill jag inspirera andra att fortsätta när det känns tungt. Alla ni som sett Sally som gick på SVT på 90-talet år har hört citatet: ”Det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke.” Inte heller går det att fortsätta på upp i samma hastighet som innan. Då slirar det. Stanna upp, växla ner och kämpa vidare. När du väl kommer upp för backen blir utsikten extra vacker om du fått svettas lite.

Backar var något jag fick erfara förra veckan när jag fick för mig att jag skulle gå från Simmenäs udde, där jag bor, till Saxebäcken. Där en av mina karaktärer i romanen jag skriver bor. Jag ville se om det gick att gena genom skogen och jag ville se hans hus. Jag ville gå samma väg som han gör varje dag från sitt hem när han tar sig till Alingsås. Vet ni hur kuperat det är innan man kommer ut i Saxebäcken?! Jag kom allt högre och högre och drogs inåt skogen. Jag ville verkligen inte tappa sikte på Mjörn, för den var min kompass. Det slutade med att jag fick börja klättra ner från branterna och sista två metrarna fick jag åka kana kring en trädstam för att ta mig ner på vägen som ledde från skogen och ut till Saxebäcken.

Det var en härlig känsla att ha kommit fram. Jag stannade upp såg mig omkring och plötsligt var jag i min historia. Jag såg grannen som slog gräs med lien. Gamla mormors hus. Förmögne herr Magnusson som drack kaffe utanför sin stora herrgård, med utsikt över Mjörn. Hans fru i stor kjol och solhatt med blommor på. Ebbe som körde nordsvensken Majvor uppför de branta backarna in mot Alingsås.

Underbart! Jag hade hittat fram inte bara genom skogen, utan också i berättelsen. Då var det bara en sak kvar… ta sig hem. Det var 6,5 km att gå tillbaka hem. Något kortare om jag valde att gå/klättra genom skogen samma väg som jag kom. Jag vände mig om och såg upp mot de höga branterna. Mörkrets inbrott låg nära och jag valde den långa vägen hem på lågväxel med värkande fötter.

Onsdag 21 februari

Så vad är det då jag kan visa? I sagan om Haren som skulle lära sig att cykla, som för övrigt heter Sparris Hare, är det vänskap, hjälpsamhet och mod som jag vill lyfta fram. Vad innebär det att vara modig? Kan alla vara det?

Sparris Hare är inte modig från början men hans gode vän Elvis elefant hjälper honom att förstå hur han kan bli det.

 Illustration: Susanna ThuresonSparris petar på cykeln.
Illustration: Susanna Thureson
Sparris petar på cykeln.

I kursen som jag berättade om i första inlägget så fick vi sätta upp en bild av hur vi önskade att andra människor skulle uppfatta oss. Inspirerande var en av mina målbilder. Jag vet att jag har ett starkt driv. Jag vet att jag har en god förmåga att plocka guldkornen ur bajskorven, som en god vän en gång sa till mig. Jag ville inspirera människor omkring mig till att göra sina liv till den bästa versionen de kunde. Så här två är senare har jag fått bra feedback på att jag lyckats bra med det. Den vetskapen lyfter mig och det inspirerar mig än mer till att vilja lyfta andra. Lära barnen kämpa för de som de vill ha. Lära dem att motgångar är livets guld, om de kan lära sig hantera det på ett bra sätt. Att det är motgångarna som kommer att göra dem bättre, kanske rent av bäst i sin gren.

Illustration: Susanna ThuresonElvis håller i pakethållaren.
Illustration: Susanna Thureson
Elvis håller i pakethållaren.

Kan alla vara modiga? Alla kan vara rädda. Att vara modig innebär att göra det man vill, trots att rädslan finns där. Det tycker jag är viktigt att lära den yngre generationen. Mod är inte avsaknaden av rädslan. Mod är att göra något trots att man skakar i knäskålarna och håller på att kräkas.

Tisdag 20 februari

Bara att sparka bollen mot mål? Alla som sliter hårt för någonting vet att det finns inget bara. Omvärlden har en tendens att se resultaten och det pratas om vilken tur en person har haft. Tur är något som jag är ganska skeptisk till. Det är inget fenomen som jag träffat på i alla fall. Jag tror på hårt arbete, utan att för den del provocera fram något. När det väl går min väg efter år av arbete skulle jag inte kalla det tur, snarare ett resultat.

