Foto: STEFAN SAMUELSSONTommy Grapenholm var med och startade närradion i Alingsås för 35 år sedan och sänder fortfarande program.
Foto: STEFAN SAMUELSSON
Tommy Grapenholm var med och startade närradion i Alingsås för 35 år sedan och sänder fortfarande program.

”Jag har en plan”

Gästbloggen

Veckans gästbloggare är Alingsåsprofilen Tommy Grapenholm, känd bland annat för sitt engagemang i närradion och som lärare på Alströmergymnasiet.

Söndag 22 april

Här kommer sista bloggen från mig. Veckans bloggande hittills har handlat om min vardag och vad som är viktigt för mig. En slags sammanfattning av läget och när jag tänker efter, finns mitt intresse för information och att sprida det till andra via radiovågorna med i det mesta jag gör.

På Alströmergymnasiet utvecklade jag min undervisning i ämnet Ljudmedier till att vi jobbade som en radiostation med en livesändning i Radio Alingsås under eftermiddagen med två programledare, nyhetssändningar, reportage, aktuella intervjuer m.m. Detta kunde vi göra med mitt engagemang i närradion och att vi låg direktuppkopplade mot sändaren. Jag har här många intressanta intervjuer och reportage från den tiden på kassettband och brända CD-skivor. Detta är en del av min ljudskatt.

En annan del är de intervjuer mina mellanstadieelever på Ingaredsskolan och även elever i andra av kommunens grundskolor gjorde, när vi sände under namnet Alingsås Skolradio på 1980-talet. Många intressanta intervjuer med människor som inte längre finns med oss.

Men vad har mitt lionsengagemang med närradion att göra? Jo, vi sände ett program, Radio Lions, under ett par år när närradion i Alingsås var ung och även ”Alingsåsbandet”, en taltidning för synskadade som Lions samarbetade med informationsavdelningen på kommunen om under 30 år, sände vi under de sista 7-8 åren i Radio Alingsås. Det kommunala bandet som Tord Jansson producerade innehöll många intressanta intervjuer med politiker och tjänstemän.

Tord finns inte längre med bland oss. Han var min ”själsfrände” och vårt gemensamma intresse för Alingsås nutidshistoria och vårt mångåriga samarbete kring ”Alingsåsbandet” gav som resultat många intressanta inspelningar. Detta är en mycket stor del i min ljudskatt.

De inspelningar och intervjuer jag gör nu för programmet Alingsås Runt som jag sänder på fredagar 18-19 med repris på lördagar 09-10, blir också intressant historia framöver och en speciell skatt är inspelningarna med Estetiska programmets musikinriktning. Deras framträdanden som alltid har högsta kvalitet har jag spelat in sedan 2013 och har nu ett hundratal inspelade låtar. En fantastisk ljudskatt.

Men nu, hur gå vidare? Jag har nyss kommit med i styrelsen i Alingsås Hembygdsförening. Jag har som Sickan i Jönssonligan alltid sa: ”Jag har en plan”. Och den går enklast att genomföra via hembygdsföreningarna. Den handlar om att fånga upp nutidshistorien och intervjuer med alingsåsare som har något intressant att berätta.

Jag tänker på de som kommit från andra länder till Alingsås och etablerat sig här och varit delaktiga i utvecklingen av Alingsås. Jag tänker på balterna som kom under sista krigsåren, de som kom från Balkanländerna, Turkiet, Chile, Iran och senaste vågen av flyktingar. De har mycket intressant att berätta. Och självklart skall vi spela in och spara deras historier för så småningom blir det en del av Alingsås historia. 

Vi har alingsåsare som Tomas Samuelsson, Gösta Sandberg, Bibbi Olsson, Monica von Brömsen, Simon Waern, Jan Jonsson m.fl som har fördjupat sig Alingsås historia. Deras berättelser måste också tas tillvara.  Ja, som du förstår, har jag många intressanta möten framöver och mitt mål är att under jubileumsåret publicera ett ”Ljudmuseum” på internet där man kan lyssna på de som har haft  något intressant att berätta om Alingsås.

Med detta tackar jag för mig och om du skulle träffa på mig med min inspelningsapparat är jag tacksam om du snällt besvarar mina frågor. Det kan vara ditt bidrag till Alingsås historia.

