Foto: STEFAN SAMUELSSON
Christian Zetterberg, alingsåsare, filmskapare och skådespelare.

Att orka och fortsätta kämpa

Gästbloggen

Prisbelönade Christian Zetterberg skriver den här veckan om sitt filmskapande och vägen in i branschen. Från barnskådespelare åt SVT till att stå bakom kameran som regissör och på väg till att bli långfilmsdebutant. 

Söndag 16 september 
Att orka och fortsätta kämpa

Skoldiscot togs dock emot bra. Bättre än jag hade trott och plötsligt vann vi priser och fick flera festivalvisningar. Komplimanger har haglat och det värmer mitt hjärta. Att veta att någon genuint gillar det jag åstadkommit utan att känna mig som person. Det ger en bättre känsla än alla filmpriser i världen.

Jag är dock fortfarande rädd för ett snedsteg…

Jag har kroniska besvär av stressen, har ofta ångest och tänker för mycket. Men jag lär mig varje dag att leva med det, acceptera det, och aldrig låta sjukdomen vinna. Det är lättare sagt än gjort men jag vill tro på mig själv och vant mig vid att livet är inget som serveras på silverfat.

Man måste våga ta steget och följa sina drömmar. Annars tror jag att man kommer ligga på sin dödsbädd och ångra allt man inte gjorde.

Under våren 2018 tog jag därför det svåra beslutet att våga. Så jag slutade i skolans värld för att få tid att bara jobba inom film. Tillsammans med sambon startade vi Gråklippan. Ett eget filmbolag, som nu ska producera min långfilmsdebut. Isvaken, baserad på boken av Catarina Söderqvist.

Utöver detta så jobbar jag som samordnare och filmpedagog för Filmplats, Kulturungdom i Göteborg. Ett projekt som ger unga filmintresserade chansen att testa och utveckla sina kunskaper framför och bakom kameran. Jag tror på att vi utvecklas bäst tillsammans, och som pedagog för filmplats får jag träffa unga filmare som har drömmar om denna bransch. Vi gör film tillsammans, experimenterar med kameran, utbyter idéer och skapar nya samarbeten.

Är du eller någon du känner i åldern 13-25  intresserad av film så tipsa om oss. www.filmplats.se

Oavsett ålder är du dessutom alltid välkommen att kontakta mig om du är i behov av en filmare, vill ställa frågor eller testa filmproduktion på Christian@graklippan.se

Min resa har inte varit enkel, och allt som hänt har inte ens fått plats i denna blogg. Men jag tror att det är viktigt att berätta sin historia för att inspirera andra. Det har inte varit mening att skrämma bort någon, utan tvärtom. Jag älskar filmskapandet och de har räddat mitt liv på många sätt. Det handlar bara om att inte ge upp när det är som svårast.

Den sista tiden har jag befunnit mig på en topp men jag vet att man får vara försiktig vart man sätter fötterna så man inte ramlar ner. Jag är tacksam för vad jag får göra. Skäms inte över min historia och kommer fortsätta kämpa för mina drömmar.

Mycket är på gång och än är det inte över…
Jag har aldrig sagt det till någon, men det har nog varit målet redan från början…

”Jag ska fortsätta berätta ungas historier för att bli Sveriges främsta barn och ungdomsregissör!”

Tack till er som valt att följa denna blogg under veckan och jag hoppas att min resa på något sätt har förgyllt er vardag med känslor och nya tankar.

Christian Zetterberg tog emot pris på årets kortfilmsfestival ”Frame”.

Lördag 15 september 
Bravader med rädsla för snedsteg

Jag insåg att min sjukdom är mer psykisk än fysisk och kunde må bättre bara jag orkade mig upp på morgonen. Det var kämpigt och jag grät i magsmärtor men snart var jag igång igen. Jag vet att det inte var så hälsosamt men det kändes viktigt att fortsätta med mitt filmprojekt.

Jag hoppade även på fler filmjobb under denna tid, jag var rädd för om jag tog det lugnt och kände efter så skulle sjukdomen få vinna återigen.

Jag inser själv att det låter helt galet att jag utsatte min hälsa för detta. Men det var viktigt för mig, och det blev början till att lära sig leva med något kroniskt och hitta vägarna runt det svåra.

”Stjärnhimmel” av Christian Zetterberg.

Stjärnhimmelprojektet blev klart och för första gången gjorde jag något som jag i efterhand aldrig skämts för eller ångrat. Jag vill se den som min riktiga debut, även om det inte är det.

