Foto: MARTIN PÅLSHEDEN

Ett kreativt liv

Sommarkrönikan
Jag sitter på trappan till mitt hus och blickar ut över bostadsområdet. Fåglarna kvittrar och ljuden av pågående vardagsliv från de andra bostäderna vaggar mig lite lugnare. Luften är ljummen och skön så här på kvällen efter en av våra otroligt varma sommardagar.
 
Mina ögon är oromantiskt rödgråtna och näsan svullen. Om någon går förbi nu, tänker jag, så kommer de tro att något allvarligt har hänt. En sörjande kvinna på trappan – så dramatiskt. Men det har inte hänt något allvarligare än att jag har försökt få min fyraåring att borsta tänderna, medan min sjuåring påbörjat projekt efter projekt oförmögen att sluta. Jag kan bara inte få dem att komma i säng.
 
Jag är trött, den här mamma vill inte vara en tjatmamma, den här mamman villl också ha roligt, tänker tjatmamman som den trumpna 40-åring hon är.
 
Jag ser ju hur kreativiteten och upptäckarlusten bubblar i barnen. Jag älskar alla spår av idéer som barnen strör ut över golv- och bordsytor. Gäster kanske bara ser stöket – men för barnen är det pågående projekt. Drömmar som skall realiseras. Teckningar över visioner, högar med gråsten, fjädrar, snäckor, urblåsta ägg från i påskas, krabbklor, brädstumpar och förpackningar till leksaker som är roligare än leksakerna själva.
 
Genom den stänga ytterdörren hör jag hur barnen har förvandlat tandborstningen till en avancerad lek med invecklade regler. Klockan går, det är tider att passa i morgon. Jag suckar.
Så ser jag min gråsparv – den som bor under vårt tak och som jag i fantasin låtsas är min sedan länge bortgångna mormor – sitta och titta ner på mig med en liten larv i sin näbb. Hon lägger huvudet på sned.
 
”Det är så här det är lilla vän. Man tar hand om sina små. Man flyger iväg och letar mat. Man återvänder till boet. De skriker och näbbar emot. De somnar till slut. Och så gör man samma sak nästa dag. Det är så det är. Gör det du gör och skapa något som är större än dig själv” säger hon medan larven slingrar sig för att komma loss.
 
Så jag reser mig upp. Jag går in till mina barn. Vadar genom högar av deras toarullsfigurer, strumpormar och egentillverkade sagoböcker.
 
Till slut somnar dom så klart. Upp och ner, intrasslade och rufsiga.
Jag sätter mig på trappan igen. Fågelungarna under taket verkar också ha somnat. I tystnaden – genom lugnet i kroppen efter gråt – kommer så Kreativiteten på besök även till mig. Som den så ofta gör när man inte väntar på den, den gillar att tränga sig på. Och jag skriver:
 
Din kropp är en berättelse och bär på en berättelse på samma gång.
Dina tankar och känslor håller i pennan.
I tystnaden möter du en version av dig själv som sakta får illusionernas slöja att falla.
För en stund skymtar du de vidöppna fälten bortom orden.
Vidderna där vare sig dåtid eller framtid fångar dig med förutfattade meningar.
Där du ordlöst svävar mellan olika tillstånd av tankar och känslor, utan att kalla någon av dem vid namn.
Du inser att du är mer än historien om ditt liv.
Att den inte håller dig fången utan ger dig en möjlighet att ta sats, skjuta ifrån, för att istället leva din berättelse.
 
Snart är det semester. Jag längtar efter att inte ha några tider att passa. Där kreativiteten inte är schemalagd till arbetstid. Där den får komma och gå utan krav på att skapa något särskilt. Att få vara kreativ i vardagen och följa dess ebb och flod.
I sommar skall jag vara mer som mina barn och skapa högar av inspiration som jag kan sätta ihop till något nytt senare. När hösten kommer.

Nu skall jag bara gå barfota och leva min berättelse. 

  • Maria Eng
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.