Lördag 21 april

I gårdagens blogg aviserade jag att idag skall det handla om mitt engagemang i Lions Club. ”Timeingen” är god då jag igår var på klubbens aprilmöte och idag står klubben som värd för årets distriktsmöte för Västra distriktet med representanter från ett 50-tal klubbar. Ett möte som hela klubben är inblandad i med olika arbetsuppgifter, så det blir en intensiv helg för oss lions.

Men, undrar nog någon, vad är det för något gäng damer och herrar? Vad gör de? Vad går pengarna till som de samlar in? Kort sagt är Lions världens största hjälp-/serviceorganisation med ca 1,5 miljoner medlemmar världen över. Huvudkontoret finns i Chicago där det hela startade 1917. Idag finns lionrörelsen i alla världens länder förutom Nordkorea. I Alingsås är vi två klubbar, Lions Club Bjärke i norra delen av kommunen och Lions Club Alingsås i övriga delar. Vi är 30 medlemmar i Alingsåsklubben och jobbar i olika kommittéer, dels för att få in pengar och dels för att dela ut. Ljusväggen vid Norra Strömgatan i oktober, Alingsås Lucia och julgransaktiviteten i Vimpeln under december är våra stora intäktsaktiviteter.  Cirka 75% av det vi får in går till hjälpverksamheten i Alingsås och resten internationellt.

På mötet igår reserverade vi 50.000 kr till Ungdomskommittén som skall dela ut Ungdomsstipendiet på 10.000 kr, (går att söka månaden ut), och till skolstipendierna till avgångsklasserna på grundskolan och i gymnasiet. Traditioner som vi inte vill bryta. Kriterierna för skolstipendierna är att eleven som får det, och som utsetts av lärarna, skall ha varit en positiv kraft för klassen. Alltså inte den med bästa betyget.

Många alingsåsare ställer upp med sin fritid och bidrar till verksamheten i föreningar på olika sätt. Vad vore idrotten i Alingsås utan alla föräldrar och andra frivilliga som ställer upp och hjälper till vid matcher, som tränare för barn och ungdomar m.m? Tänk dig ett Alingsås utan Röda korset, Amnesty, Vänort i u-land, hembygdsföreningarna och andra typer av organisationer. Utan alla tusentals eldsjälar vore livet i Alingsås bra mycket fattigare. Ni bidrar alla i hög grad till att göra livet i Alingsås till ett gott liv. Tack för ditt engagemang!

I morgondagens avslutande blogg skall jag försöka ”knyta ihop säcken” med mina två stora intressen. Historia och radio.

Fredag 20 april

Gårdagens blogg avslutade jag med att berätta att hustrun och jag varit på platsen där de första skotten i det förödande andra världskriget startade. Jag håller dig, läsare, på ”sträckbänken” lite till, (konstig liknelse), för jag vill gärna delge dig min gårdag. Något annorlunda mot vad man tror. Mellan 08.00-09.00 vikarierade jag i en tvåa på Samhällsvetenskapliga programmet. Ordinarie lärare, en före detta elev till mig, behövdes som IT-stöd vid de nationella proven som genomfördes. Vikarie. Kalabalik? Nej, mycket seriösa ungdomar som efter gruppindelningen tog sig an en mycket avancerad uppgift med analyser av ett par facebooksidor. De jobbade i grupper i klassrummet och pratade/viskade lågmält för att inte störa andra.

Sedan iväg till Idrottskaféet vid Mjörnvallen för fika och dagens föredrag. Där hade ett 50-tal herrar från 65 år och uppåt samlats för att fika, snacka och lyssna på föredraget. Ljudnivån var åtskilliga decibel högre än i klassrummet på Alströmer och efter fikat underhöll dagens gäst, Christoffer Hedberg från Trollhättan, oss med sina visor  och trevligt mellansnack. Inte bara sport utan även kultur serverar P-G, Jackie, Kent och Sven-Göran oss. Dessutom är det en trevlig mötesplats för oss som samlat på oss mycket livserfarenhet.

På kvällen fick vi handbollsintresserade följa på TV, första matchen mot Malmö i semifinalserien. Den slutade med vinst. Nu ses vi på Estrad på måndag när andra matchen spelas.

Hur står det till med dina historiekunskaper? Vet du var första skotten avlossades i andra världskriget? Hustrun och jag var i förra veckan i Gdansk i Polen på en minisemester. Vad skall ni göra där undrade någon. Men efter fyra dagar där kan vi verkligen rekommendera andra att åka dit. En stad med vacker stadskärna, återuppbyggd efter kriget i samma stil som det en gång var. Liknar lite holländska städer. Mat och dryck är billigt i jämförelse med Sverige.