Filmen fick stor succé utomlands. Den visades i både Cannes, Los Angeles, och fick pris för bästa drama i London. Barndomsdrömmar gick i uppfyllelse.

För första gången på väldigt länge kändes uppförsbacken inte lika lång längre och jag hade samtidigt mognat. Jag kunde ta både vinst och förlust, och insåg att det inte var så viktigt.  Jag var bara glad för att få berätta viktiga historier.

Jag tog examen från Filmlinjen, flyttade hem till Göteborg och fortsatte med film i mitt eget tempo. Det blev en del frilansjobb men jag fortsatte även jobba i skolans värld vid sidan om. Tror nämligen det kan vara nyttigt att ta pauser när man jobbar i en så stressig och krävande miljö som filmskapandet innebär.

Det var under en av dessa pauser som jag arbetade under ett skoldisco och stötte på händelserna som skulle leda till min senaste film.

Det tog lång tid innan vi fick gjort filmen dock. Det fanns inga pengar och samtidigt ville jag jobba mycket med barnskådespelarna. Jag valde att göra det på fritiden.

Träffade mina 6 stycken barnskådespelare regelbundet i ett halvår. En tid som utvecklade våra relationer, deras skådespel och mitt arbete med barn. Aldrig känt mig så säker i min regissörsroll som då. 

Sedan spelades Skoldiscot  (klickbar länk) in under en helg i september. Det var stressigt, galet och 76 barn härjade runt bland rökmaskiner och strobeljus. Att mitt team inte gav upp är ett mirakel.

Samtidigt är det den roligaste inspelningen jag har haft och en färdig film blev det tillslut.

”Sjärnhimmels” tidigare bravader gav mig dock extrem ångest.

Tänk om skoldiscot inte var bra?  …

Fredag 14 september
Det brann inom mig. Jag ville berätta historier! 

Sagt och gjort slutade jag med film efter gymnasiet och började jobba som vikarie på en skola. Som för övrigt kan ha varit det bästa jag gjort då det gav mig ny inspiration som senare resulterade i min senaste kortfilm, ”Skoldiscot.” Men mer om det senare…

Jag mådde dåligt efter ”Flickan och Äpplegården” och ville glömma film samtidigt som det brann inom mig. Jag ville berätta historier!

Jag blev erbjuden en praktik hos Dogday production, Warner Music, att filma band och artister. Något väldigt coolt enligt en 18-åring. Vi filmade och intervjuade några av världens största stjärnor. Jag hade VIP-band och backstage-pass överallt men insåg snabbt att detta inte gjorde mig lycklig, även om det gav mig några riktigt roliga minnen.

Jag ville tillbaka till film men vågade inte riktigt ta steget förrän jag snubblade över en folkhögskola i Skåne som sökte nya filmelever. Jag skickade in en hastigt skriven ansökan 5 minuter innan deadline och några månader senare satt jag i flyttlasset ner till Svalöv, Skåne. Här spenderade jag de nästkommande två åren på filmlinjen vid Fridhems folkhögskola.

Jag förstår fortfarande inte varför jag kom in, men det var det bästa som kunde hända mig då. Trots att det idag lett mig till en kronisk stressjukdom i form av magkatarr och IBS. (Irritable Bowel Syndrome).

Det blev återigen en nystart men nu i en kreativ och konstnärlig miljö som borde fått mig att känna mig hemma. Det blev bara prestationsångest över att alla var så galet duktiga på film och jag började jobba häcken av mig för att visa framfötterna. Ville både vara en del av det sociala sammanhanget men samtidigt få fokusera på film som jag hade saknat så länge. Jag bodde dessutom på skolans internat, vilket gjorde det svårt att hitta någon sorts balans.

Stressen var otroligt svår att hantera och jag hamnade på sjukhus i slutet av mitt första år. Men det var värt det (tror jag!). Jag fick ju i alla fall hålla på med film och hade en mentor som förstod och uppmuntrade mitt skapande.

Under sommaren som jag avlutade mitt första år på Fridhem, träffade jag en gammal barndomsvän som delade med sig av något tragiskt. Det blev starten till Stjärnhimmelprojektet. Ett filmprojekt om vikten att bryta tystnaden kring sexuella övergrepp mot barn. Något som berörde mig.

Så när det var dags för terminsstarten år två var jag mer taggad än någonsin förut! Jag skrev manus och tog in skådespelare, sökte pengar och det gick framåt! Allt kändes bra och det hade en mening. Jag var på gång!

Tills det fick ett abrupt avslut…

Jag blev hemskickad på grund av min sjukdom och återigen var jag på botten. Men för första gången på länge så hade jag något värt att kämpa för. Det fanns ett ljus i tunneln och jag tänkte inte ge upp!

