Arkivbild: FILIP LANDQVIST
Thomas Örn Karlsson, Fåglavik.

Nyckeln till att lyckas

Gästbloggen

Fotografen Thomas Örn Karlsson i Fåglavik har många järn i elden, inte minst genom sitt engagemang för miljön i hembygden. Det bloggar han om här i AT.

Söndag 14 oktober

Det här blir mitt sista blogginlägg. Jag har ju skrivit mycket om vad jag har sett och upplevt när jag har varit ute och fotograferat, men att allt är hemskt ska ni inte tro – tvärtom. Vi har tur som bor i ett land med allemansrätt, där vi alla kan njuta av vad naturen ger oss. 
Idefjorden vintern 2017 Foto: Thomas Örn Karlsson
 
 
Självklart har vi mycket arbete att göra för att få vår natur välmående igen, och det görs inte på en dag. Det kommer att ta flera år. Men jag tror att vi kommer lyckas att återställa mycket av den skada som mänskligheten har gjort med miljön, och jag tror nyckeln till att lyckas inte ligger hos regeringen utan hos oss som enskilda individer.
För vi har en förmåga att på något konstigt vis få ihop samarbeten mellan olika aktörer som drar åt samma håll. Om vi ska invänta beslut från högre orter så kommer naturen aldrig bli återställd. Utan ju fler som anstränger sig i smått som stort, ju större inverkan kommer vi ha i slutänden! 
Lidan vintern 2017 Foto: Thomas Örn Karlsson
 

Lördag 13 oktober

En surrealistisk känsla

Det har ju varit en surrealistisk känsla den här våren och sommaren, otroligt varmt och knappt någon nederbörd alls att tala om.

Särskilt blev det en väckarklocka för mig och många andra när man kunde fotvandra i våra vattendrag, detta även för att signalerna har varit tydliga dom senaste 3-4 åren att flödet har blivit lägre och lägre. Redan förra året började jag lyfta vad jag har sett, men tror folk föga orkade bry sig för att alla säger samma sak hela tiden: ”snart vinter och nederbörd”.

Viskan i Fristad sommaren 2018 Foto: Thomas Örn Karlsson
 
 
Men onekligen bör man nog börja fundera på om det blir så här framöver, för nu är det andra gången på kort tid som man går in och sänker lastkapaciteten på fartygen som seglar i Vänern. Detta för att vattnet ännu sjunker, och grundvattennivåerna  faktiskt inte har återhämtat sig än, något det är tyst om.
Det man bör göra för det första är kanske att börja fundera på vattendammar för att säkerställa att vi har vatten till exempelvis bönderna som drabbas. Dammar är bra även om brand bryter ut och det inte finns tillräckligt mycket vatten att tillgå. Det är ju inte så att det här problemet är unikt i sitt slag. Det finns många länder som har lösningar på problemet, det är inte värre än att man kopierar dem. 
 
Viskan Fristad sommaren 2018 Foto: Thomas Örn Karlsson
 
 
Och ett vattendrag har onekligen stor betydelse, för den är delvis en vattentäkt, och det är Viskan. Men samtidigt så hade man inte märkt i somras att den var torr utanför Borås förrän jag upplyste radio och tidning om vad som händer.
För om inte man ser det som händer i ens egen närmiljö, hur ska man då kunna jobba vidare mot hållbara mål?  Och det blev än mer tydligt när jag hade en föreläsning för vår klimatminister Isabella Lövin. När även hon säger ”jag visste inte att det var så illa ställt med vattendragen”, då ligger fokus för mycket någon annanstans, iallafall inte hos oss i inlandet och på landsbygden. 
 
Viskan Fristad sommaren 2018 Foto: Thomas Örn Karlsson
 
För sist jag kollade så fanns det något utanför tätorten, och något tio mil bortanför kustbandet, och det vi har är vackert och ovärderligt för oss som bor och verkar i inlandet.
Så jag kommer fortsätta att jobba för dessa vattendrag och hela tiden påminna kommuner och riksdagen att det finns problem, och att man inte kan blunda hur länge som helst. För problemen löser sig tyvärr inte själva, och kostnaderna är som sagt enorma för att göra olika åtgärder. 

Fredag 12 oktober

Varför torrlägga ett vattendrag?

