Foto: STEFAN SAMUELSSON
Charlott Lotti Klug, folkhälsostrateg i Alingsås kommun.

Att ha en vän och att vara en

Gästbloggen

Charlott Lotti Klug bloggar den här veckan om allt från att vara anhörig till någon med Alzheimers till motion, brott, ensamhet, hållbarhet och vänskap. Allt ur ett folkhälsoperspektiv.

Söndag 26 augusti

Jag och maken hade precis checkat in på ett hotellrum i Köpenhamn, i väntan på middag på stan, när min telefon oväntat ringde. På displayen såg jag att det var min gamla vän S. Jag och S blev vänner i tonåren och har hållit kontakt i alla år, genom flyttar, karriärer, giftermål, barnafödslar och annat som livet kan innehålla. Vi bor långt ifrån varandra och träffas inte ofta. Periodvis har vi hörts av regelbundet, medan det under andra perioder endast blivit julkort. Ändå har vi en stark samhörighet och oavsett vart livet fört oss, har vi alltid ömsesidigt tagit ett ansvar för att behålla varandra i våra liv. Men nu hade vi inte hörts av på väldigt länge, så jag blev lite förvånad över att hon ringde och bestämde mig för att svara, trots att vi ju egentligen var på väg ut.

Jag hörde snabbt att det inte var läge att hålla samtalet kort. S befann sig nämligen i en personlig kris och behövde helt enkelt en vän nu. Någon som fanns där, som lyssnade, som kände henne väl, som inte dömde och som orkade bry sig. Fast samtalet var både tungt och sorgset, fylldes jag av sån oerhörd värme. Jag blev så innerligt glad att hon valde att ringa till just mig. Trots att hon måste ha massor av andra vänner, kollegor, Face Bookvänner och bekanta, valde hon i denna livskris att ringa till mig. Jag kände mig utvald, betydelsefull och jag förstod i den stunden att hon och jag lyckats med något väldigt stort. För tillsammans hade vi, under åren som passerat, byggt upp något hållbart. Vi hade byggt upp en ömsesidig tillit! Det spelade ingen roll vilka andra hon mött på livets stig, eller hur längesen det var vi hördes sist. Just nu behövde hon just mig! När vi avslutade samtalet var hon lite lättare om hjärtat och när hon sa: ”Tack för att du finns”, blev jag nästan tårögd. Jag kände mig behövd och viktig.

Att ha en vän att ringa till när livet krisar är oerhört stort, större än vad man kanske anar. Det är en friskfaktor och något som främjar hälsan enormt. Men att få lov att vara den vännen någon väljer att ringa till, det är också väldigt stort. För vänskap är ju något ömsesidigt och det krävs ett givande och ett tagande från båda parter. Vänskap kräver näring och underhåll. Det är stor skillnad på att som vän känna sig utvald och att känna sig utnyttjad. I det senare fallet kanske något har gått snett på vägen och balansen i vänskapen har fallerat.

Ibland hör jag tips om att man ska sortera bland sina vänner och välja bort dem som inte ger, utan som tar energi. Det är säkert ett klokt råd för många. Men jag vill ändå återkomma till ömsesidigheten. Kanske suger en vänskapsrelation mer energi än vad den ger under en period. Det kan vara tungt att vara vän då. Men jag tänker att en annan gång är det kanske jag som mår dåligt och behöver någon. Tänk då att bli bortvald mitt i det. Att bli lämnad ensam i sin kris!

Så innan du sorterar och väljer bland dina vänner, fundera på vilken sorts vän du själv är. Jag vet ju att S förmodligen ringt någon helt annan än mig om problemet varit att hon behövde låna pengar eller kanske ville ha en helkväll på krogen. Det är en givetvis en rikedom att ha många vänner att välja mellan, någon för varje tillfälle och kanske kan det vara klokt att ta sig en funderare på vilka vänner vi faktiskt vill och behöver ha omkring oss. Men kanhända att det viktigast av allt ändå är att fundera på vilken sorts vän vi själva är och vill vara, och kanske senare bli ihågkomna som…

Dotterns katter får symbolisera vänskap när den är som finast.

