Foto: STEFAN SAMUELSSON
Joachim Hollander, glassmakare.

”Att få fram den bästa och godaste glassen”

bloggkavalkad

Välkommen till Gästbloggens egen årskavalkad. Under två veckor ser vi tillbaka på 2018 genom att återge några av alla de intressanta inlägg som våra bloggare har skrivit under året. Under varje inlägg finns en länk till just den gästbloggen. 

Söndag 30 december

Jag har precis investerat i min tredje glassmaskin. Jag köpte min första för ett par år sedan. En liten opraktisk maskin av märket OBH-nordica. Förra sommaren köpte jag min andra glassmaskin på Kjell & Co efter mycket tvekan och vånda över att inte investera i en proffsig, dyr, italiensk glassmaskin. Kjell & Co maskinen har fungerat bra och varit lagom stor. Men nackdelen med de två första modellerna är att de har haft en glass-skål som man måste frysa in i frysen 24 timmar innan själva glasstillverkningen. Och när man sedan gjort en sats glass på 1 liter är det dax för infrysning av bunken i 24 timmar igen. Med det också en väntan till nästa dag innan man kan göra nästa sats med glass.

Nu var jag i alla fall mogen för att investera i en riktig maskin med inbyggd kompressor, en liknande den jag hittat på förra året. Jag svalde stoltheten och valde bort den dyrare Italienska designmaskinen från Nemox med texten ”Gelattissimo” på sidan och köpte istället den hälften så dyra (och lika bra?) maskinen från Wilfa med texten ”Icecream”. Jag erkänner att jag är en tokig designnörd och därför känner jag mej extra stolt över att ha övervunnit delar av detta genom att köpa den billigare maskinen. En glassmaskin som faktiskt visade sig vara skitsnyggt designad i borstad stål.

Min första ”batch” glass med den nya maskinen visade sig bli helgens höjdpunkt. Jag blev inspirerad av vårsolen och det spirande gröna som var på gång i vår trädgård. Rabarberna hade redan börjat växa och det var just de som jag nyfiket, lustfyllt och glädjerikt plockade till mitt första försök i glassmaskinen. Men där stoppar jag. Tänkte faktiskt skriva lite om den magiska Rabarbersorbeten en annan dag.

Jag kommer så väl ihåg den där dagen då jag köpte glassmaskinen. Den med kompressor som var så fantastisk att man bara kunde köra batch efter batch! Jag provade och lekte. Lyckades och misslyckades. Jag blev med tiden ganska ödmjuk. Att få fram den bästa och godaste glassen är inte helt enkelt.

Glassmaskinen fungerade bra i små mängder glass, till och med när vi öppnade upp vårt hem för glassprovning och beställning för vänner och bekanta. Men efter ett tag tröttnade jag på mängden glass den kunde tillverka och inför sommaren 2016 köpte jag ytterligare 2 glassmaskiner av samma fabrikat. De fungerade bra den sommaren, men intresset bara växte och till hösten började jag på allvar fundera på att investera i en proffsmaskin med mycket högre kapacitet. Jag åkte på studiebesök till Lilla Glassverkstan i Kungshamn och träffade hjälpsamma, engagerade och trevliga paret Tina och Martin som gav mej råd kring inköp. Känner en tacksamhet över råden dom gav mej och idag är vi goda kollegor som delar med oss av idéer till varandra. Bara månader efter besöket kom en lastbil med min proffsiga glassmaskin och även en serveringsfrys till min Pop-Up Gelateria.
Joachim Hollander

Till Joachims hela gästblogg >>

Lördag 29 december

Foto: PRIVAT
Pia Bredegård arbetar på nystartade Kraftens hus i Borås, Sveriges första stödcentrum för cancerberörda.

