Arkivbild: PATRIK SKOGLÖW
Gösta Sandberg – en välkänd alingsåsare för många.

”Jag lever lika mycket i dåtid som nutid”

Gästbloggen

Gösta Sandberg har i många år fotograferat och dokumenterat Alingsås. Nyligen gav han ut en bok om människor och miljöer här under 1900-talet. Denna vecka bloggar han i text och bild såväl om stadens historia som sitt eget fotointresse.

Söndag 16 december

Att bli pensionär har i mitt fall varit till nytta och nöje. Det historiska och det fotografiska intresset bär jag med mig och nu har jag fått tid att ägna mig åt eget, i egen takt. Valda projekt ger nya kontakter och ny kunskap, dagarna kan fyllas med meningsfyllt innehåll.

Men jag lever lika mycket i dåtid som nutid eller, det är nog lite mer i dåtiden. Kanske är det åldern eller ett resultat av att ha arbetat på ett museum där det ingår att levandegöra det förflutna. Detta tillbakablickande kan ibland bli en belastning för min fru då jag alltid skall berätta vad som låg där och där, vilken butik som tidigare fanns etc. Och många gånger blir det en upprepning.

Den vedeldade pizzerian vid Lilla torget ger upphov till minnen då doften från ugnen sprider sig i kvarteret. Minnen från 1950-talet gör sig påmind från den tid då doften från alla vedspisar och kakelugnar låg som ett hemtrevligt täcke över staden. 

Tomte tillverkad på Bergströms krukmakeri i Alingsås, 1930-tal. Foto: Gösta Sandberg

Vår stad liksom alla andra städer har utvecklats till en mer kommersiell marknadsplats där människor främst uppträder som konsumenter. Visst, staden har alltid varit en marknadsplats men det är som om den mer mänskliga sidan, staden som mötesplats har försvagats. Flanerandet om lördagen längs Kungsgatan är dock något som kan ge en viss kontinental känsla.

Undrar ibland då jag går genom staden vart alla gamla alingsåsare tagit vägen, kända ansikten från kända verksamheter. Blir snart medveten om att tid förflutet och att det nu är jag som är den vandrande gamla alingsåsaren…

Nu går det mot jul så jag passar på att önska en 

God Jul och ett Gott Nytt År!

Lördag 15 december

I dessa bloggskriverier framträder mest en person som är nöjd med det mesta. Men så är det ju inte, även jag har synpunkter och kan gnälla över lite av varje.

Vinter till exempel. Det är inget som jag uppskattar. Det kan nog vara bra med lite vintervila för en del växter och djur, men inte för mig. Utvecklas jag något under denna mörka tid är det endast för den tid för läsning som erbjuds.

Kyla för mig är bara till nytta i form av ett användbart kylskåp och en frys.

AI kan jag också gnälla över. Tycker ibland att prototyper går att urskilja redan nu, då individer traskar runt med hörlurar och mobil framför sig likt sökande en vattenåder. Ser inte skiftade landskap, hör inte koltrasten eller ser medmänniskan vid sidan av. (Jo, jag har mobil.)

Bil i Bälinge, 1930-tal. Foto okänd

En obildad och osympatisk president Trump går också bra att gnälla över men det är jag ju inte ensam om. 

Klimatkrisen då? Jo det är ett elände det också. Bilarna utgör en stor del för utsläppen av koldioxid i atmosfären. Nästan 8000 personer dör till följd av luftföroreningar vart år bara i Sverige. Eller, fler än 1000 européer dör i förtid varje dag till följd av luftföroreningar enligt Europeiska revisionsrätten.

Eller för att återknyta till bilar. 70 personer omkommer i bilolyckor om dagen i Europa, det blir till ca 25 300 under 2017! Motsvarande invånarna i en mellanstor stad!

Mycket lite görs åt detta, man reglerar lite vid sidan av som mot rökning vilket ju förvisso är bra och så ger man sig på stackars bönder vars kor fjärtar på ett skadligt vis.

(Jo, jag har både bil och röker pipa).

Högerpolitik är inte bra det heller. Det ger bara diskriminering, orättvisa, girighet, vapenskrammel och elände, hur söta ansikten de än uppvisar.

Annars är det bra, bara det är soligt och varmt, grönskar i trädgården och det finns svamp i skogen. Vänner är också bra att ha. Man reder sig.

 

Fredag 14 december

Året som snart är till ända har har bjudit på vårupplevelser på vackra Kinnekulle och Baskemölla på Österlen. Att gå från vandrarhemmet ned över Tjörnedalas marker mot havet är en njutningsbar upplevelse. Där är örter, näktergal och doft från mark och hav. Linné beskrev i sin Skånska resa Tjörnedala lundar som de vackraste i landet. Och så är det.

