”Trumps störningssyndrom” och gyttjebrottning

AT i Washington

”Trumps störningssyndrom” (”Trump Derangement Syndrome”, TDS) är Trumpanhängarnas beskrivning på vad man anser vara demokraternas och anti-Trump-konservativas reaktion på presidentens persona och kontroversiella politiska uttalanden och handlingar.

Är massmedier ”beroende och besatta av Trump” och i ett symbiotiskt förhållande med denne? Det hävdar New York Times-krönikören Nicholas Kristof, som skriver att ”så länge fokus är på Trump, följer publiken med,” och att ”varje gång han kritiserar oss, får vi fler prenumeranter.” En del amerikaner röstade på Trump för att han skulle röra om i grytan i Washington. Och ingen kan säga något annat än att han verkligen har rört om. Inte bara i Washington, utan i världen. Nyheter om presidenten är non-stop i USA, med dennes nattliga ”twitter”-kaskader. Som suger upp allt syre – och har blivit en kassako för amerikanska massmedier. På middagar och tillställningar och i TV diskuteras just inget annat än Trump.

Det är den bästa – eller värsta hur man nu ser det – dokusåpan som spelas upp inför förundrade amerikanska tittare. Och uppenbarligen finns det en outtömlig aptit på nyheter om presidenten och hans familj. Många menar att pressen går rakt in i Trumps fälla, när man ägnar så mycket tid åt honom. Och det är precis det han vill med sin narcissistiska läggning, enligt kritikerna. Att stå i centrum – oavsett om det är bra eller dålig publicitet. Han drar med sig meningsmotståndaren i något som liknas vid gyttjebrottning, och i denna gren vinner Trump om och om igen.

Förre detta reality-stjärnan från Trump-showen ”The Apprentice” och Vita Huset-medarbetaren och presidentens ”confidante” Omarosa Manigault Newman bekräftar detta i sin nyligen publicerade skandalomsusade bok. Som var på allas läppar för några veckor sedan, men som nu tycks glömd. Efter att Trump valt att häva förre CIA-chefen John Brennans säkerhetsprövning. Presidenten är en mästare på att rikta uppmärksamheten från en fråga till en annan, och journalisterna går i dennes ledband. Det är alltid presidenten som har initiativet. Som när intresset falnade för porrstjärnan ”Stormy Daniels” (Stephanie Clifford), med vilken Trump skulle haft en ”affär”. Om någon är täckt av teflon, så är det just han.

Ofta nämns politiken som en väg till rikedom. Clintons framställs som de bästa exemplet på detta. Medan andra menar att Trump exemplifierar en motsatt riktning. Från rikedom till ytterligare rikedom genom politisk makt. Sedan Bill Clintons tid har funnits en symbios mellan celebriteter och politiker. Nu har Obamas en överenskommelse med Netflix. Och rapparen och Kim Kardashian-maken Kanye West har själv uttalat sina intentioner att gå in i politiken. Men aldrig har fenomenet varit så påtagbart som reality-stjärnan Donald Trumps upphöjelse till amerikansk president.

Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.