England badar i sol och visar Janusansiktet

Sommarkrönikan

England lyser i solen mer än på 70 år, precis som i Sverige. På något vidunderligt sätt har Sverige mot de flesta odds och tidiga fotbollsexperter tagit sig till kvartsfinal i fotbolls-VM. Att England tagit sig dit var från början kanske mindre förvånande, men kanske mer turligt efter straffvinsten mot Colombia.
By coincidence, dvs med hjälp av slumpen, befinner vi oss i en liten blå bil på väg från Stansted Airport till Southend on Sea.

Vid utlämningen av hyrbilen på Stansted är uthyraren vild av spänning då englandsmatchen pågår och frågar ”do you want to watch?” Vi tackar självklart ja, och han plockar fram en liten monitor och ställer på disken. Frågan han ställde var till till sig själv. Han ville se och vi kom och störde. England leder med 1-0 mot Colombia, men plötsligt kvitterar Colombia. Uthyraren resignerar och vi får ut vår bil ovanligt snabbt, packar in och försöker ställa om förarhjärnan till rondellkörning i vänstertrafik. Viktigt i sammanhanget är att trafikingenjörerna i Spanien och England har skapat Europas rondelltätaste vägnät, medan Alingsås är rondellunikt genom två rondeller på en Europa-autostrada.

Med hjälp av svensktalande Gps-kvinna blir vägen uppläst exakt som det står, Eastbourne blir ”E Ast Borne” med en stakig melodi, och vi glömmer Englands match. Framme i ett nattligt Southend on Sea frågar vi dock en ensam vandrare om han vet resultatet. Han svarar ”we won on penalty”. Vi är i England, Sverige har vunnit, England har vunnit och då mötas de två i kvartsfinal.

Vi trasslar oss runt ett otal enkelriktade gator och är nästan framme vid hotellet, då det bakom en krök plötsligt står 200-300 skrikande och genomgående berusade fotbollssupportrar som stämmer upp i hymnen ”Old England” och fladdrar med den vita flaggan med rött kors. Vi känner av deras glädje, men samtidigt en molande rädsla. ”Det här kan gå hursomhelst”, säger en av oss när vi ser två genomberusade och snaggade killar sparka på bilen framför oss. Skräckblandad förväntan fick här en klar innebörd och vi kan inte vända. ”Vad gör de när vi kör fram och hur skall vi agera.” Vinka snällt och käckt eller bara köra på?

Det senare går inte. Vi är helt omringade av folk som skriker. En av oss, föraren, får då ett infall och vevar ner rutan, säger ”congratulations” och räcker ut en hand för hälsning. Tre killar och en tjej tar i hand och en av dem frågar var vi kommer ifrån. Reflexmässigt säger vi ”Sweden, and we will meet you on Saturday.” En av killarna skriker då ut ”de är svenskar”, och snabbt förvandlas allmänt skrål till skallande ”Hell Sweden”. I normalt språkbruk ”var hälsat Sverige”, men här mer i betydelsen ”åt helvete med Sverige”. Plötsligt börjar de gunga bilen och vår förare får då sitt andra oöverlagda infall och vevar ner och säger ”take it easy, you need all the rest you can get until Saturday”. Fyndigt? Snarare oklokt, men situationen räddas som tur är av tjejen i vita jeans och paljettblus som hälsat föraren i hand. Hon trycker sig förbi de andra och ställer sig framför bilen och vinkar med båda händerna inåtvända som Ria Wägner och skapar på så sätt plats så att vi kan börja rulla fram. Till slut skingrar sig hopen av folk och vi kan lättade svänga runt nästa hörn där vårt hotell är beläget.

Efter detta längtade vi efter vårt lugna lilla hotell, men upptäcker att bottenvåningen på hotellet, The last Wetherspoon at the Sea, består av en pub med hundratals fotbollsanhängare, där två väktare försöker skapa ordning i ett kvalificerat kaos. Rimligen borde besökarna vara glada för segern, men när vi senare frågar vakten Alan varför de inte firar segern, så svarar han lite uppgivet ”de är aldrig glada vid den här tiden. Jag har jobbat här i ett år och det är samma sak vid elvatiden varje kväll. De gillar uppenbart att bråka.”

För att komma till receptionen var vi tvungna att korsa halva puben. Till slut stiger en ung kvinna fram och lotsar in oss i en låst reception. En ganska typisk engelsk reception: en snirklig och smal trappa till vänster och halvt under denna en datorskärm på ett vingligt bord, ingen stol men cirka 1 kvadratmeters rörelseyta. Där står vi tre personer och receptionisten delges allt: bokningnummer, pinkod, våra namn, ja nästan längd och vikt också. Det räcker dock inte. Vi finns inte med i liggaren, trots att vi har bekräftelse från både det stora Bokningsbolaget och via telefonsamtal med hotellet två dagar tidigare.

Receptionisten som heter Renata och kommer från Poznan i Polen har inte mandat att göra något. Vi ringer då upp Bokningsbolaget som rutinerat, lugnt och vänligt bemöter oss med ”My name is Joe, what can I do for you?” Joe sitter långt ifrån Southend, vilket vi får bekräftat genom frågan ”sitter du i North eller South Carolina?” Joe svarar att han sitter på gränsen till Florida och att han så här sent på kvällen inte kan hitta lediga rum i Southend. Till slut letar Renata upp det enda lediga, ett flygplatshotell i ett industriområde och Joe ringer upp och förbokar och vi får slutligen ett rum på Skylark Hotel.

Detta låter naturligtvis som ett dubbelt nederlag, men trots det mindre glamorösa läget på hotellet, får vi av receptionisten Marina, erfara att Skylark hotel under perioden 1970-1995 var södra Englands mest populära diskotek, Disco 06, och att det numera ofta används vid filminspelningar. Vips, morgonen efter står där ett massivt filmteam med skådespelare och allt. De spelar in en kommande film om ett känt rockband på 70-talet kallat X-man som skall återförenas. Intill oss när vi tjuvtittar på en scen, står Annie 21 år i röda lackstövlar med en decimeters klack och vinglar. Vi frågar om hennes roll och hon berättar att hon spelar en dansare som följer med bandet och vecklas in i deras relationsväv.

Vår förhoppning inför lördagens match mellan Sverige och England är framför allt att Sverige vinner, men också att vi hittar ett ställe att se matchen på utan att leva allt för farligt. England har sådana oerhörda kvaliteter, men är under ytan ett oerhört starkt uppdelat samhälle där Brexit endast är en vindpust på det stormiga hav som så lätt kan uppstå, där underliggande aggressioner söker sin skådeplats. Fotbollsmatcher är sådana ”arenor” parallella till det oerhört överreglerade Wimbledon där aggressioner, också det på engelskt manér kraftigt undertrycks.

På lördag kan i bästa fall följande komma att gälla: aldrig har så få vunnit mot så många.

  • Karin Kempe och Pelle Skoglund
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.