Året bjöd också på en resa till Bretagne, denna gång med vännerna Inger och Per Johansson. De reste med och bodde hos våra vänner för att delta i den fiolfestival som arrangerades i den kommun där vi brukar bo, Plounéour-Menez, i Finistère. Det är en liten kommun med 1200 invånare och som trots sitt ringa invånareantal har en livaktig kulturell verksamhet. Festivalen pågick under en helg med Inger och Per som en programpunkt bland andra storheter.

Plouneour-Menez. Foto G S 2018.

Inger var dessutom med i en liten tävling bland de andra fiolspelarna som gick ut på att spela reels. Efter mycket spelande och spänning lyckades Inger erhålla ett tredjepris!

Att få uppleva vännerna spelande i en fullsatt kyrka, låtar från våra trakter blev en stor upplevelse. Stående ovationer från en hänförd publik följde på deras framträdande.

Vi levde gott bland andra musikanter och spelningar. Man går man ur huse när något händer och det serveras mat och dryck i baren. Crêpes fanns naturligtvis också, det är en typiskt bretonsk rätt. Mer att avnjuta blev det i form av ostron, musslor, kräftor och ibland kronärtskockor med gott Muscadetvin därtill. Foundue på Gruyèreost kunde också bjudas på i goda vänners sällskap.

Om kvällen började dansen, Fest noz, och då är det olika kedjedanser som gavotte, plinn och flera danser som förekommer.

Resan med Inger och Per blev årets höjdpunkt. Efter år av tal om att följa med till Bretagne blev det äntligen av och de fick uppleva den miljö som varit vår hemvist i närmare 40 år.

Parisdagar blev det också. Vi var lite ensidiga och höll oss till bretonska kvarter i Montparnasse. Besökte bl a Mission Breton på rue Delembre där det hålls kurser i bretonsk musik och dans, konserter med mera. Och det blev mera crêpes på crêperier.

Härliga dagar bland härliga människor. Så bra man kan ha det.

Inger och Per Johansson, konsert, juni 2018, Plounéour-Menez.

Torsdag 13 december

Mitt intresse för fotografering, antingen det gällde på arbetet eller mitt eget, har alltid bottnat i ett intresse för människor och den miljö i vilken de var verksamma. Är man öppen i sitt förhållande till dem man fotograferar ger det ofta en ömsesidig nyfikenhet som berikar.

Det kan resultera i livslång vänskap vilket är fallet efter besök i Bretagne 1974. Genom alla år har jag regelbundet återkommit till samma små kommuner i departementet Finistère, så även i år.

Bilderna har visats i egen utställning där nere samt i en samlingsutställning där jag hade nöjet av att se bilderna hänga vid sidan av bilder tagna av Robert Doisneau. Det blev också en bok med mina bilder samlade under titeln – Under en bretonsk himmel.

Fårklippning på South Uist 1977. Foto G S

Ett annat exempel på vad bilderna kan ge av kontakter är från den resa som Kirsten och jag gjorde till de Yttre Hebriderna 1977, även det ett område med ett keltiskt förflutet. Redan på 1930-talet hade etnologer från Göteborg varit på öarna och dokumenterat boendeformer, hus liknande våra långhus från järnåldern. Och vi följde i Åke Cambels fotspår och uppsökte de fäbodar uppe i bergen som han nedtecknade drygt 40 år tidigare.

Inspirerad var jag också av bilder som den store fotografen Paul Strand tagit på ön South Uist 1954, redovisade i boken ”Tir à Mhurain.” 2017 var det 40 år sedan vi var på öarna och då ett nytt museum invigdes det året på ön Lewis donerade jag 130 förstoringar till dem. Det blev ett stort tack men även en film producerad av BBC Alba. Den byggde på mina bilder från 1977 och jag fick agera i samma miljöer 2017.

Fåraherden Doglas Mac Kay. Foto Calum Mac Kay 2017 och Gösta Sandberg 1977.

I filmen deltar också den unga fotografen Fionna Rennie som skildrat människor i sin egen kommun, sedan tio år friköpt från den tidigare ägaren, en engelsk landägare. Den en timma långa filmen fick det gæliska namnet ”Tiodhlac Ghosta,” ”Göstas gåva”.

Nu väntar en ny resa till Hebriderna till nya kontakter och nya upplevelser. Under tiden har det varit till stort nöje att läsa Peter Mays böcker som utspelar sig på öarna. Det är kriminalromaner men de innehåller också mycket lokalhistoria.