En av dagarna ägnade vi oss åt Polens historia. Vi tog bussen ut till Westerplatte, som före kriget var en importhamn och lagerplats för krigsmaterial för Polen som bara hade ett litet landområde vid kusten. I slutet av augusti 1939 var tyska krigsskeppet Schleswig-Holstein på artighetsvisit och låg för ankar vid Westerplatte. Vid ett givet klockslag  första september började fartyget att beskjuta Westerplatte med sina kanoner och soldater som fanns gömda ombord, gick iland för att anfalla de 200 polska soldaterna som fanns på plats. Samtidigt gick ett antal insmugglade SS-soldater till anfall mot postkontoret i Danzig (Gdansk) och vid gränsen invaderades Polen västerifrån. Polen hade hoppats på att England och Frankrike skulle ingripa när de förklarade att de var i krig mot Tyskland några dagar senare. Men förgäves. Efter några veckor anfölls Polen även österifrån av Sovjetunionen och efter en månad fanns inte Polen längre. Det var uppdelat mellan Tyskland och Sovjetunionen.

Efter att vi kommit tillbaka till stan, besökte jag öven museet över andra världskriget. Ett fantastiskt museum med skrämmande innehåll som alla borde besöka. Efter några timmar där och fått tagit del av polska folkets lidanden, tog det flera timmar innan man var tillbaka i ”turistläget” igen. Många tusen polacker fick sätta livet till under dessa höstmånader, men i våra läroböcker står det högst några rader om invasionen i Polen.

Vad jag vill säga med detta är att passa på när du är utomlands att besöka museer och andra kulturinstitutioner om du kan. Det kommer att vidga dina vyer och vi får aldrig glömma de fasor som ett krig medför

Morgondagens blogg kommer att handla om mitt engagemang i Lions Club och vad det betyder för mig. Alingsås egen historia och om närradion får du vänta till mina sista bloggar.

Torsdag 19 april

I gårdagens blogg aviserade jag att dagens blogg skulle handla om när man är ”passé”. Gårdagens blogg slutade med att en av de ungdomar som kommit hit senaste tiden, på min fråga om vad man kallar en man som är för gammal för att vara anställd i kommunen, svarade ”gubbe”. Hur blev reaktionen? Jag fick mig världens skratt och klasskamraterna påpekade snabbt att så får man inte säga och eleven blev mycket generad. Jag förklarade att han delvis hade rätt och han blev lättad och bad om ursäkt.

Men hade han så fel? När blir man gubbe? Jag tror att det är individuellt. Att det handlar om ens egen inställning och hur omgivningen ser på mig.

Tiden då 50-årspresenten var en silverkrycka är för länge sedan förbi. Inte ens statssekreterare Per Nuders m.fl uttalande om ”köttberget” eller ”proppen”, som vi 40-talister åsyftades för ett 10-tal år sedan, och som sades hindra yngre från att göra karriärer, gäller ej numera. Nej, nu är vi yngre pensionärer eftertraktade på arbetsmarknaden. Vi behövs och kommer i än högre grad att behövas speciellt inom omsorgen och skolan.

Att jag är tillbaka på Alströmergymnasiet vid 69 års ålder som timvikarie beror på att jag under mina 22 gymnasieår på Medieprogrammet och Estetik-Media fick förmånen att få träffa många trevliga, kreativa och ambitiösa ungdomar och följa deras utveckling under övre tonåren och fått en återkoppling hur det gick sedan. Och nu när jag gör tillfälliga inhopp i klasserna får jag samma positiva känsla vilket program det än gäller. Teoretiska eller praktiska program, spelar ingen roll. Byggtrean som jag vikarierat i ett par lektioner denna vecka är ett härligt gäng att ”tjöta med” och provet som de hade i ämnet privatekonomi tror och hoppas jag gick bra för dem.

Igår var jag på ett möte med NIU-gänget, ett gäng äldre kompisar som lägger ner mycket fritid på att det skall fungera för de ungdomar från olika delar av Sverige och Finland som går på Alströmergymnasiets handbollsinriktning. Ett gäng som fungerar som ”stödfarsor och morsor” och är en trygghet för elevernas familjerna. 