Torsdag 13 september
Vinsten blev mitt nederlag…

Om du precis fått nys om denna gästblogg så är det filmvecka. Jag är Christian Zetterberg, filmskaparen med ett brinnande intresse för barn och ungas historier som delar med mig av min väg in i filmbranschen. Både toppar och dalar.

Bäst är nog om du börjar läsa från början…

Efter min filmfestivalsdebut så trodde jag att jag hade koll på vad film är. Jag hade vunnit priser för ”Att blunda för sanningen” och jag hade fått en försmak för filmlivet. Jag ville ha mer!

Jag hade aldrig vunnit något i mitt liv och vinsten gick mig åt huvudet. Jag kunde bara tänka på att jag ville göra filmer för att vinna priser. Pinsamt.

Gymnasiet hyllade min framgång vilket slängde ved på elden och jag kände mig oövervinnlig. Dock blev jag snart motbevisad.

Jag försökte mig på ännu en film, som var ett gymnasieprojekt tillsammans med min dåvarande flickvän. Vi gjorde om en novell till en kortfilm, som blev ”Flickan och äppelgården”. En film jag idag begravt under sand och detta är första gången jag nämner den på många år.

Återigen stressade vi ihop något utan att veta vad vi sysslade med, jag fick otroligt stöd från nära och kära, och några äldre filmskapare som ställde upp med sina drönare.

Men bra teknik, gör tyvärr inte automatiskt en bra film. Inte heller ska man göra film i hopp om storhet. Man ska göra det av ett brinnande intresse, för att berätta något man tror på eller skapa något man själv vill se.

Vi ordnade en storslagen premiär i tro om att denna skulle vara lika bra som min första film. Men ”Flickan och äppelgården” blev snabbt ratad av den enda filmfestivalen jag kände till och jag lade filmen på hyllan.

Vad skulle jag göra med den nu? Ingen aning. Det slutade med att jag lade upp filmen på youtube och glömde av den. Tills en dag då en känd youtuber hittade den och gjorde en komisk sågning av filmen.

Jag måste erkänna att jag själv skrattade åt videon när den kom, men samtidigt kände jag mig extremt värdelös och ville sluta med film…

Onsdag 12 september
Regidebut

Jag var van att stå framför kameran och älskade att gestalta olika karaktärer, men i samband med att roller slutade komma så upptäckte jag också att man kunde berätta sina egna historier.

För en kille i puberteten, utan trygghet och ett dåligt välmående så resulterade detta i många lögner.  Lögner som fick mig att må bättre, men ofta skadade andra. Idag skäms jag över detta och ångrar väldigt mycket från tonåren.

Något jag dock inte ångrar är vart det ledde.

Jag har fått mycket inspiration, till både historier och karaktärer.

Jag lämnade lilla Lerum för Göteborg och började på Munkebäcksgymnasiet där jag läste medieprogrammet, med inriktning Film och TV. Här tog jag mina första vacklande steg i att få göra film själv, samtidigt som jag fick en nystart. Inga kände mig, min familj eller mitt förflutna.  Jag fick nya vänner och det började se ljust ut.

Tyvärr var jag väldigt olik min filmklass och de flesta delade inte mitt intresse inom filmberättandet. Så jag sökte mig utåt, och tillsammans med två andra gymnasievänner samlade jag mod för att göra min första egna film.

Jag skrev ett manus och vi höll auditions för skådespelare. Det var stressigt och vi visste inte vad vi höll på med hälften utav tiden. Jag är bara otroligt tacksam till de människor som vågade lita på en förvirrad sextonåring.

Det ingen visste om var att filmen var baserad på min egen uppväxt.

Det var en svår bearbetning som resulterade i att jag smög iväg mellan tagningarna för att gråta på toaletten.

Inget jag rekommenderar som första film.

Men en film blev det och ”Att blunda för sanningen” fick premiär på Frame filmfestival 2012 där vi vann tredje pris för bästa film och ett stipendium på 10 000 kr för fortsatt skapande.  

Jag visste inte ens vad en filmfestival var men motiveringen till priset blev min anledning till att fortsätta berätta ungas historier…

”För regissörens mod att ta sig an ett så svårt ämne som de egna föräldrarnas skilsmässa. En mörk och allvarlig skildring med den tydliga uppmaningen att prata om sina problem”

Jag minns att jag svävade som på moln och tänkte att inget kan förstöra detta.

