Foto: MIKEY LENNARTSSON
Anders Almingefeldt.

Att gillra en fälla åt sig själv

Psykologen

Det började som en rolig fyllegrej, på stenåldern eller början av nittiotalet någon gång, genom att vi på krogen gav varandra, vänner emellan, små uppdrag. Små ärenden som skulle utföras. Det var scary. Knäna dallrade. Men det hade avsedd effekt: det satte fart på livet. Och vi behöver inte gå in på detaljer. Vi var unga. Vi tänkte unga tankar. Och vi gjorde unga saker. Det är preskriberat nu. Ingen kom till skada.

Men ni ska inte tro att det bara handlade om apan inom oss, det djuriska, som att snirkla sig in i den andres erotiska fantasier, och plantera lite påhittiga komplimanger på lagom avstånd i lokalen. Som sedan, om vi inte varit så taniga, tafatta, och allmänt ointressanta, kunde slagit ut i full blom – efter midnatt. Det var också andra saker. Med mer stil. Med mer finess. Som att någon skulle låtsas vara brandman, en annan skulle låtsas vara analfabet, och en tredje skulle fråga om vägen till helvetet, för att inte tala om följande tricky mission, som jag tror min vän Johan fick på sin lott: under en hel kväll inte använda ordet jag – som en intensiv behandling mot självupptagenhet.

Vi gillrade alltså lite fällor åt oss själva, och placerade oss själva i situationer, som vi likt en Houdini, skulle klara oss ur, och sedan komma ut på andra sidan – en erfarenhet rikare. Vi var egentligen fega och vågade inte leva, så därför behövde vi ordinera stark medicin till oss själva: och knuffa ut oss själva i livet.

Och det var väl det som återstod för oss, som växte upp, i små samhällen på landsbygden, vi fick helt enkelt roa oss bäst vi kunde. Så var det. Och en del har sedan förfinat detta till stor konst. Se på en sådan som Ruben Östlund, hela hans filmskapande är en naturlig fortsättning av denna logik, ”Turist”, ”The square”, och ”De ofrivilliga”, består av en räcka scener, där han lömskt placerat en fälla, som han sedan släpper ner skådespelarna i, och likt en djurfilmare, sedan registrerar hur de likt psykologiska utbrytarkungar försöker ta sig ur pinsamma dödlägen. Filmerna utgörs av tankenötter in real life. Där människor tappar ansiktet.

Och det kanske är föredömligt, som ett sätt att åka på psykologiskt träningsläger, genom att ta sig själv i nackskinnet, placera sig vid ett känslomässigt stup – och knuffa ut sig själv. För att skapa fart. Fultrimma livet. Och bli levande. Sedan kanske man inte behöver gå så långt som i von Triers ”Idioterna”, och låtsas vara utvecklingsstörd, det skulle vara att gå för långt. Sådana experiment vill jag inte delta i. Det får bli något snällare. En trevlig liten fälla. Vi får se vad jag hittar på. Men det blir knappast något hardcore, som skulle kunna få Ruben Östlund att komma rusande med sin kamera.

Kanske nöjer jag mig med att ge någon i familjen uppdraget att slå fälleben på mig vid nästa släktkalas, så att jag trillar rätt ner i tårtan, förstör dukningen, och med det överlämnar följande lilla psykologiska stafettpinne till mig själv: att snacka mig ur den situationen utan att förstöra stämningen.

  • Anders Almingefeldt
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.