Lördag 25 augusti

När jag flyttade till Alingsås i november förra året, fick jag snabbt klart för mig att i Alingsås är det oerhört enkelt att handla lokalt och närproducerat. Då tänker jag inte bara på alla underbara fik här finns, utan jag blev omgående introducerad för Rekoringen, där man kan stötta lokala lantbrukare och enkelt handla närproducerat. I samma veva började jag och kollegor, planera för vår medverkan i ”Framtidsveckan för en hållbar omställning”, en vecka i april då det inte mindre än 178 gånger, arrangerades programpunkter för att höja kunskapen om hållbarnhetstänket! Det är härligt att Alingsås är på banan, för ett oerhört hett och viktigt ledord, som det ofta pratas om idag är just ordet hållbarhet. Frågan om hållbarhet är högst aktuell, på både global, nationell och lokal nivå. Det handlar om Agenda 2030 och de globala målen för hållbar utveckling, som i september 2015 antogs av Förenta Nationerna (FN). Så här står det på regeringens hemsida om Agenda 2030 och de globala målen:

”De globala målen är universella och gäller alla länder, alltså även Sverige. Agenda 2030 är den nya utvecklingsagendan och agendan består av 17 globala mål med sammanlagt 169 delmål. Målen syftar till att förverkliga de mänskliga rättigheterna för alla, utrota fattigdom och hunger, uppnå jämställdhet och egenmakt för alla kvinnor och flickor samt säkerställa ett varaktigt skydd för planeten och dess naturresurser. De globala målen är integrerade och odelbara och balanserar på de tre dimensionerna av hållbar utveckling: den ekologiska, den ekonomiska och den sociala”.

Här har alla länder och inte minst alla kommuner något stort och oerhört viktigt att arbeta med, det är nästan lite hisnande att ta in så högt satta ambitioner. Det är framförallt i den sociala hållbarhetsaspekten som jag med mitt folkhälsofokus berörs av . Vill man bryta ner begreppet, så att det blir lite mer lättillgängligt skulle man fritt kunna definiera social hållbarhet så här:

”Ett socialt hållbart samhälle är ett jämlikt och jämställt samhälle där människor lever ett gott liv, med god hälsa och lika villkor. Det handlar om att bygga ett långsiktigt, stabilt och dynamiskt samhälle, där grundläggande behov uppfylls. Ett socialt hållbart samhälle tål påfrestningar, är anpassningsbart och förändringsbenäget (resilient). (källa och mer läsning för den intresserade: https://www.regeringen.se/regeringens-politik/globala-malen-och-agenda-2030/)

Då känns det lite mera hemtamt för mig. För detta är ju faktiskt precis vad folkhälsa redan handlar om och har gjort i många, många år. Att arbeta med folkhälsa är definitivt en väg att gå för att uppnå social hållbarhet! Vi vet ju att det förebyggande arbetet och tidiga insatser, spelar en avgörande roll i det hälsofrämjande arbetet. Att exempelvis ge alla barn och unga en bra start i livet, är en av de viktigaste delarna i att stärka den sociala hållbarheten och minska skillnader i hälsa. Att arbeta med folkhälsa är att arbeta för en hållbar framtid!

Bild från Agenda 2030

Fredag 24 augusti

I våras var jag på en stor föreläsning. Vi var runt 500 personer i en något underdimensionerad lokal. Föreläsaren, en man i mogen ålder, tittade ut över folkhavet och inledde med att säga: ”OJ så många ni är! Jag tror att lika många som ni träffar här idag, träffade mina mor- och farföräldrars generation under hela sin livstid”.

Jag tycker att det var en oerhört fascinerande tanke. För tänk så ofantligt många människor som under åren passerar revy genom våra liv. Personer vi träffat som barn, i förskolan, skolan, under tonåren, på olika utbildningar, arbetsplatser, resor, läger, konferenser, fritidsaktiveter, föreningar, genom våra barn och släktingar eller var det nu kan vara. Några kommer för att stanna i våra liv under en längre eller kortare tid, några glömmer vi när vi stängt dörren, andra säger eller gör något som vi för alltid kommer att minnas, andra kanske vi själva påverkar genom något vi gör eller säger, utan att vi ens vet om det.

Men trots att de flesta av oss som är yrkesverksamma, ofta har massor av människor omkring oss, både i vår fysiska närhet och på sociala medier, är ensamhet ett folkhälsoproblem som kan få oerhört stora konsekvenser. Sommaren är, precis som julen, tyvärr en tid då en del väljer att avsluta sina liv. Psykosocial ohälsa och ensamhet är två stora bidragande faktorer, ofta i kombination.