Cancer, kräfta, planering av egen begravning är ord som jag inte trodde skulle finnas i min egen vardag. Det drabbar inte mig men det gjorde det. Cancern kom in i mitt och vårt liv på riktigt för nästan sex år sedan. Jag är 45 år och har två barn i övre tonåren, ny man och två bonusbarn när beskedet kom.

Jag kan än idag förnimma känslan och tankarna när jag hittade knölen i mitt vänstra bröst. Ett besök på vårdcentralen och sedan på bröstmottagningen bekräftade det värsta scenariot, jag hade cancer. Det tog mig nästan ett halvår innan jag ens kunde säga ordet cancer. Jag sade att jag hade en knöl i bröstet, en förändring ja allt där jag kunde undvika det hemska ordet.

Operation, cellgiftsbehandling och undersökningar efterföljde varandra under hela den sommaren. Vi fick anpassa vårt liv efter när jag fick mina behandlingar och mådde någorlunda bra. Vi gjorde en vardagsrevidering och gick ner i tempot men försökte göra det vi tyckte var viktigt för oss. Vi tog våra promenader men var noga med att anpassa dem efter dagsformen.

Jag har hela tiden haft ett fantastiskt stort stöd från familj, vänner, arbetsgivare och från sjukvården men framförallt från min man. Han har varit med på varenda undersökning och det har varit en stor förmån och nödvändigt då vi ofta har diskuterat vad vi hört eller varit med om, för vi tar till oss olika saker. Det har gett oss en sannare bild av upplevelsen.

Cancern tog ett kliv in i vårt liv, mitt i livet. Jag kan idag dock se tillbaka på den tiden med viss tillförsikt. Vi har kommit starkare ur en svårighet och jag har fått nya vänner genom de olika cancerrehabiliteringstillfällen jag fått åka iväg till och via patientföreningen Viola.

Jag hade som många med mig haft cancern i min närhet men då var det som närstående. Det i sig har sina utmaningar men detta var något annat, att själv vara drabbad.
Pia Bredegård

Till Pias hela gästblogg >>

Fredag 28 december

Jeanette Ekerås driver gårdsbageriet Mormor Bättys Kringlor i Södra Härene. Foto: Privat

Yrkesskadad kanske man kan kalla mig, jag vet inte men jag har någon form av tvångsmässigt beteende att jag måste in och kolla, lukta, känna atmosfär och handla i olika bagerier när jag kommer till nya ställen. Det är något speciellt med bageri, det är atmosfären tror jag. Jag blir väldigt nostalgisk att komma in i bagerier, kan nästan börja gråta av längtan att få hoppa in och baka och ta del av allt underbara som finns där. Jag kan fantisera om vilka maskiner som finns, hur de bakar de olika bakverken, jargongen, stressen, lugnet, värmen….

Jag köper oftast med mig lite för mycket också av de olika bakverken, jag måste ju få smaka på så många olika saker som möjligt. Försöka lista ut vilka ingredienser som det innehåller, fundera på om det är något jag vill baka osv. Man kan väl säga att jag alltid letar inspiration. Drömmen är ju när vi är utomlands och råkar bo jämte ett bageri….

När vi var i Colombia i januari så var det en höjdpunkt såklart när jag fick förmånen att besöka ett litet bageri i Bogota, det var det minsta bageri jag någonsin sett och jag är djupt imponerad hur de lyckades få plats att baka där med alla dessa maskiner och ugnar på sådan liten yta. Något att ta med mig till drömmen om mitt lilla gårdsbageri.

When in Paris så passade jag på att köpa med mig lite exklusiva macarons från Macaronstället med stort M, alltså Ladureè. Snordyra är de små rackarna men smakar det så kostar det… trodde jag. Det var de absolut tråkigaste, torraste macaronsen jag någonsin ätit. Nej fy säger jag bara. 
Här ska du få mitt recept på helt underbara hasselnötsmacarons fyllda med en len smörkräm. Så goda att de bara smälter i munnen.