Idag tänker jag skriva om en sak som jag upptäckte innan sommaren i maj/juni månad, jag hade fått ett fantastiskt tips om vackra fall längs med Säveån i Vårgårda kommun, närmare bestämt i Skogsbygden-området. 

Man sätter sig i bilen och åker mot stället med tämligen höga förväntningar på att man ska ta kort på vattenfall i en härlig naturmiljö. 

Säveån Skogsbygden våren 2018. Foto: Thomas Örn Karlsson

Men ack vad snopen jag skulle bli. När jag väl har parkerat bilen och börjat bana min väg genom skogen så möts jag av en torrlagd fors och ett vattenkrafverk som inte släpper igenom något vatten,  och jag kunde se att bäcköringen kämpade i små pölar för att överleva. Inte ofta jag blir förbannad över saker och ting, jag brukar vara tämligen samlad och konkret, liksom ingen mening att brusa upp, men dock denna gången blev jag bestört och förbannad, så sagt och gjort tog jag kontakt med Filip på Alingsås Tidning och guidade honom på platsen och lämnade över problemet mer eller mindre till honom. 

Säveån, ravinen, Skogsbygden våren 2018. Foto: Thomas Örn Karlsson

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Där han senare talade om att ägaren mer eller mindre skyllde allt på att vi har ett varmt klimat och haft dålig nederbörd. Visst köper jag dålig nederbörd men det finns lagar om att man ska ha ett kontinuerligt flöde av vatten för fiskar, djurliv m.m. Men nu när jag återvände i slutet av sommaren, hör och häpna; en stor port som reglerar vattnet var utbytt till en ny, så då kan man ju fråga sig var det den dåliga nederbörden? Eller bara ren och skär profit som gällde i detta fallet? Oavsett vilket så blir jag snart inte längre förvånad, men en sak är säker och det är att Säveån har givit mig många vackra motiv och kommer att leverera många fler, och även om jag gör någon irriterad över att jag uppmärksammar felaktigheter runt om i vår natur så kommer jag alltid ta kampen, för vår natur ska överleva oss och våra dumdristigheter. 

En bild till från Säveån Skogsbygden våren 2018. Foto: Thomas Örn Karlsson
Filip inspekterar vattenröret våren 2018. Foto: Thomas Örn Karlsson.

 

Torsdag 11 oktober
Nossan i våra hjärtan

Jag måste erkänna att jag bor på en suverän plats, för det första närheten till alla dessa vackra vattendrag, t ex Nossan, Lidan, Säveån m fl, att man sedan inte förstår hur vackert det är på just dom här platserna är ju för att man ofta blir hemmablind, och som relativt nyinflyttade, nu fyra år i vinter, så kan jag säga att dessa pärlor fotograferar jag hellre än någon exotisk plats på jorden! 

Nossan vid Herrljunga flygklubb vintern 2016. Foto: Thomas Örn Karlsson

Men nu till dagens ämne som är Nossan. Om man då jämför den med Lidan så mår den onekligen lite bättre, men trots det så har den blivit illa medfaren med åren. Man har liksom glömt bort detta vackra vattendrag som ringlar sig genom en fantastisk fin landsbygd, men den har både miljögifter och övergödning och inte minst sagt nedskräpning som består mycket av plast och burkar, men till och med gamla vinkelslipar, bildäck m.m.

Nossan vid Herrljunga flygklubb våren 2018. Foto: Thomas Örn Karlsson.

Så varför det kan bli så här funderar jag över i Nossans fall, särskilt när man har hittat gammal skit i närheten av tätorten. Väljer man att blunda för den vackra pärlan man har genom samhället eller är det bara obekvämt att erkänna att man har vanskött ett vattendrag från början och försökt ducka för frågor runtomkring det?  Oavsett vad som är fallet i grunden så kan vi absolut inte blunda för att klimatet har ändrat sig till något varmare och torrare, men vi kan inte spå i väder, för väder är nyckfullt. Men en sak är säker, bromsar vi inte nu och gör en insats så kommer vi inte se några av dessa vattendrag i framtiden, tyvärr.

Nossan Opticrop påse 2018. Foto: Thomas Örn Karlsson.