Just på sommaren, när man förväntas ha en lång, härlig, avkopplande semester med sin lyckliga familj, kan ensamheten bli oerhört påtaglig för många. Samma sak är det runt jul, då även de som annars har ett socialt liv med många vänner, plötsligt ”blir över” och ensamheten kan bli övermäktigt tydlig.

Känslan jag själv fick, när jag kom in i den fulla föreläsningssalen, var – trots att det var så himla mycket folk just – ensamhet. Alla verkade känna någon utom jag. För ibland är det så. Ju fler vi har omkring oss, desto ensammare kan vi känna oss, framför allt när vi inte upplever någon tillhörighet. Det händer våra barn i skolan och vuxna på våra arbetsplatser, varje dag.

Det är naturligtvis stor skillnad på frivillig och ofrivillig ensamhet. Idag väljer t ex många bort sociala medier, då de helt enkelt känner för höga krav på att man alltid förväntas publicera glada och lyckliga bilder. Är man själv inte glad och lycklig, kan andras perfekta liv kännas som ett hån, precis som att ha ett hundratal vänner på Facebook, men ingen av dem ringer nånsin och frågar hur du mår. Andra åker på retreat, vandrar ensamma i fjällen, eller stänger ute omvärlden med hörlurar och lyssnar på musik. Ibland behöver vi ensamhet, för att ladda energi och tänka färdigt tankar utan att bli avbrutna. Då kan ensamheten vara en ren njutning.

Men när ensamheten inte är frivillig, utan något som mer eller mindre drabbar oss själva eller kanske någon i vår närhet, då kan det vara bra att vara uppmärksam. Extra uppmärksamma bör vi vara på folk omkring oss som nyligen separerat, mist en anhörig, flyttat, bytt jobb, gått i pension, fått en kronisk sjukdom, fått barn eller vars barn lämnat boet. Det är händelser i livet som förvisso kan vara utvecklande, men som för några kan leda till en regelrätt livskris, speciellt om flera av dessa händelser inträffar samtidigt. Då kan något så enkelt som omtanke, ett leende, en kram eller en fråga om hur man mår och hur det går – ja, helt enkelt en gest som visar att man ännu är behövd och att någon tänker på en – faktiskt vara så viktig som på liv och död!

Vacker solnedgång. Foto: Privat

Torsdag 23 augusti
DU är den bästa brottsförebyggaren

En söndersparkad lyktstolpe. Klotter i en gångtunnel. Busköring och hög musik på torget. Bilar som brinner. I de flesta kommuner är sommaren en utmaning när det handlar om att förebygga brott och Alingsås är naturligtvis inget undantag. När skolor, ungdomsverksamheter och föreningar är stängda för sommaren, när polisen har begränsade öppettider och ont om personal, när kvällarna är ljusa och sköna och när alkoholen flödar friare än vanligt – då sker det också fler brott.

Det är lätt att fastna i negativt tänkande när man som jag, ska försöka förebygga brottslighet. Tänka att det inte spelar någon roll vad vi gör, inget tycks ju hjälpa. Polisen har alltid för lite resurser, ungdomsverksamheterna har aldrig tillräckligt mycket öppet, föräldrar är oengagerade, barn och ungdomar har inga gränser och kommunen gör ju ingenting. Men innan vi fastnar i dessa tankebanor, vill jag istället lyfta fram i alla fall något av allt det positiva som görs, men som alla inte känner till eller ens tänker på som något brottsförebyggande.

Först och främst måste jag ju nämna det positiva i ett event som Gothia Cup! Vilken vecka det blev! Det kändes som att alla slöt upp för att hjälpa till och visa Alingsås från dess allra bästa sida. Trots att kommunen verkligen var full av folk, var stämningen god och lugn. Många unga fick dessutom under denna vecka sina livs hittills största upplevelser, nya vänner och stärkt intresse för sin idrott! Det är brottsförebyggande och verkligen något att sträcka på sig för och glädjas åt! Civilsamhället slöt upp, vi hjälptes åt!