När du läser detta, torsdag förmiddag, är jag förhoppningsvis på Idrottskaféet i AIF:s klubbstuga, ibland kallat ”Gubbdagiset”. Där träffas ett 70-tal idrottsintresserade varje torsdag förmiddag och fikar och snackar och bjuds på ett föredrag.
 Så ”mata duvorna i parken” får vänta några år till. Jag känner att jag har fortfarande mycket att ge och morgondagens blogg handlar om mitt stora intresse för lokal och global historia.

Förra veckan hade hustrun och jag en intressant och avkopplande minisemester i den stad där andra världskrigets första skott avlossades. Vi var på platsen för händelsen. Fundera på var vi var. Det blir dagens ”cliffhanger”.

Onsdag 18 april

I dagens blogg kommer jag att uppehålla mig vid smeknamn/öknamn. Mina iakttagelser i ämnet har gett vid handen att smeknamn och öknamn var i bruk mycket mer förr än nu. Nu hör man sällan ett smeknamn eller öknamn på yngre människor och väl är väl det. Det kan inte vara roligt att bli kallad för ett namn man ogillar.

I en inspelning om Bomullsväveriet på 1930-talet berättar Henry Sjögren om sina arbetskamrater och deras smek/öknamn, ”Silverräven”, ”Sten sketlukt”, ”Halta Inga”, ”Säkerheta i låda” och ”Kalle stumpen”. Jag har svårt att tänka mig att någon trivdes med sitt öknamn. Men ordet kränkt var nog knappast uppfunnet då, så det var bara att finna sig i det.

I vår generation, 40-50-60-talister lever fortfarande smeknamn kvar framför allt inom idrotten. Men  de är ofta kopplade till orten man kommer från, ex Nisse ”Tidan”, Sven ”Tumba” och ”Moranisse”. Eller så är det kopplat till namnet och det lever kvar än idag. Handbollsintresserade behöver inte ha en djupare förklaring när man nämner ”Berget”, ”Tellan” eller ”Frasse”. Alla vet vilka dessa är och ”Berget”, Oskar Bergendahl, gör verkligen skäl för sitt namn. Många spelare försöker besegra Berget och klättra på honom, men ingen har lyckats hittills.

När jag tänker tillbaka på vad jag fått höra om mig själv är förkortningen, ”Grapen” som går snabbare att säga än Grapenholm, det jag hör. Men genom åren har jag fått andra trevliga tillmälen.
Det jag uppskattar mest gav eleverna Sebastian och Herman mig när de tejpade upp affischer på anslagstavlorna på Medieprogrammet med en bild av ”Ljudfadern” och hans tio ljudord. Kul är också att tänka tillbaka på tiden på Ingaredsskolan som mellanstadielärare och rastvakten tillsammans med kollegan Monica, lågstadielärare, när tre av hennes flickor kommer fram till oss och säger ”Gullefröken och tvåmetarn”, huvudfigurerna i Viveka Sundvalls bok som Monica läste för dem. Vi hälsar fortfarande på varandra med ”Gullefröken” och ”Tvåmetarn”.

Slutligen en händelse från samtiden. Jag vikarierar i en klass med ensamkommande ungdomar och presenterar mig och berättar att jag är lärare men för gammal för att få ha ett fast jobb på skolan. Vad kallas en sådan person? Förväntar mig svaret, pensionär, och efter en stunds funderande får jag ett svar från en av eleverna, ”gubbe”. Detta blir ”cliffhangern” till morgondagens blogg som handlar om: ”När är man för gammal”?

Foto: Privat
Foto: Privat

Tisdag 17 april

I går kväll fick vi 2092 åskådare vara med om en mycket spännande handbollsmatch som slutade på bästa sätt med en seger i femte och sista kvartsfinalen mot Ystad. En match som ingen gick oberörd hem från. Stämbanden fick sig en ordentlig ”körare” under matchen och glädjen var stor över segern. Den innebär att vi får se åtminstone en semifinal i Estrad framöver. Första semin spelas på torsdag mot Malmö HK i Malmö.

”Cliffhangern” i gårdagens blogg var, hur hängde webb-TV-sändningen ihop med mitt radiointresse och AHK? Det gör det på två sätt. Det hela startade för ca 15 år sedan då en aktiv ledare i AHK, Ulf Granander, lyckades övertala mig att med mina elever sända direktsänd radio över Radio Alingsås från Potatiscupen. Det blev en del i mina kurser i ämnet Ljudmedier i undervisningen och eleverna gjorde många bra insatser och fick känna nerven att göra direktsända intervjuer från vår provisoriska radiostation som vi byggde upp i Nolhagahallen. Det var början på en utveckling som övergick till webb-TV-sändningar som nu är mycket professionella.

