Komma hem och samtidigt vara hemifrån

Sommarkrönikan
– Om att älska en plats och slitas ifrån den
 
Jag sitter på planet till Sverige. Jag åker hemifrån, fast denna gång är det inte tillfälligt – jag ska flytta. Hem. Eller hemifrån. Året är 2008. Jag har bott utomlands i 12 år. Dagen då livet vänds är denna januaridag. Jag tar tio steg bakåt och flyttar hem till mamma och pappa på Ängabo. Hade någon sagt till mig att jag inte skulle bo i Spanien resten av mitt liv hade jag trott på det lika mycket som att jag skulle bo på månen. Livet blev aldrig som jag tänkt.
 
Vad är hemma? Det är platsen där jag känner mig trygg, till freds, slappnar av, andas ut och sover som bäst. Att ha fått uppleva privilegiet att kalla ett annat land för hemma har format mig på många vis. Att ge sitt hjärta till en annan plats både förgyller och tär. Det är som alla människor vi möter genom livet. Nya erfarenheter och upplevelser, utmaningar och trösklar att ta sig över.
Mitt första år i Spanien ringde jag på lägenhetsannons och snackade gymnasiespanska. Så jobbigt, men det var bara att göra. Känslan av hur bra mitt liv var när jag satt på strandpromenaden i Málaga och precis hade flyttat in i mitt gulliga hus och tänkte ”och här ska jag bo i flera år, tjugo meter från havet, plugga till journalist och bara njuta av allt som bjuds” hittar jag tillbaka till bara jag tänker på den kvällen. Världen var min. Klyschigt och så sant.
 
Baksidan av att våga leva livet och vad som erbjuds är att säga hej då, att gå vidare. Att älska en plats och slitas ifrån den. Det är som ett kärleksförhållande som tar slut fast du inte riktigt var beredd. Eller ville. Eller hade en plan. Det var inte så här det skulle bli. Jag vet att det är värt det. Det är värt smärtan i bröstet när jag måste åka vidare för just alla möten har berikat mitt liv.
Jag minns allt med glädje, även de svåra stunderna. Kämpandet. När jag var arbetslös i Madrid och hade 10 euro att leva på veckovis. På menyn stod mariekex, yoghurt och kaffe. Jag snyltade på grannens öppna internet. Kontrasten när jag var på en av James Browns sista konserter i Madrid. Vilken musik! Det är så livet är. Mariekex ena dagen, världsstjärna nästa.
 
Här och nu. Hemma och borta. Hemma är min bas. Funkar allt på homebase klarar jag vad som helst. Då spelar det ingen roll vad som står på menyn eller vad jag gör om kvällarna, om det är torra kex eller något bombastiskt. Hemma är de personer jag har runt omkring mig som är mitt liv.
 
På något sätt kommer Alingsås alltid vara mest hemma. Även om jag inte bott här sedan jag var 19. När jag kommer hem går jag så många varv jag hinner runt Gerdsken; insuper vartenda intryck, stannar upp och tänker att det är en av de bästa platserna på jorden. Det finns ingen mjukglass i världen som är godare än den på torget. Jag umgås med familjen och vännerna, tar tillvara på varje minut för snart åker jag hemifrån. Hem. Till min Martin. Vår homebase.
 
Livet blev inte som jag tänkt och det blev väldigt bra. Jag gör mitt bästa för att ”leva i nuet”, att släppa taget, learn to let go som min sambo säger, när det är dags att gå vidare; jag känner efter och känner in, med känslorna på utsidan vet jag att världen är min. Den är full av möjligheter, jag är hemma. För jag vet att mariekex inte är så jäkla dumt som det låter. Ändå.
  • Josephine Almanakis
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.