Vi vet att ungdomar som har intressen och hobbys, inte begår brott och stök i samma utsträckning som de som är understimulerade. I Alingsås finns ett mycket rikt föreningsliv med skickliga ledare. Arena 11 som erbjuder en uppsjö av aktiviteter måste givetvis också nämnas i sammanhanget. Ungdomsunderökningen LUPP som genomfördes hösten 2017 visade att 62 % av ungdomarna i åk 8 är med i någon förening. Endast 24 % av samma elever, upplever fritidsutbudet lågt. Det är ett gott betyg! Visst finns det stökiga ungdomar, här som överallt, men de är ändå i minoritet jämfört med de fantastiska ungdomar vi har som sköter sig alldeles utmärkt. Alingsås föräldrar är långt ifrån oengagerade. Många arbetar ideellt med unga, öppnar sina hem för barnen och deras vänner, vägrar att köpa ut alkohol, har tydliga gränser och ger massvis av kärlek till sina barn.

Fler och fler bostadsområden ansluter sig dessutom till Grannsamverkan och i våras erbjöd polis, kommun och Studieförbundet Vuxenskolan i samverkan, en gratis kurs om hur man startar upp. En ny kommer nu i höst, med möjlighet att gå både i Alingsås och i Bjärke! Är ditt bostadsområde inte anslutet redan, eller behöver en uppfräschning, så passa på! Det lokala Brottsförebyggande rådet med deltagare från både kommun, polis, bostadsbolag och kriminalvård, träffas regelbundet och hittar på nya lösningar och idéer på hur vi kan samverka och gemensamt förebygga brott. I våras skickade vi t ex ut ett informationsbrev om mopeder till alla i hela kommunen som i år får en 15-åring i sitt hushåll. Detta för att öka kunskapen om vad som faktiskt gäller.

En annan riktigt bra kunskapshöjande åtgärd kommer att gå av stapeln i höst då en samverkansgrupp mellan föreningslivet, näringslivet och kommunen erbjuder två suveräna föreläsningar, riktade till föräldrar och tonåringar. Håll ögonen öppna efter mer information om föreläsningen ”Skärvor” med Per Lifvengren och Jonas ”El Choco” Andersson och några veckor senare Mia Börjesson och föreläsningen ”Om att bli världsmästare i sitt eget liv”. Missa inte detta!

Men glöm inte att den allra bästa brottsförebyggaren är allmänheten, d.v.s. du och jag. Genom att vara uppmärksamma på vad som händer och sker omkring oss, genom att anmäla brott och att visa civilkurage kan vi komma mycket, mycket långt i arbetet med att göra Alingsås till en ännu tryggare kommun!

Onsdag 22 augusti
Underskatta aldrig en promenad

Ibland har jag förmånen att få komma ut och prata om folkhälsa med gymnasie- och/eller komvuxklasser, som läser, eller längre fram kommer att läsa folkhälsa. Då brukar jag börja med att fråga vad det allra första som kommer till dem är, när jag säger; ”Vad är hälsa för dig?”

Många kreativa förslag brukar ramla in, alltifrån morötter till vaccinationsprogram, men det allra första som vanligen kommer upp är motion och kost. Jag vågar nog hävda att de allra flesta idag vet att det är både viktigt och bra för hälsan att röra på sig. Det spelar nästan ingen roll vilken åkomma vi uppsöker läkare för – om det handlar om fysiska eller psykiska problem – utan att vi får tipset om att försöka röra på oss mer.

Sverige har överlag en aktiv befolkning med hög livslängd. Många arrangerade löp-, skid-, sim- och cykellopp etc., fulltecknas snabbare än snabbt och allt fler vill springa Göteborgsvarvet, olika maratonlopp eller åka Vasaloppet. Men faktum är att många som rör på sig regelbundet gör det mycket och ofta, medan det finns en ganska stor klick som i princip inte rör på sig alls. Det kan naturligtvis bero på rent fysiska hinder, men några får bara inte ändan ur och det handlar inte om okunskap. Man tycker helt enkelt inte att det är roligt, det är svettigt, jobbigt och gör ont. Och då är det naturligvis inte speciellt kul att få höra att man borde ut och röra på sig mer…

Därför vill jag slå ett slag för den hederliga promenaden. Underskatta aldrig den! Klassiska små tips, som att hoppa av en busshållplats tidigare och gå, ställa bilen en bra bit bort från målet och gå sista biten, eller att ta trappan i stället för hissen, kan faktiskt spela stor roll för vår hälsa. Man måste inte tävla, inte vinna, inte presentera, inte vara bäst, om man inte vill. Det är befriande tycker jag!

Promenad. Foto: Jimmy Runsteen.