2005, tror jag, var året då Alingsås HK gick upp i elitserien. Magnus ”Mankie” Ericson var då engagerad i AHK och lyckades övertyga mig om att vi skulle göra ett försök att via Radio Alingsås sända referat från AHK:s bortamatcher. Vi testade och det blev succé. Patrik Westberg följde med i spelarbussen till bortamatcherna och refererade via en mobiltelefon till Medieprogrammets studio där jag satt och sände ut matchen i Radio Alingsås 98,6 mhz. Mycket primitivt kan tyckas, men vi hade många lyssnare och en av expertkommentatorerna var Chris Härenstam när AHK mötte ett Stockholmslag.

Höjdpunkten var matchen mot Lindesskolan i Lindesberg, som spelades i en gymnasiksal. Patrik med expertkommentator Christer Mårtensson satt på en plint och refererade matchen. Mot slutet fick AHK en straff som Teddy Norling förvaltade på bästa sätt och AHK  blev då klart för elitserien. Patriks referat vid straffen är obetalbart. ”Åh, han lurar målvakten så att han är ute och köper korv”! Ett uttryckt som betyder att han lurat målvakten totalt. Patriks uttal av korv var äkta göteborska.

Så mina kunskaper i att göra och sända radio har givit mig många vänner inom handbollsklubben. Nu sänder vi inte direkt vid handbollsmatcher men jag gör en podcast, AHK-podden, efter hemmamatcherna. Är du nyfiken på hur den låter, kan du via länken gå in och lyssna på gårdagens podcast som jag gjorde efter matchen mot Ystads IF.
https://soundcloud.com/radio-media-alstromer/ahk-podden-efter-femte-kvartsfinalen-mot-ystad-180416

I morgon skall jag förklara varför jag blev kallad Ljudfadern och hur de 10 ljudorden lyder.

Måndag 16 april

Tommy Grapenholm är mitt namn och en del alingsåsare förknippar nog mig med skolan och Alströmergymnasiet, andra med Radio Alingsås, dvs närradion där jag varit och är fortfarande aktiv sedan 1983 då närradion startade i Alingsås. Några verkar känna till mitt engagemang i Lions Club medan andra förknippar mig med att jag är gift med Kristina som i många år varit och är engagerad i politiken både på lokal och regional nivå. En kortfattad beskrivning av nuläget.

Under denna bloggvecka tänker jag delge dig, läsare, några händelser i mitt liv som format och utvecklat mig till att bli en alingsåsare, känna mig som en äkta alingsåsare, trots att jag bara bott i stan sedan 1974 och är långt ifrån kvalificerad för epitetet ”äkta alingsåsare”.  Det lär dröja tre generationer sägs det innan man når den statusen.

För mig var Alingsås något som låg långt bort och helt i okända trakter, då jag i barndomen och ungdomen rörde mig i området söder om Borås, ner mot Falkenberg och Varberg och under studietiden på lärarhögskolan, i Göteborg. 28 april 1972 på Studentkåren i Göteborg på kvällen hände något som kom att ge mitt liv en ny inriktning. Mötet med Kristina i dansens virvlar, där vi fann att vi hade mycket gemensamt som vi ville fortsätta att utforska, ledde till att vi något år senare flyttade in i en tvåa på Bollvägen i Noltorp.

Nu ett långt hopp till idag. När jag skriver detta första inlägg i bloggen, söndag kväll, har jag nyss kommit hem efter att ha tillbringat dagen i Nolhagahallen och tillsammans med Martin Larsen och med några av AHK:s spelar i elitlaget som kommentatorer, sänt webb-TV direkt från finalspelet i Potatiscupen. Sex spännande matcher som jag under veckan skall göra klart för att publicera i en youtube-kanal. Dessutom ytterligare sex matcher i Estrad som sändes ut parallellt.

Man kan inte annat än att beundra AHK för hur detta stora arrangemang genomförs år efter år och med i år 314 lag från hela Norden med över 3000 deltagare och många tillresta föräldrar. Att få vara ”en kugge” i detta maskineri med cirka 700 funktionärer och göra en insats för en god sak betyder mycket även för en själv.

Hur detta hänger ihop med mitt huvudtema, hur radion påverkat mitt liv, blir en ”cliffhanger” till nästa avsnitt.

  • Tommy Grapenholm
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.

veckansluncher