Foto: STEFAN SAMUELSSON
Lotta Jofjord, kommunpolis i Alingsås.

”Det är något vackert över det ändå…”

Sommarkrönikan

Med pappret i handen gick jag in till kollegan L och visade. Under semestern hade jag fått mail från en man, som sa sig vara chef på en stor bank i London. Han skulle kunna göra mig rik, om jag inte avslöjade planen för någon. Han ville presentera mig som avlägsen släkting till en av deras ”sena” kunder, skrev han. Kunden var förstås inte sen utan avliden men Google translate var nog inte med på nyanserna. Engelskans ”late” kan ju betyda både sen och avliden. Den avlidne mannen sades inte ha några nära släktingar. Däremot en fond med 18 500 000 brittiska pund.

Man blir lite rörd faktiskt. En okänd person ville hjälpa just mig att bli rik. Jag behövde bara lämna lite uppgifter till honom, om mig och min bank.

Eller nej, jag blir inte rörd. Jag blir upprörd! Kollegan L också. Vi förvånas över att dessa brev tar sig igenom filter och brandväggar och att folk då och då verkar gå på det. De som går på det hoppas förstås på att komma över en slant.

Men det finns andra former av bedrägeri där man istället utnyttjar människors godhet. Några veckor tidigare hade jag ett ärende som förde mig till Kungsgatan i Alingsås. Det var mycket folk i rörelse. I ögonvrån uppfattade jag något som fick snutnäsan att vakna. En ung kvinna med papper och penna stod framför en äldre man. Hon gjorde stora gester, slängkyssar och visade honom sin uppskattning. Jag skulle tro att hon just hade fått en sedel av honom. Jag tittade mig runt och såg ännu en ung kvinna, utrustad på samma sätt, i färd med att få en man att skriva på hennes lista. Alldeles intill mig såg jag plötsligt den första kvinnan visa sitt papper för ytterligare en man. Han fattade pennan och började skriva. Jag gick mot dem, såg att han tvekade.

Jag kände igen metoden. Man utger sig för att vara döv och låtsas samla in pengar till en, icke befintlig, förening för döva barn. Jag sa till mannen att det var bluff och att han inte skulle gå på det. Det stod ”200 kronor” på hennes lista och många namnunderskrifter.

Mannen släppte pennan, log tacksamt och backade undan. Kvinnan log däremot inte. Hon blängde ilsket på oss och gjorde en mängd obscena gester vilka jag inte tror är en del av det officiella svenska teckenspråket.

Den andra kvinnan hade snabbt uppfattat situationen och båda var på några sekunder helt borta från gatan.  

Mina kollegor i uniform var flera gånger, samma dag och dagarna efter, i kvarteret och letade efter bedragarna. Det kom samtal från uppmärksamma människor som sett dem och även från en butik som berättade att flera män varit inne och velat växla till sig tvåhundrakronorssedlar.

Det var när samtalet hade glidit över på denna bedrägeriform som min godhjärtade kollega L sa ”men det är något vackert över det ändå”. Jag tittade bistert på honom och han förklarade ”ja, att folk fortfarande är snälla och vill skänka pengar”

Och det har han ju helt rätt i men det är fult att luras och det är väldigt, väldigt tråkigt att bli lurad.

  • Lotta Jofjordkommunpolis Alingsås
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.