Själv hittade jag för mer än 13 år sen tjusningen i att gå med stegräknare. Det var en tävling som dök upp på min dåvarande arbetsplats, där vi tillsammans skulle ”gå till Italien” och engagemanget lät inte vänta på sig. 10 000 steg om dagen var ambitionen. Jag, som såg mig själv som en aktiv person skulle inte ha några som helst problem med detta. Trodde jag. Men efter en vecka var jag redo att lämna in stegräknaren för reklamation. Den hade hängt sig på 4000 steg, typ. Men det var naturligtvis inget fel på stegräknaren. Jag rörde mig helt enkelt inte mer i min vardag, kunde jag kallt kostatera. Det blev till att göra en radikal beteendeförändring och på jobbet införde vi både lunchpromenader och gående möten, ivrigt påhejade av chefen och efter bara några veckor, hade jag lagt till en ny, god vana; att promenera mera! Tretton år senare går jag fortfarande med stegräknare varje dag.

Alingsåshems skiss över utegymmet i Noltorp.

Alingsås är en fantastisk kommun att promenera i om man vill. Det är gångavstånd till det mesta och det finns massor av vackra områden att utforska. Har du tillexempel testat konceptet ”Hitta ut?”  Ett jättebra sätt att njuta av närområdet. Läs mer på: https://www.orientering.se/provapaaktiviteter/hittaut/alingsas/ Och missa inte heller det nya utegymmet i Noltorp, som invigdes i våras. Det får användas av alla, det är fräscht och tillgängligt! Varför inte ta en promenad dit redan idag?!

Tisdag 21 augusti

Våga prata om Alzheimers

Jag och pappa sitter och äter frukost. Vi väntar på att mamma ska vakna. Jag är på besök hos dem hemma i Skåne över helgen, för att hålla ett öga på mamma medan pappa ska uträtta några ärenden. Mamma har Alzheimers och bör inte lämnas ensam, inte ens kortare stunder. Nu vaknar hon och pappa och jag är båda lite spända, för vi vet aldrig vilket humör hon är på, om hon känner igen oss eller inte.

Men jodå, denna morgon känner hon i alla fall igen min pappa, sin man. Men hon känner inte igen mig, den 30 år yngre blondinen, som sitter och äter frukost med honom. Många personer med demens förlorar språket, men det har inte min mamma gjort. Hon har tvärtom en oerhört bred repertoar av svordomar och runda ord och alla dessa låter hon nu hagla över oss, då hon minsann lagt ihop ett och ett annat om sin man och denna okända blondin.

Jag tar ett djupt andetag och påminns om vad jag lärt mig på anhörigkursen om ”kärlek, humor och tålamod” och lugnt och glatt säger jag: ”Men mamma då. Din man är ju min pappa. Jag är er dotter och du, du är ju min mamma!”. Mamma blänger på mig. Ögonen är svarta av hat och hon väser fram: ”Du har ingen mamma här!”

Kommentaren gör så ont att jag blir chockad över smärtan. Min egen mamma, som burit mig, fött mig och älskat mig, sitter framför mig och känner inte igen mig alls och just nu hatar hon mig djupt. Det är både obehagligt och förtvivlat sorgligt. Min första impuls är att packa ihop och åka hem. Jag ska inte behöva ta detta. Min andra impuls är att bli fem år igen och storgråta i hennes famn. Men jag är vuxen, jag vet att hon är sjuk och att det inte är hon, utan sjukdomen som talar.

Jag gör återigen som jag lärt mig på anhörigkursen. Jag reser mig och går ut ur rummet. Jag kämpar ett tag med tårar och andning, sen tar jag ett djupt andetag, låter ännu lite tid passera och går in till mamma igen. ”God morgon mamma, har du sovit gott?” Mamma skiner upp när hon ser mig. ”Nämen är du här? Så roligt! När kom du?”

Ilskan är bortglömd, hon känner åter igen mig. Hon vet kanske inte att jag är hennes dotter, men väl någon hon blir glad av att se. Jag kramar om henne och säger att det är skönt att hon inte är arg mer. ”Arg?” säger mamma förvånat. ”Har jag varit arg?”.

Detta är ett av många exempel på hur det kan vara att leva som anhörig till en dement person, något som blir allt vanligare, ju äldre vi som befolkning blir. Vi är många som kommer att få se mor- och farföräldrar, egna föräldrar, syskon eller partners förvinna in i dimman av någon sorts demens. Detta är en stor folkhälsofråga och jag tycker därför att det är viktigt att våga prata om Alzheimers och övrig demens, både för de drabbade och oss anhörigas skull.

