Foto: MIKEY LENNARTSSON
Anders Almingefeldt.

Mer kränkningar tack!

Psykologen

Jag kan, i efterhand, nu så här en trettio år senare, skänka, de äldre killarna, hårda som granit, med väldigt finska efternamn, en tacksamhetens tanke, då de lärde mig något. Genom sina knytnävar.

Ja, så är det. De löste ett problem. På studs. De la inte sina pannor i djupa vecka, kallade till möte, och tillsatte en utredning. Nej, de var handlingskraftiga. De såg att jag plötsligt hade börjat gå runt och uppträda som att jag var märkvärdigast i världen. Bara för att jag råkade, utan någon egen större förtjänst, ha lätt för att åka omkring på en rink, ha på mig en jofa-hjälm, och hela tiden vara på rätt ställe. Det hade stigit mig åt huvudet. Och de såg det. Så de löste det hela på plats, till ljudet av tjoff, smock, och bang, rätt ner i asfalten. Så kan det gå. Efter det visste jag något mer.

Hade det hänt idag så hade jag väl blivit kränkt. Och lärt mig nada. Tur att det var i början av åttiotalet, då det fortfarande var okej att man fick sin världsbild korrigerad – av välvilja. Så att man inte slösade bort sin tid med att gå runt och vara kär i sig själv.

Ordet kränkt var inte det första man grep efter på den tiden.

Kanske kallade man det rätt och slätt: en motgång. Och givetvis, jag förordar inte våld, men man behöver bli kränkt, med jämna mellanrum, det borde vara en mänsklig rättighet. För när man trillat alltför djupt ned i någon övertygelse, eller idé kring sig själv, så behöver man en kalldusch av något annat. Motvilligt.

Och lika mycket som man i stunden försöker dissa den som dissar en, så är man i efterhand tacksam att man har blivit konfronterad på ett sätt som det inte går att värja sig ifrån. Vid de tillfällen lär sig inte bara hjärnan något – utan också hjärtat. Men det är svårt att låta sig bli nedslagen, och än svårare har det blivit. Samhället har ju idag ställt sig, rent principiellt, på den kränktes sida. Den kränkte har rätt utifrån ett oslagbart argument: sin kränkthet.

Detta då vi inte längre lever i hjältarnas tid, utan offrens, för att tala med Alexander Bard. Idag har den som blivit kränkt hejaklacken på sin sida – på förhand. SAMHÄLLET HAR PÅ SÅ VIS BLIVIT LIKA BARNSLIGT SOM VÅR EGEN SJÄLVGODHET. Det kommer sluta med att vi alla går omkring, självrättfärdiga, som potentiella offer, och alltid har rätten på vår sida, helt immuna mot kritik; och om någon petar på oss, så reagerar vi med aggression, samt slipper genom det ifrågasätta oss själva, vår identitet, vår insats, och plats i gemenskapen. MAN ÄR KRÄNKT HELT ENKELT. Som en del av relationernas analfabetism, och vi blir sedan sittande, ensamma i varsitt hörn, likt självupptagna porslinsdockor, var och en med sin världsbild – som ingen får peta på.

Och räddningen är paradoxal: vi behöver bli kränkta – och finna oss i det. Låta oss bli motsagda, ifrågasatta, ända ned till identitetens kärna. Ibland till och med bli nedslagna av finska knogar. När så är påkallat, och få en insikt vi annars vägrat.

  • Anders Almingefeldt
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.