Onsdag 12 december

Fotografier som teknik och konstform har varit mitt intresse sedan ungdomens dagar. Tidigt fick jag nöjet av att praktisera hos fotograf Sven Torin och fick kunskap om storformatsfotografering i negativformat 9×12 och 12×16 cm. Samma format användes sedan då jag började som fotograf i Göteborg även om också 6×6 neg användes till serier och passtagningar. Men storformaten användes till alla brudparssittningar vilka var många på lördagarna med ett rekord en pingstafton med 18 stycken brudpar! Då gällde det att hålla reda på de olika paren. Framkallning i tankar och råkopior utfördes sedan på måndagen.

På alla ateljéer var vi många anställda fotografer, kopister och retuschöser vid sidan av ägaren, fotografen. En stor förändring skedde omkring 1970 då efterfrågan på färgkopior slog igenom. Antalet anställda på ateljéerna minskade då drastiskt.

Men det fotografiska intresset var ju vidare än så. På 1970-talet fram till in på 1990-talet var det dokumentärfotografi som dominerande med många kända både inhemska och utländska fotografer som förebilder. Detta intresse omfattade även mig och kom att resultera i arbeten i bland annat Bretagne och på Hebriderna. Att komma nära människor och skildra dem i deras miljö och livsvillkor var målet.

Därutöver var mitt intresse riktat mot de fotografiska pionjärerna och deras utvecklande av fotografin. Från de första fotografiska bilderna från 1839, de s k Daguerreotyperna, namngivna efter upphovsmannen Daguerre, till ambrotypier, tidiga saltpapperskopior, pappersnegativ mm.

Exempel på stort pappersnegativ, 1850-tal. Société française de photographie, Paris. Foto Gösta Sandberg.

Många besök på centralmuseer i Paris gav möjligheter att närmare studera teknikerna. På Alingsås museum finns dessa tidiga tekniker i samlingarna om än de är fåtaliga. Min kollega Monica von Brömsen och jag forskade oss igenom hela museets samling, ordnade upp innehållet, byggde upp samlingen så vi fick kunskap om alla yrkesfotografer och när de varit verksamma i staden. Tidigare hade de bara figurerat som enskilda bilder utan sammanhang med upphovsmannen. Ett par gånger har arbetet redovisats i utställningar på museet.

För oss var det också likt en pedagogisk uppgift att informera om de olika fotograferna och tekniken bakom bilderna. Dels för deras historiska värde som fotografiskt hantverk men också utifrån hur de borde förvaras. Originalen äger många gånger skönhet i både motiv, yta och utförande, något man inte förnimmer efter reproduktion eller digitalisering.

Om tidiga fotografiska tekniker och tidiga fotografer finns mycket litteratur även om det mesta är på franska och engelska. Vi vet att det i Alingsås fanns en fast fotograf 1865, som då gjorde kopior på albuminpapper i visitkortsformat. Kort därefter följer Liljeblad i samma ateljé, en ateljé på Nygatan som sedan kom att användas av tolv andra fotografer genom åren. Den sista fotografen verksam i ateljén var Josefin Olson som slutade 1959. Idag är ateljén riven.

Tisdag 11 december

Alingsås firar snart sitt 400-årsjubileum. Många händelser och profiler kan förtjänas ett omnämnande även om de inte har rang som kungligheter eller andra högre personer. Rektor Bohlin skrev en fantastisk fyllig historik då staden firade 300-årsjubileum 1919 och det är en bedrift  och ett ovärderligt bidrag till Alingsås historia.

Skribenten Fridolf W Nyman har genom sitt författande givit ett rikt bidrag till 1800-talets lokalhistoria genom sina häften med namnet ”Det Alingsås som gått”. Några av dessa bidrag finns i en nyutgåva från 1991 utgivna av Britten Henriksson. Utöver dessa skrifter har vi ett rikt material skrivet av fd museichefen Per Henrik Rosenström, en del i bokform eller på den CD som Museets Vänner i Alingsås har utgivit.

Många namn och verksamheter finns att nämna för att berätta stadens lokala historia, här bara några. Anton Melin startar en butik 1890 på Norra Strömgatan med flytt till större lokaler 1892 på Kungsgatan i en fastighet som revs vid sextiotalets mitt och där Handelsbankens hus sedan uppfördes. Melins flyttar då till Folkets hus, startar senare Sparköp och i familjens regi lever företaget vidare i ny skepnad som ICA Maxi i affärshuset Vimpeln.