Det är inte bara när vi når fram till våra mål som vi når ett resultat. Allehanda avåkningar är också ett resultat. Mindre roliga sådana men som en vän sa till mig, rent metaforiskt, en gång när jag beklagade mig över att ha kört i diket. ”Det finns mycket vackra blommor i diket.” Plötsligt förändrades upplevelsen och det var inte längre så jobbigt att sitta där. Jag gör som Ferdinand och doftar på blommorna och är tacksam för möjligheten till en kort vila.

Vad är ett mål? Att ha chansen att bli refuserad av ett barnboksförlag är kanske inte ett mål men ett steg framåt. Det känns stort att jag kommit så långt att jag fått iväg ett manus och att den möjligheten faktiskt finns. När jag blir refuserad för tjugonde gången är jag förmodligen inte lika positiv men blir jag refuserad så många gånger, så har jag än en gång fått bekräftat vilket kraftigt pannben jag har. Det har visserligen visat sig flera gånger tidigare under räddningstjänsternas tester för brandman…

Ett flertal framgångsrika författare har blivit refuserade. Flera stora affärsmän har förlorat mycket pengar. Att nå sina drömmar handlar inte om tur. Det handlar om systematik, strategi och hårt arbete. Våga fråga den som redan kan. Jag ringde upp en redan utgiven författare och frågade henne om jag fick bjuda henne på middag mot lite tips och trix. Hon tackade glatt ja! De flesta människor blir glada av att någon ringer till dem och uppenbart ser dem som sina förebilder och ber om hjälp.

Min boll kommer alltid gå mot mål, sen om den går i mål kan bara framtiden utvisa.

Måndag 19 februari

Jag tror att vi kan få allt vi önskar om vi lär oss att jobba för det. Det ska erkännas att jag blivit kallad gränslös men det är fantastiskt hur hjärnan gör allt som vi ber den om.

För några år sedan gick jag en utbildning där vi skrev ner några av våra livs viktigaste projekt och drömmar. Vi satte upp milstolpar för att ta oss närmre drömmarna och vi gjorde rutiner som var och en av oss borde ha i tillvaron för att närma oss våra mål. Många järn i elden är karaktären på min personlighet men jag lyckades välja ut tre projekt. Skriva, var ett av dem. Gärna få ge ut böcker, skriva verser till event eller skriva artiklar. Hur sätter jag upp delmål för att kunna se hur jag närmar mig det? Antingen har jag gett ut en bok eller så har jag det inte.

Hösten 2016 skrev jag att om ett år ville jag har skrivuppdrag. Det kändes en smula dumt, eftersom jag inte hade en aning om hur det skulle gå till men så har vi så många härliga ordspråk här i världen, som jag hyser tillit till. ”Du behöver inte se hela trappan, bara första trappsteget.” Så jag skrev, skrev och skrev. Jag tog pauser. Jag firade. Jag fortsatte att skriva. Till den som inte provat skriva en roman kan jag säga att; Det är inte lätt! Jag är inne på år fyra med samma manus.

Så vad blev min milstolpe då? Den som jag behöver passera för att veta att jag är på rätt spår mot mina naturligtvis bästsäljande texter? (Man kan inte följa jantelagen om man vill nå sina drömmar) Skrivuppdrag naturligtvis! Vart skulle de komma ifrån då? De trillar väl inte ner från himlen? Jo, faktiskt så kan de göra det. Om man spelar på rätt spelplan.

När jag var liten så berättade min morbror ofta om haren som skulle lära sig att cykla. Jag skrev ett barnboksmanus om haren 2014. För ett par veckor sedan blev jag bjuden på sexårskalas till min morbrors dotter. Presenten var självklar! Jag köpte ett fotoalbum och ringde min kollega Susanna: ”Du har fyra dagar på dig att illustrera tjugo bilder till min bok.” Tre dagar senare var denna superkvinna klar. Jag skrev ett glatt inlägg på facebook om detta. Bland kommentarerna fanns en kvinna som hade ett barnboksförlag och erbjöd sig att läsa manuset. Ett par dagar senare kontaktade AT mig och sa att det inte hade någon gästbloggare för kommande vecka. Ville jag ställa upp?

Ville jag ställa upp! Det faktum att i skrivande stund bara är två dagar kvar till första texten ska in stör mig inte. Jag har befunnit mig på spelplanen länge. Nu är det bara att sparka på bollen mot mål.

  • Marie Larsson
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.