Hasselnötsmacarons. Foto: Privat

Hasselnötsmacarons:
110 gr hasselnötsmjöl
140 gr florsocker
90 gr äggvita
45 gr strösocker
60 gr florsocker

Börja med att sikta hasselnötsmjölet och florsockret var för sig, blanda sedan ihop det och sikta det en gång till.
I en ren bunke vispar du äggvitorna till ett fast skum, tillsätt sedan socker och florsocker pö om pö under tiden du vispar. När du fått en fast maräng tar du och rör i hasselnötsmjölet och florsockret. Rör försiktigt med en slickepott. Full sedan en strut med slät tyll och spritsa ut dem ca 3 cm stora.
Låt macaronsen vila på plåt ca 45 minuter innan du bakar av dem. Efter vilan så bakas de 150 grader varmluft ca 16 minuter. Låt kallna helt innan du fyller dem med smörkrämen.

Smörkräm:
150 gr smör
2,5 dl florsocker 
0,5 tsk vaniljpulver
1 st äggula
Vispa ihop allt till en smidig smörkräm. 

Jeanette Ekerås

Till Jeanettes hela bloggvecka >>

Torsdag 27 december
Fett

Vad är värst, socker eller fett? Så löd frågan i ett TV-program för något år sedan. Jag tänkte att, är de inte kloka? Socker är ju i princip ett gift (Enligt Lethal Dose 50, krävs det ungefär tre hundragrams godispåsar för att ett tio-kilos barn skall sväva i livsfara.) Men fett? Det är ju en utmärkt energikälla om det bara inte är nån billig fleromättad olja, margarin eller härdat vegetabiliskt fett till exempel. 

Hans Jartoft har de senaste åren allt mer intresserat sig för vår mat.
Foto: TOTTE VESTERLUND

Vänta nu? Är det inte det mättade fettet som är farligt? Som kokosolja, smör eller något annat djurfett till exempel. Det där är en av 1900-talets största lögner, att mättat fett av bra kvalitet skulle vara farligt, höja kolesterolet och ge hjärt-kärlsjukdom till exempel. I och med 2000-talets ökade informationsutbyte människa till människa har dock lögnen avslöjats.

Plötsligt kunde människor lära sig av varandra. Ett lysande exempel är mannen som efter en hjärtinfarkt var mer eller mindre uträknad av sin läkare. Då tänkte han att om allt ändå är på väg att ta slut kunde han lika gärna äta ihjäl sig. Så ut med alla lågfettprodukter och in med sådant det dryper fett om. Vad hände? Jo, 15 år senare har han halverat sin vikt och är i prima form!

Människor har helt enkelt lärt sig att trotsa lågfettsråden från vårt livsmedelsverk. Smörförsäljningen har fördubblats på tio år samtidigt som antalet hjärtinfarkter sjunkit med 35 procent. Hoppas ni har sålt era margarinaktier för de är snart inte mycket värda.

Ändå ser jag fettskräcken sitta djupt inne i själen hos många människor. Det är storindustrin som sätter agendan, det är de som har marknadsföringsmusklerna. Tack gode Gud för att de ännu inte kan tvångsmata den stora allmänheten, såsom de indirekt gör på sjukhus, ålderdomshem och skolor. Det krävs några fler förslavande icke-demokratiska ”frihandelsavtal” innan de kan komma att lyckas med det.

Och tack för internet, nu kan vi mycket lättare att lära oss av varandra, ta vara på den lärdomen.
Hans Jartoft

Till Hans hela gästblogg >>

Dagens boktips: Forskningsfusket av Ralf Sundberg

https://www.bokus.com/bok/9789163612619/forskningsfusket-bara-fortsatter-macchiariniskandalen-karolinska-institutet-de-ekonomiska-och-politiska-drivkrafterna/

Dagens filmtips, om ”blodfettet” kolesterol:

 

Eva-Lena Liljedahl, bibliotekschef Herrljunga kommun, uppvuxen i Alingsås. Foto: Privat

Onsdag 26 december
Kärleken till böcker och bibliotek

Bibliotek betyder rätt och slätt ”boksamling”, men hur mycket mer ryms inte i det ordet! Det är en plats dit alla är välkomna att fritt spendera sin dag utan att behöva redogöra för varför man är där och utan att behöva betala ett öre.