Vi behöver prata för att lära oss mer, för att förstå och för att kunna bemöta, både drabbades och anhörigas känslor. För hur sörjer man en person som fortfarande lever, men som ändå inte finns där för oss utan är en spillra av sitt forna jag? Hur pratar man med en älskad partner man levt med i massor av år, men som inte längre vet om du är hennes man, pappa, bror, son eller läkare? Hur orkar man vara anhörig, dag ut och dag in kanske i många, många år?

Demensdockan August/a sprider glädje hos de dementa på mammas boende. Foto: Privat

I min familj har vi valt att vara öppna om att mamma har Alzheimers. Vi berättar gärna, men alltid med respekt för människan som är bakom sjukdomen. Vi har också valt att ta emot all hjälp vi kan få och idag bor mamma på ett fint boende där hon får all omsorg vi kan önska. Vi hälsar på när vi kan och oftast blir hon glad att se oss. Ibland frågar hon intresserat vilket rum jag bor på eller hur mina gamla föräldrar mår.

Jag har lärt mig massor om sjukdomens komplexitet och lär mig mer varje dag. Och jag blir så glad när någon frågar mig om min mamma, men nästan ännu gladare om någon frågar hur jag mår i situationen, hur jag gör för att orka. Omtanken värmer, jag får ny styrka, nya tips och framför allt känner jag att jag inte är ensam. Vi är många anhöriga där ute, som famlar efter verktyg och metoder och som tysta sörjer en älskad person, som lever men ändå inte… Då är det skönt att få dela sin sorg och sina tankar med andra som vet och förstår. Därför måste vi våga prata om Alzheimers!

Måndag 20 augusti
Vad är egentligen folkhälsa?

För precis ett år sen, när jag var ny på jobbet och presenterades som ”den nya folkhälsostrategen”, försökte en kollega skämtsamt dölja sitt fikabröd. En annan bad om ursäkt för att lunchlådan inte innehöll hela kostcirkeln och en tredje försäkrade att hon tänkte träna efter jobbet.

Jag som har fått glädjen att vara bloggare denna vecka heter Lotti, är Folkhälsostrateg i Alingsås och känner mig väl ibland som ett vandrande dåligt samvete. Kanske vore det lättare att förklara mitt jobb, om jag varit lärare, sjuksköterska eller något som är mer uppenbart vad det är man gör på en arbetsdag. Folkhälsostrateg är inte helt glasklart och kan ge olika associationer. Folkhälsa kan kanske låta både lite präktigt och moraliserande.

Mina blogginlägg under veckan kommer att vara personliga, men på olika sätt kommer jag att försöka anknyta till begreppet folkhälsa, hur den kommer in i vardagen hos oss och varför jag tycker att folkhälsa är så viktigt, både för oss som individer och för samhället.

Visst var det så, att en gång i tiden handlade folkhälsa framför allt om att nära en frisk befolkning som kunde försvara landet och föda många barn. En god folkhälsa bidrog helt enkelt till vår överlevnad som art. Förenklat skulle vi idag kunna säga att om ”hälsa” är en resurs för individen, är ”folkhälsa” ett mål för samhället. Ju bättre vi mår, ju mer kan vi bidra till en god samhällsutveckling och ju mindre belastar vi sjukvården. Alla vinner!

Folkhälsa för mig, handlar om att förebygga ohälsa och främja det friska – att ta tag i små problem, innan de blir stora. Det kallas för ett ”salutogent” synsätt, till skillnad från sjukvården som har ett ”patogent” synsätt, som i första hand handlar om att behandla och lindra, när skadan redan är skedd. 

Förebygga och främja, kan man göra på flera olika nivåer. Man kan arbeta direkt med individen, eller på organisationsnivå, t ex med friskvård på arbetsplatsen. Eller kan man, som jag, arbeta med folkhälsa på samhällsnivå i en kommun. Det kan t ex handla om att ha en överblick över att kommunala verksamheter ger plats för medborgarna i Alingsås att kunna göra hälsosamma val, från vaggan till graven! Tråkigare, men också lättare, jobb kan man definitivt ha!

Häng gärna med på bloggen denna vecka och få idéer om var och hur folkhälsan kommer in i vardagen, både i din och i min!

  • Charlott Lotti Klug
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.