Foto: MIKEY LENNARTSSON
Anders Almingefeldt.

Ibland känner man så mycket att man blir dum i huvudet

Psykologen

En man står vid en bardisk. Det är inget konstigt. Det är sådant som händer, och det slutar ofta bra. Men inte alltid. För ibland samlas ett antal dåligheter på hög, såsom lite för många relationskonkurser under västen, en promillehalt på väg in i dåligtomdömedimman, samt dessutom: ETT ANSIKTE SOM INTE HELT LYCKAS DÖLJA SIN LÄNGTAN. EFTER NÅGOT. EFTER NÅGON.

För så är det ibland: en man står där med sin ivrighet, och sin en gång i tiden så spänstiga kropp, vid en bardisk, nära oss alla, och längtar sig galen – men vet inte om det själv. Att han i den stunden skulle tänka att vi människor ibland är så rädda att bli avvisade, att det enda som återstår, är att bjuda in varandra med armbågen. Som skydd mot besvikelsen. Det är inget han tänker på.

Men han känner det, hela han är en illustration på hur längtan och sårbarhet när som helst kan slå över i aggression. HAN VILL DOCK INTE ATT DET DONALDTRUMPIGA INOM HONOM TAR ÖVER. Men tyvärr, han är som ett skenande tåg, och ju mer han tillåter sig att känna, desto mer sårbar blir han. Och arg. Särskilt som hoppet om kärlek finns där. Alltid. I kroppens alla gömslen. Det går inte att utrota. För trots att han står där och ser stentuff ut, med ett överlägset flin i ansiktet, så avslöjar sig hans blick, den har lite trevande, och blygt börjat flocka sig, som en magnet, kring några kvinnor vid ett bord längre in i lokalen – vars uppenbarelse lätt lånar sig till en catwalk i någons lättantändliga drömmar. Han kan därför inte hejda sig, utan blir underbart pirrig i hela kroppen. Helst vill han gå fram till dem och säga: HÄR ÄR JAG. Men det går inte. Han känner för mycket.

Och kvinnorna har helt reducerats till talking heads – inuti hans fantasi, där de dissar, hånar och skrattar åt honom. På förhand. Hans oro och rädsla har sprungit före honom, och lämnat verkligheten på efterkälken. Tyvärr. Och av all denna inre dramatik, där det stod och vägde, återstår bara känsloskräpet. PSYKOLOGISKT AVFALL FRÅN NÄR DET GICK ÅT HELVETE INUTI HANS HJÄRNA.

Så istället för de charmerande komplimanger han övat in framför spegeln därborta vid bardisken, som skulle utgjort små diamanter som glimmat varje gång kvinnorna vänt och vridit på dem, inuti sin längtan, så hoppar han alltså över det, och går – innan någon interaktion egentligen ägt rum – rätt på försvarstalet. UTIFRÅN SER MAN ALLTSÅ BARA FÖRÖDELSEN, OCH INTE KRIGET INUTI NÅGONS HJÄRTA. För det enda som återstår, när han till slut supit sig modig, och tänkt sig dum i huvudet, är att han, därute i verkligheten, som en sårad gammal belgian blue-tjur, stapplar sig fram till kvinnorna, och samtidigt som han slår näven i bordet, fäller sin enda kommentar för kvällen, vilket också blir hans slutreplik:

”Ni skall fan inte tro att ni är så snygga heller.”

  • Anders Almingefeldt
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.