Där finns böcker och tidningar att fritt läsa och/eller låna hem, datorer och nätverk att använda sig av, utställningar och kulturprogram att ta del av i den utsträckning man själv önskar. Det är en sorts hemmiljö – ibland har det, med ett litet slitet begrepp, kallats kommunens vardagsrum – och alla vi som besöker det och vistas där ansvarar för hur miljön där är och utvecklas.

Det händer att människor får hela idén om bibliotek om bakfoten och tror att det är fritt fram att stöka till, skada inredning och uppträda allmänt störande och provocerande både mot personal  och andra besökare. Då har de missuppfattat hela sammanhanget och konceptet. Att ett bibliotek är tillgängligt och välkomnar alla att fritt vistas där innebär inte att du som besökare får fara fram vårdslöst och hänsynslöst. Tvärtom! Det vilar ett ansvar på var och en att ta hänsyn till andra och att lämna platsen och lånat material i det skick det var när du kom. ”Allt vad du vill att människor ska göra mot dig …” osv gäller här i allra högsta grad.

Kärleken till böcker startade tidigt i mitt liv, kärleken till bibliotek något senare. Där fanns någon som läste högt mycket för mig när jag var liten, naturligtvis. Och sedan ville jag så gärna knäcka läskoden själv.

Ett tidigt minne: Juldagens morgon. Jag har precis vaknat. Röster hörs nerifrån där mamma och pappa har bjudit hem folk på Julottekaffe. Mysig, varm känsla! Jag ligger i min säng och stavar mödosamt i julklappsboken: ”Alla vi barn i Bullerbyn”.  Jag är 6 år och ska börja skolan till hösten.

Ett tidigt minne till: Pappa har lovat mig en bok! Vi ska till Esborns bokhandel (där jag ibland kan stå och bläddra försiktigt och läsa i böcker hur länge som helst, och faktiskt får göra det för personalen). Pappa har lyssnat på radio och hört Gösta Knutsson läsa ur sina böcker om Pelle Svanslös. En sådan bok kan jag få. Jag vill helst ha en bok av Enid Blyton (efternamnet uttalar jag med ”y” i efternamnet, inte ”aj” – engelska är jag inte bekant med ännu), som heter ”Fem söker en skatt”. Pappa säger att den nog är för dyr.

Väl i bokhandeln konstaterar jag att Pelle Svanslös-boken kostar 5.25 kr, ”Fem söker en skatt” 5.50 kr. Skillnaden i pris är så liten att pappas resonemang faller platt och jag kommer lycklig ut ur bokhandeln med Fem-boken under armen. Kanske har pappa Pelle Svanslös-boken under sin arm, för även den finns i min samling!

Min bästa lekkamrat hade utgallrade biblioteksböcker hemma. Hennes föräldrar arbetade på Posten och i en sopcontainer utanför på den gård, som Posten delade med Alingsås bibliotek, hittade de makulerade biblioteksböcker, litet gamla och skadade, men inte värre än att de plockade upp dem och tog hem dem. ”Barna Hedenhös”, ”Fröken Ensam hemma åker gungstol” (hette den så?). Min kamrat kan böckerna utantill och läser högt för mig och pekar på bilderna.

Litet senare har vi en hemlig klubb där vi sitter och skriver och ritar egna böcker. Det är hästböcker och mysterieböcker.