Men i Nossans fall har jag någonstans lyckats nå fram och skapat ett samverkansprojekt runt det ihop med Fokus Herrljunga, Svenska Kyrkan i Herrljunga, LRF Herrljunga och Herrljunga kommun, så oavsett vad tidigare styrande och tidigare generationer har gjort fel så visste dom faktiskt inte vad för sorts påverkan man hade på naturen som vi idag har bättre koll på. Men jag kan ju erkänna att jag blir besviken när jag ser att företag skräpar ner i närheten av vattendragen. Sedan är det lite så att man håller varandra bakom ryggen tror jag och det gör mig lite orolig, men man kan inte blunda för dokumentation av det i form av foto eller mätresultat från olika instanser! 

Nossan vid Mosslanda vintern 2018. Foto: Thomas Örn Karlsson.

Nästa torsdag, 18 oktober, så kommer vi köra en temakväll för Nossan i Svenska Kyrkan i Herrljunga. Eventet ligger ute på FB. Det blir både sång och en föreläsning om just Nossan. Sedan kommer vi samtala med dom som kommer vad dom ser som viktiga åtgärder runt vattendraget, några viktiga punkter för min del är att minska gifterna, minimera gödningsmedel och försöka få tillbaka beståndet av flodpärlsmussla på olika platser, men även få ett attraktivare vattendrag för kommande generationer och att man börjar tänka på vad vi kan göra för miljöavtryck i naturen.

Onsdag 10 oktober
Lidan lider

När man sitter och funderar på hur man ska formulera det här inlägget, slår det mig att ofta när jag har föreläst så får man första frågan, Vem betalar dig för att dokumentera dessa vattendrag? då gör jag det klart och tydligt att i dessa 3 år som jag har lagt ner på ”Luft Land Vatten” har varit helt och hållet ideellt från dag 1, så helt enkelt så har jag gjort mer än heltid, men vad gör man inte för att dra sitt strå till stacken.

Snipebro Kvarn sommaren 2017.
Foto: Thomas Örn Karlsson

Men nu tänker jag skriva lite om Lidan idag, för jag kan inte förstå i min vildaste fantasi att man inte har sett att varje år har vattenmängden minskat, och att det växer igen mer och mer, eller är det bara rättar sagt så att man skiter i det och blundar för problemen? svårt att säga….

Men oavsett så mår inte det här vattendraget så bra, man har både miljögifter och en kraftig övergödning att brottas med och inte minst sagt att den är torrlagd som oftast på sommar halvåret, visst den här sommaren var extrem, men om man går tillbaka 1 år i tiden så säger alla att sommaren 2017 så regnade det ju, men man glömmer visst att bevattningsförbudet kom i Juli månad, det här året kom det 1 månad tidigare, så man borde nog fundera på framtiden för det här vattendraget och även dom andra i vårat närområde.

Snipebro Kvarn sommaren 2018.
Foto: Thomas Örn Karlsson

För jag har sett genom mina foton att 3 år i rad har jag kunnat se ett sämre flöde och att det bara växer igen mer och mer, och fortfarande gör man inga insatser runt det här, man kan ju undra lite vad alla dessa politiker sysslar med, iofs har dom mycket att tampas med underskott, hur ska man minska att folk flyttar ifrån och öka sitt företagande och inte minst sagt dom måste ju oxå jobba på att ta åt sig äran när det går bra för dom, men fortfarande så ser man inte att man måste göra något åt naturen och miljön den är inte bara en inkomstkälla utan även en livsnerv för folk på landsbygden, för skulle man då se till att man har ett rikt flöde i vattendraget då skulle man ju kanske ha dammar ifall torkan slår till igen så bönder har en chans att ta vara på sina skördar så man inte står där 1 år till.. 

Strömsholm sommaren 2018.
Foto: Thomas Örn Karlsson

Och kära Lidan har ju faktiskt 36 vattenförekomster som har problem med övergödning, ca 32,8 ton per år, sedan ska vi inte prata om alla miljögifter, det är både läckage från urangruvan Ranstad så då har vi uran, sedan har vi både bly,nickel,koppar mm sedan har man kunnat uppmäta att det finns risk för bekämpningsmedel i vattnet, ja och för allas vetskap så finns det offentliga rapporter angående det här och åtgärdsprogram som många kommuner får men få gör något åt, imorgon ska vi gå lite på djupet angående Nossan. 

