Foto: MIKEY LENNARTSSON
Anders Almingefeldt.

Ibland kan vi påverka framtiden exakt nada

Psykologen

Mycket onödigt elände undviks, genom att vi oroar oss, genom att vi tänker. Och planerar. Så är det. Oron och rädslan behövs, då vi utifrån det ritar upp en psykologisk karta, markerar ut var tänkbara elakheter ligger gömda, samt när och var vi riskerar att bli påhoppade och rånade på vår tillit och självkänsla. Eller från vilket håll någon kastvind kan få våra sköra relationer att störta samman.

Så säg inget annat. HEJA HJÄRNAN! Den är ett fantastiskt vapen. På att peppra sönder en icke önskvärd framtid med kulsprutetankar. Hjärnan och dess små huvudfotingssoldater utgör samfällt en skyttegrav mot det dåliga. En maginotlinje helt enkelt. Mot det som vi inte vill skall inträffa. Oron funkar. Den får oss att göra saker. Så att vi knuffar till omständigheterna och ökar sannolikheten för ett visst utfall.

Men också – ja, ni hör vart jag vill komma – det blir ibland lätt just det: en skyttegrav, som man gräver ner sig i – djupare och djupare. I kringelikroktankar. För tyvärr, mycket i livet opererar efter en annan logik. TANKARNA GÖR DÄR INGEN SKILLNAD. Och dessutom, dubbeltyvärr: en möjlig händelseutveckling grenar ibland ut sig i oändligt många olika scenarior, så att man ändå inte vet vilket lag tanken spelar i eller var man gör mål. Och som grädde på moset, trippeltyvärr: verkligheten är dessutom olydig. Den gör som den vill. Helt sonika. Den skiter i mänsklighetens samlade tankeproduktion. Den inträffar. Bara så där.

Och här är det lätt att vi helt förlorar fattningen. Samt gräver oss ändå djupare ner. I den kognitiva gyttjan. Och tänker. Trots att det inte hjälper. Letar efter fantastiska lösningar. Samt nu ganska tjatigt och klängigt: t-ä-n-k-e-r. Letar efter glipor i logiken. Men helt förgäves. Verkligheten skiter högaktningsfullt i det. Den ändrar sig inte för det. Vi eldar bara mentalt för kråkorna. Ibland är hjärnan vår bästa kompis, men nota bene: långt ifrån alltid.

Och tankarna får helt enkelt hålla på. Det hjälper inte att införa fartkontroller, och biltullar på synapstrafiken i hjärnan. Och beware: ni behöver inte bli desperata, och fantasilöst dunka ett stort kassaskåp i huvudet på er själva, eller ta en näve stesolid.  Tankarna håller på, och snälla, ge upp om att förändra det, det är ju så att säga – det de gör. Det är deras arbets­beskrivning. Men ni har ett val: NI BEHÖVER INTE SITTA I KNÄT PÅ DEM.

Och det går faktiskt att kliva ur hjärnan en stund. Samt stå och titta på tankarna. Som ett litet spektakel. Som en synapsteater. Och se dem för vad de just är: försökskaninstankar. Eller random skott ut i natten. Bättre alltså att ge upp och omfamna come what may, det må vara ett psykologiskt åskväder, eller ett mellanmänskligt indiansommarväder. Verkligheten är välkommen, lika bra det, då vi ändå inte kan regissera universum.

FÖR DET ENDA VI IBLAND GÖR NÄR VI LARMAR OCH GÖR OSS TILL MED VÅRA SPRATTELTANKAR, ÄR ATT TÄNKA OSS SJÄLVA DUMMA I HUVUDET. Detta då den verklighet som står i kulisserna och väntar på att göra entré redan är bestämd – på förhand. Den har på sin kostym, och replikerna ligger redo. Detta långt före vi inbillade oss att vi med någon sorts tankens allmakt – för att tala med vår vän Sigmund Freud – kunde tämja och dressera verkligheten som en liten lydig knähund.

  • Anders Almingefeldt
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.