I 10-12-årsåldern börjar jag ränna själv på biblioteket. Utsatte den manlige bibliotekarien för många och olika frågor. Jag minns fortfarande hur hjälpsam han var, bl a beställde han och köpte in till biblioteket, för att jag skulle kunna låna dem, Enid Blytons (igen!) böcker om ”Fyra kusiner”. Det har jag inte glömt, det gjorde stort intryck på mig.

Jag minns själv sedan hur jag som nybliven bibliotekarie skulle försöka förklara för en förälder varför Oskarshamns bibliotek, där jag då jobbade, inte kunde tillhandahålla Enid Blytons böcker (t ex Fem-böckerna, Äventyrsböckerna och Mysterieböckerna, böcker jag själv älskade och slukade när jag var i 8-12-årsåldern). De räknades helt enkelt inte som riktigt rumsrena på bibliotek och är egentligen inte det nu heller. Bibliotek ska ha böcker med bättre kvalitet. Enid Blytons böcker får knappast bra recensioner eller lektörsutlåtanden i de inköpskanaler som biblioteken använder sig av. Och visst är det så att biblioteket inte kan köpa in alla böcker som ges ut, men bibliotekarien på Alingsås bibliotek ordnade en läsare för livet genom att tillmötesgå mina önskemål den gången.  Han visste att min läshunger skulle leda till andra bokgenrer också. Jag skulle inte för evigt vara fast i Enid Blytons böcker! Och hur det än är med kvalitet eller inte kvalitet så gav hon, Enid Blyton, mig många fina läsminnen och den go’a känslan för läsning har jag mycket henne att tacka för.

Den manlige och hjälpsamme bibliotekarien på Alingsås bibliotek ordnade inte bara en läsare för livet utan också en trogen biblioteksanvändare, som t o m valt att förlägga större delen av sitt arbetsliv på bibliotek.

Eva-Lena Liljedahl, bibliotekschef Herrljunga

Till hela bloggen från Herrljunga bibliotek >>

Foto: KATRIN NIKLASSON
Joel Jonsson bloggar om hälsa.

Juldagen 25 december

Låt inte stress styra ditt liv!

Jag tycks allt mer se människor som är stressade, som inte ”hinner” med sin egen hälsa och som bara jobbar för att bygga upp en bra och framgångsrik karriär. Detta göra att allt fler går in i den berömda väggen. Individer som för bara någon vecka sedan var fullt fungerade orkar längre inte göra de mest enkla saker i sin vardag. Uppgifter som att städa, laga mat och ta sig ur sängen kan kännas helt omöjligt.

Att detta blir allt mer vanligt är tyvärr den bittra sanningen. Dagens samhälle fungerar så att vi hela tiden ska försöka att vara störst, bäst och vackrast. Vi har hela tiden en press på oss att vi ska vara hårt arbetande, vi ska alltid vara tillgängliga och all ledig tid som egentligen är till för återhämtning ska fyllas med aktiviteter som vi inte hinner med på vardagarna. Är det så konstigt att allt fler lider av utmattningssyndrom och stressrelaterade sjukdomar, när vi låter våra liv styras av stress, prestation och karriär?

HUR KAN DET BLIVIT SÅ HÄR KNASIGT!? DET ÄR EN FRÅGA JAG STÄLLER MIG SJÄLV DAGLIGEN.

Men så här tror jag att det är. Vi människor har extremt svårt att känna oss nöjda, vi kämpar hela tiden med att nå våra mål som vi har med livet. Men något vi måste lära oss är att vara NÖJDA, att kunna luta oss tillbaka och känna att vi faktiskt har åstadkommit något, för att sedan kunna satsa fullt ut på nästa stora mål.

Vi måste också sluta jämföra med andra människor! Vi alla har olika styrkor och svagheter och därför kan vi inte jämföra oss med varandra. Vi alla har olika uppgifter på denna jorden och man kan inte vara bra på allt. Så om alla försöker uppnå samma sak hur skulle då världen se ut? Ett grymt exempel på det är den här bilden.

blogg_teckning

Så som bilden förklarar kommer ju bara apan prestera bra och dom andra kommer att känna sig helt värdelösa, få dålig självkänsla och helt enkelt trycka ner sig själva för att dom inte klarar uppgiften lika bra som apan.

