Foto: PRIVAT
Helen Henriksson.

”Jag är ute och cyklar…”

Sommarkrönikan

Enligt pass och andra handlingar är jag född som Inga Helen Viljanen i oktober 1963, Tämta Borås. Inga efter mormor och Helen efter farmor Helena i Finland. Mitt efternamn är sedan 1995 Henriksson. Gift med Mikael, två utflugna söner och ungefär tre bonuskillar med Afgahnskt ursprung.

Min pappa Pentti kom till en familj i Tämta som krigsbarn 1944, och blev efter skolgång hemma i Finland åter svensk som tur var. Att vår familj valt att engagera oss i de ensamkommande har till viss del säkert en koppling till min pappas historia. Jag tänker på alla familjer som på något sätt engagerade sig i alla dessa finska krigsbarn, trots att man knappt själv hade tillräckligt under krigsåren. Idag har vi allt vi kan önska, men kan ändå ha svårt att dela med oss av tid, trygghet och materiellt överflöd. Här tycker ju så klart en del att jag är ute och cyklar… 

På tal om cykel, så måste ju krönikan handla om det. Cykeln, vilken fantastiskt bra grej. Beskrivs som ett transportfordon på två hjul som kräver förarens balans. Jag använder med fördel cykeln: till jobbet, till fest (självklart…), för träning och för tävling. Sedan ett tiotal år är jag engagerad i Vårgårda Cykelklubb. Jag kommer ihåg att Hans Jönsson, klubbens ordförande frågade om jag kunde tänka mig att vara med i styrelsen och kanske hjälpa till ”lite” vid cykeltävlingarna. Jag tackade ja, och sedan dess har vi trampat några mil tillsammans.

Vårgårda CK arrangerar idag 2 av 23 deltävlingar i damernas WorldTour, en internationell mountainbiketävling på hög nivå och har en bred ungdomsverksamhet. Jag inser att är en del i en förening som bidrar till att skapa aktivitet och, och det är väl det som är grejen med att vara en ideell och engagerad människa. I klubben får jag jobba med världens bästa damcyklister ena dagen och trampa mig svettig med våra MTB-ungdomar på Kesberget nästa. Att själv, eller ihop med vännerna i cykelklubben ge sig ut på en rejäl träningstur i skog och mark, ger energi och balans. Innehåller turen sen ett fikastopp, är det riktigt bra. 

Cykeln borde vara ett självklart val för fler av oss. Vid alla nära transporter utav sig själv borde man välja cykeln. Vårgårda med sin storlek, är ju cykelbart, alla dagar i veckan utan större ansträngning. Tar det emot lite så kan det kanske också vara riktigt bra för en på lite sikt. Tidsförlusten man eventuellt gör blir istället hälso- och miljövinst.

Jag förundras över allt körande av barn till skola, träningar mm. En kommentar från körande förälder till detta var en gång.

”Jo, men jag är rädd om mitt barn, jag vill inte att hen cyklar, det är ju så mycket trafik.”

Ja, just det. Jag önskar fler och säkra cykelvägar för att fler skall välja cykeln, och jag tycker inte att det skall byggas någon bilväg i Kesbergsterrängen. Där skall man röra sig fritt! 

Nu väntar intensiva dagar med årets cykeltävlingar och sedan kör vi igång höstens ungdomsträningar. Om någon vecka blir det Cykelfest med tre-rätters och i slutet på september planerar vi att besöka Cykel-VM i Innsbrück. 

Att vara ute och cykla betyder att gravt ha missuppfattat något, ofta så till den grad att situationen kan uppfattas som humoristisk. Så kan det säkert vara men den bjuder jag på! Ride on!

  • Helen Henriksson
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.