Så fel jag hade…

Tisdag 11 september

Som många andra barn gick jag i teatergrupp när jag var liten, och fullkomligt älskade det! Jag har alltid varit en teaterapa med extremt livlig fantasi, och har detta fortfarande. Ovanligt för vuxna, så drömmer jag faktiskt varje natt och kommer alltid ihåg vad som hänt. En guldgruva av inspiration vet jag att min pappa kallade det när jag var liten.

I teaterns värld kan man vara någon annan, om så bara för en liten stund och det brukade hjälpa mig väldigt mycket. Det har till och med gått så långt att jag fortfarande går in i vissa roller idag för att klara av vardagsproblem.

Men filmandet då?
Det började med att mamma såg en tidningsartikel från SVT. De sökte barn för årets julkalender, ”En decemberdröm 2005”. Självklart skickade vi in ansökan och snart befann jag mig i tv-huset på min första audition. 6 500 barn sökte det året. Jag var nervös och svetten rann längs handflatorna, men något tyckte de om och jag fick komma tillbaka.

Jag landade tillslut rollen som ”Gurra” i Julkalendern det året och helt plötsligt var man borta från skolan och jobbade som en vuxen. Från tidig morgon till sen kväll.

Jag var blott 11 år men kände mig som en riktig kändis. Jag hade folk som skötte mitt hår, smink och klädsel. En guvernant läste läxor och agerade extra mamma på inspelningsplats.

Var det glamoröst? Självklart! En dröm i en 11-årings värld. Tills det tog slut och man var tillbaka i skolan.

Under inspelningen vill jag minnas min roll i skolan som populär, men efteråt närmare utfryst. Jag var inte del av klassens sociala dagliga sammanhang, och folk såg mig ofta som uppblåst. Trodde jag att jag var bättre för att jag på TV? Svaret var nej.

Men självklart påverkade filmbranschen mig och samtidigt var det jobbigt hemma. Jag ville vara cool framför vännerna så jag spelade en roll. Något som aldrig blev särskilt populärt.

Jag började må dåligt både i skolan och hemma, hamnade snett och filmrollerna slutade komma. Drömmen om en framtid i film kändes plötsligt lång borta…
Resan fortsätter…

Måndag 10 september
Filmbranschen – min bergochdalbana

Palmbladen rör sig i vinden och solen steker. Jag står iklädd en kostym på röda mattan utanför Palais de festival. Ett hav av uppklädda filmarbetare, blandat med hollywoods kändiselite rör sig som ett hav omkring mig.

Jag tittar upp och fäster ögonen på en enorm banderoll med texten:
CANNES FILM FESTIVAL 2017.
En barndomsdröm gick i uppfyllelse.

Ett år senare, befinner jag mig inne på Bio Roy, i Göteborg. Frågor om känslan ekar i huvudet, kramar omfamnar mig och lyckönskningarna haglar. Min film ”Skoldiscot” har precis vunnit bästa film, bästa skådespelare, bästa foto och publikens pris.  Jag är i total chock!

Det har hänt otroligt mycket på bara två år! Jag vill kunna säga mer än under hela mitt liv, men det vore en lögn…

Så när jag blev tillfrågad av AT att skriva en gästblogg under denna vecka, så hade jag svårt att komma på vad jag borde fylla den med. Jag vill kunna skriva om glamouren att jobba i filmbranschen, beskriva mig som en konstnär eller förklara känslan av att stå i rampljus.

Men sanningen är att filmbranschen har en annan mening för mig. Det är långt ifrån något glamoröst och precis som mycket annat ser det säkert bättre ut på sociala medier än i verkligheten.

För mig är mitt liv och vägen in i filmbranschen att liknas med en bergochdalbana. Det har toppar och dalar. 

På röda mattan i Cannes. Foto: Privat

Jag kommer ifrån svåra familjeförhållanden, hade det ofta tufft i skolan och film har blivit ett verktyg för att bearbeta minnen, känslor och upplevelser.

Det är inte bara ett jobb, även om jag idag fått chansen att faktiskt livnära mig på berättandet. En chans jag använder för att berätta barn och ungas historier, i syfte att öppna upp för diskussion. Jag tar ofta ifrån mig själv och väjer inte för de svåra ämnena.

Men detta är bara början trots att resan hit varit lång.

Jag vill inspirera andra att följa sina drömmar och väljer därför att använda min tid som gästbloggare för att berätta hela historien.  Både topparna om hur det startade, vart jag är nu, drömmar och drivkraft, men också dalarna av stress, ångest och mitt dåliga självförtroende.

Följ gärna min resa.

  • Christian Zetterberg
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.