Foto: MIKEY LENNARTSSON
Anders Almingefeldt.

Livet gör hela tiden sitt bästa genom att finnas till

Psykologen

Det finns en liten polaroidbild, som den svenska konstnären Annika von Hausswolff tagit, på sig själv, när hon står naken med en motorsåg som enda persedel. Ja, det kan väl räcka. Det är vad det är. Det är tillräckligt. Bilden pratar. Som man säger. BILDEN ÄR SIN EGEN AVHANDLING. Och det är omöjligt, när man en gång sett den bilden, att vrida tillbaka tiden i hjärnan – och ha den osedd. Den finns istället kvar, inkarvad i minnesbarken, som en glad referenspunkt. För evigt. Den utgör ett stycke verklighet, som man inte kan värja sig från.

Och varför nämner jag då denna bild, jo, jag vart lite slö i huvudet förra veckan, och tänkte betongtankar, samt hade dragit ner persiennerna framför ögonen. Såg, men såg inte. Ni vet, hur vanorna gör oss sömniga, och jag blev änna lite upplevelsefientlig, tråkig, och nästan folkilsk. Och även om livet bjöd upp till dans, så bidrog jag med absolut ingenting. MINA ÖGON VAR INTE I TOPPFORM. Jag såg inte vad som fanns att se. Men så kom jag att tänka på den bilden. Och vad Annika von Hausswolff gör med min psykologi, hur hon livar upp mina sinnen, och hur hon generöst erbjuder sig själv som present, i form av uppkäftighet, samt naken aggressivitet, men också: ömhet, för att inte säga sårbarhet.

Hennes fotokonst skakar liv i våra ögon, och hur uppseendeväckande motivet än är, så är det inte sensationen i sig, som är behållningen, utan dess långtidsverkan, genom att den ramar in ett stycke liv, på ett exemplariskt sätt, så att jag inte längre är oförskämd mot verkligheten – genom att blunda bort den. HENNES BILD TVINGAR MIG ATT SE. Och det dröjer sig sedan kvar. I min vardag. Jag ser plötsligt gräset, och hur gräset gör sitt jobb genom att vara just: gräs. Och lyckas vara så där perfekt gräsgrönt. Och därefter ser jag en parkeringsplats, som är väldigt mycket parkeringsplats, genom sin svarta asfalt, och perfekt utformade vita rektanglar. Parkeringsplatsen excellerar i sitt sätt att vara parkeringsplats.

Jag ser att livet anstränger sig, och gör sitt bästa – genom att finnas till. Som sig självt. Bara så där. Och allt tack vare minnet av den lilla polaroidbilden, som väl utgör ett exempel på vad konst är när den träffar vårt hjärta som pricksäkrast och utgör i den stunden världens bästa psykoterapi, eller: ett skapande som får oss att göra en 360 i huvudet, utifrån att den ramat in en del av verkligheten, så att vi verkligen ser – vad som finns att se. SÅ ATT VI FÅR SYN PÅ DET LIV VI LEVER. Just nu. Exaktamente jetzt. Ögonen har fått sig en örfil, och har nu skärpt till sig, och ser. Och ser igen.

Så därför: TACK ANNIKA VON HAUSSWOLFF! Din oblyga nakenhet, som inte frågar om lov, samt en kaxig motorsåg som sågar itu våra föreställningar om livet, bjuder in till tolkningar i alla riktningar samtidigt, och därmed: utgör en bild som inte tar slut. Den går inte att titta sönder, eller förstå ihjäl, och har lika långt bäst före datum som våra liv. Hurra för den!

  • Anders Almingefeldt
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.