Precis så här är det i dagens samhälle vare sig det gäller jobb, skola eller livet i allmänhet. Att prestation och framgång har blivit en så central del i vårt samhälle är såklart bra för vår utveckling men tyvärr så tar vi det för långt. Vi tar det till en gräns där stressen och vår framgång kontrollerar våra liv.

Men om vi istället fokuserar på det som faktiskt är viktigt i livet, det som inte är så ytligt och det som faktiskt har betydelse såsom sin egen hälsa, familj och vänner så tror jag att allt det vi stressar över kommer fixa sig automatiskt. Om man kan vakna upp varje morgon med glädje och en känsla av ro istället för att vakna upp och känna ångest, stress och frustration.

Jag vet också att träning och rörelse kommer hjälpa dig på rätt väg! Att träning/rörelse gör att man mår bra, det är sen gammalt! När vi rör på oss så utsöndras massor av må bra-hormoner i kroppen som göra att man lättare känner sig glad och nöjd och sover bättre. Så om man hittar en stressfri balans mellan dessa grejer så vet jag att den berömda ”väggen” är ett minne blott!

Må bäst!

Joel Jonsson

Till Joels hela gästblogg >>

Foto: EVA LINDBERG
Annika A:son Ax hemma i snöiga Sverige vintern 17/18.

Julafton 24 december

Hur lyckligt lottad är inte jag? Att kunna förena fotointresset med ett annat stort intresse, resor, är ju en otrolig förmån här i livet. Att packa både kameraväskan samt resväskan är en riktigt go känsla. I min blogg finns ett litet ax-plock (jag vet… använder detta varje gång, men i mitt fall är det ju väldigt behändigt!) på vart jag rest de senaste åren. 

Kroatien

1. Kroatien i allmänhet, och Pula i synnerhet, vintertid? Vet ju massor av folk som åker dit på sommaren men i januari…? Självklart hänger man på när kompisen Maud vill fly fältet vid jämn årsdag. Pula på vintern var ju ganska folktomt men turistattraktioner som legat där i årtusende finns att besöka året om. En visit på Amfiteatern var ett måste. Gladiatorspel under antiken, riddarturneringar under medeltiden och i nutid är det artister i olika former som uppträder där.

Amfiteatern i Pula. Foto: Annika A:son Ax
Amfiteatern i Pula. Foto: Annika A:son Ax
Labin. Foto: Annika A:son Ax
Labin. Foto: Annika A:son Ax

2. Hyr man bil kan man komma runt hela Istrien ganska bekvämt. Vi satte oss i bilen ganska förutsättningslöst, kikade lite på kartan och tyckte att österut lät väl bra… vi hamnade i Labin och det var ren och skär tur då vi körde lite fel. Denna lilla pärla från medeltiden var bara så fantastisk vacker. En promenad i de gamla delarna med kameran skulle mycket väl kunna vara en hel dag. Och utsikten, ja käre nån, utsikten från den balkongen skulle jag gärna haft hemma.

3. Om ni frågar mig om ett ”måste” när man åker till Istrien så svarar jag Rovinj. Vi letade egentligen efter ett ställe att dricka kaffe på och såg att här finns ett större samhälle/stad så här måste väl finnas ett fik… och kaffet var gott. Men absoluta höjdpunkten var när vi väl kom ut igen och såg den fantastiska skymningen sänka sig. Ett underbart ljus över de gamla byggnaderna och havet, jag försökte fånga och förmedla det så gott jag kan.
Annika A:son Ax

Till Annikas hela gästblogg >>

Rovinj. Foto: Annika A:son Ax
Rovinj. Foto: Annika A:son Ax
  • Joachim Hollander
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.