Strömsholm Vintern 2017.
Foto: Thomas Örn Karlsson

Tisdag 9 oktober
Första kontakten med ett miljöproblem

Hur var min första kontakt med ett förorenat hav? Ja, då måste man gå långt tillbaka ända till min barndom på 80-talet, och närmare bestämt till Krokstrand och Idefjorden i Strömstads kommun.

När jag växte upp där under 80-talet så var den som man säger biologiskt död. Varför? Jo, den enkla förklaringen är att på den norska sidan av Idefjorden i Halden kommun ligger Saugbrugsforeningen och dom bedrev pappersmassaindustri och spydde ut allt i fjorden, så när jag lärde mig simma så kan jag säga att det var som att bada i grönt slime.

Men efter stora påtryckningar och protester från svenska sidan så införde man effektiva reningsåtgärder, så i dagens datum så har man en frisk och välmående fjord. Varför jag nämner detta är självklart att Idefjorden och Enningdalsälven, som mynnar ut i fjorden, fick en plats i miljöprojektet Luft Land Vatten där man kan se att fjorden mår bra, men älven som kommer ut i fjorden kanske kunde må bättre, till exempel 23 av totalt 34 vattenförekomster når inte god ekologisk status p g a försurningen på den svenska sidan, och självklart så finns det övergödning, inte så höga siffror här, cirka 6 ton per år, men stora problemet här är försurningen och vore väl otroligt tråkigt om det vänder till att bli en negativ trend att fjorden tar skada än en gång. 

Så, jag låter mitt andra blogginlägg börja i norr och miljöproblemen där och i morgon kommer jag börja skriva om våra älskade vattendrag runtomkring oss!

Idefjorden, utloppet. Foto: Thomas Örn Karlsson.
Berbyelvenbron i regn. Foto: Thomas Örn Karlsson.
Soluppgång Berby. Foto: Thomas Örn Karlsson.
 

Måndag 8 oktober

Den här veckan har jag tänkt skriva lite om mitt engagemang inom miljön som fotograf och varför jag har valt att bli engagerad!

Jag insåg för några år sedan vid frukostbordet hemma att om jag ska kunna se mina barn i ansiktet och säga med handen på hjärtat att ”ja, jag gjorde allt jag kunde med dom verktygen jag hade inskaffat mig inom mitt område”. För ärligt, jag tror ingen föds med att man tänker, nu ska jag jobba med att
förstöra naturen och miljön, utan nånstans på vägen så hamnar man i ett tänk och tror att det vi har runt husknuten är för evigt!

Men tyvärr så är inget för evigt, men en sak är säker, dom små individerna på våra skolor i vårt avlånga land ska få chansen att ta över en planet som mår bra, för vad är annars vitsen med att lämna en övergött vattendrag eller ett hav fullt av plast, ingen om jag får säga vad jag tycker, för ju mer vi blundar ju större blir problematiken i slutänden. När jag nu skriver det här första inlägget för Alingsås Tidning så har jag länge klurat på vad jag skulle skriva och hur, men insåg snabbt att nu går jag lite mer på djupet i mig själv och skriver vad jag tycker, och mina personliga reflektioner över problemet.

Så detta första inlägg blir lite av vad ni kan vänta er under veckan, både bilder och text över olika saker jag har sprungit på ute i naturen, och lite om mina miljöprojekt som jag aktivt har jobbat med och vad dom har lyckats väcka för tankegångar och vad det har lett till, och då är det två olika projekt som jag har jobbat med, ett är ”Luft Land Vatten” och det andra är ett tämligen nytt som har kommit till genom det andra, ”Nossan i Våra Hjärtan”!

Oavsett hur mycket fel kommuner och företag har gjort så går det alltid att reparera misstagen man har gjort, och det är inget fel att göra misstag men det krävs också att man erkänner dessa och tyvärr så gör man inte det och då finns jag där och andra fotografer och miljöengagerade individer för att dokumentera.

Säveån vid Lagmansholm, rörelse i skogen. Foto: Thomas Örn Karlsson.
  • Thomas Örn Karlsson
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.