Nygrens specerier var en annan av många speceributiker i staden. Han startade 1904 en butik vid Stora torget under namnet Nygren & Svensson. 1922 blir Claes Nygren sin egen och flyttade butik och boende till Kungsgatan 22 där verksamheten fortsatte till 1982. Då hade tiden för lokala specerihandlare runnit ut. Fastigheten med sin gårdsinteriör är idag ett skyddat byggnadsminne.

Ett annat företag med alingsåsursprung är Lindex. Det hade startat 1954 med en liten butikslokal på Kungsgatan av Ingemar Bohman och Bengt Rosell under namnet Firma Fynd. De köpte upp företaget Lindex vilket sedan blev firmans namn. Företaget växte med ett flertal butiker runt om i landet och utomlands och ett nytt kontor med lager och designavdelning uppfördes på Kristineholm. År 2000 flyttar verksamheten från Alingsås till lokaler i Göteborg.

Estrella med produktion av nymodigheten chips och popcorn har även det företaget sitt ursprung i Alingsås. 1958 startade Folke Andersson tillverkningen i en lokal där även Klings möbler höll till. 1963 flyttades tillverkningen till Göteborg och köptes efter ett par år upp av Marabou.

Det finns nog ett visst fog för det Linné skrev i sin västgötaresa 1746 om att unga som tänkte besöka utrikes orter först borde bese Alingsås. Och nog finns det ett och annat att lära i staden än idag.

 

Melins speceri- & charkuteributik på Kungsgatan. Foto okänd.

 

Måndag 10 december

Att vara född i Alingsås har sina fördelar, särskilt om man som jag kom att arbeta på stadens museum. Men som ung var ju inte Alingsås en höjdare och är väl det inte för unga idag heller, alla visste vem man var och ”sandbergs pojk” blev raskt identifierad vad gott eller oskyldigt man än företog sig.

Men att som tonåring få arbete i Göteborg som lärling och senare fotograf på en välrenommerad ateljé i Göteborg var ju ett lyft och gav möjlighet till en viss snobbighet. Möjligheten gav mig Titti Torin efter min praktik hos hennes far, fotograf Sven Torin. ”Skall du vidare så sök dig bort från Alingsås” manade Titti mig. Och så skedde år 1964.

Att komma tillbaka till staden 1980 och börja arbeta på Alingsås museum, ja då fick man ta fatt i allt som hörde till folk och historia om Alingsås. Allt förväntades att man kände till, även om det som skett långt innan man var född. Nu gick ju detta rätt bra då man fick en kunnig chef, Per Henrik Rosenström, som vänligt lotsade mig in i stadens historia.

Och min fotografiska bakgrund skulle användas. Den hade kompletterats med en fil kand i arkeologi och etnologi samt arbete i Falun och på fornminnesavdelningen på Riksantikvarieämbetet. I museivärlden vid den tiden var det en trend att samtidsdokumentera i såväl text som bild, det dokumentära fotograferandet var på sin höjdpunkt i såväl privat som museal miljö. Man skulle inte passivt vila på tidigare insamling utan bedriva aktiv sådan för att få kontinuitet i sina samlingar. Det förstod P H Rosenström och i det arbetet blev jag satt att verka.

Under drygt 30 år kom jag så att dokumentera förändringar i bebyggelsemiljö, butiker och industrier. I ett flertal utställningar kom det nya att införlämmas i det gamla för att skildra utveckling. Samtidigt bedrevs insamling av relaterat material.

Det var en rikt givande period, både personligt och lokalhistoriskt med en kunnig museichef som lät oss arbeta självständigt, väl medveten om att vi drev museet framåt med sikte på utveckling och förnyelse.

 

Vad som då producerades har jag arbetat vidare med och som efter några år nu föreligger som bok – Alingsås, människor och miljöer under nittonhundratalet, en fotografisk betraktelse. Den kan väl ses som ett slut på mitt yrkesliv men det är också ett bidrag till alla dem som varit behjälpliga under alla år med fakta och bilder vilket berikat både mig och museet.

Stadens historia kan berättas på många sätt men boken berättar med sina drygt 300 fotografier så som jag genom åren sett att många genom bilder har lätt för att ta till sig en information, om än bara för en nostalgisk tillbakablick. Det akademiska är inte min starka sida utan den är mer lagd åt att lyssna till en publik med all den information och kunskap den besitter och som ofta delgivits mig så den kunnnat föras vidare. Så tack alla för det.
Gösta Sandberg

En ung Gösta på Atelier Lemark, S Hamngatan 43, Göteborg 1968. Foto: Privat
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.