Foto: PRIVAT
Joakim Åberg, sportfiskare, fotograf, skribent, grafiker och snart biolog.

Gösen är speciell och kan kännas svårfångad

Gästbloggen

Alingsåsaren Joakim Åberg skriver den här veckan om flera saker som ligger honom varmt om hjärtat, från sportfiske till design och utmattning.

Söndag 23 december

Jag tänkte avsluta min bloggvecka med gösen, Mjörns just nu mest ikoniska fisk. Som jag skrev tidigare i veckan sköt göspopulationen fart under tidigt 2000-tal (förmodligen några år tidigare) och har sen dess gått ner i medelvikt men upp i antal. Idag finns inga restriktioner och alla kan fiska gös när som helst och ta upp hur mycket som helst, oavsett storlek. Jag uppmanar dock alla till att ignorera dessa högst inkompetent satta regler och sätta tillbaka all större fisk. Jag räknar fisk över 70 cm som en större gös som skall sättas tillbaka.

Gösen är speciell och för en nybörjare kan de nästan kännas omöjliga att fånga. Det finns stationär gös i Säveån under hela året, men mer fisk samlas under våren och går inte ut igen förrän under sommaren, så även de utan tillgång till båt har möjlighet att fånga gös. Med båt är det dock betydligt enklare och de mest populära metoderna är trolling, dropshot och traditionellt jiggfiske. Gösen lever på botten fram tills dess att de är runt 1-2 kg och går sedan ut pelagiskt där de jagar löja och nors större delen av sitt liv. Man brukar finna dem djupare än 8 meter i Mjörn och p.g.a. deras känsliga simblåsa ska man hålla sig mellan 8-10 meter om man inte vet med sig att man ska ta med fisken hem. En fisk tagen djupare än 10 meter löper stor risk att dö även om den lyckas simma ner igen.

När man trollar gös riktar man främst sitt fiske på större fisk som lämnat bottnen och börjat jaga i pelagialen. Gösen har relativt dålig syn och trivs bra i grumligt vatten. Till skillnad från deras kusin abborren är de inaktiva under dagen och börjar inte sin jakt förrän i skymningen. Då stiger löja och nors högre upp i vattenmassan och gösen följer med underifrån. Lugna dagar ser man ofta löja som smattrar i ytan då de jagas av båda gös och abborre. Det är då trollingen kommer till sin rätt. Ytligt fiskade wobblers är melodin, och att ligga i rätt fart är A och O. 1-1.4 knop är ett bra riktmärke.

Dropshot och traditionellt jiggfiske bedrivs på branter och flak kring 8-10 meters djup. Fisket riktas mot mindre gös som ännu inte valt att gå ut i pelagialen. Dessa individer är mer dagaktiva än de äldre fiskarna och går att lura från gryning till skymning. Tänk på att fiska långsamt. När du tycker att du fiskar långsamt, fiska ännu långsammare. Huggen är ofta brutala och en liten fisk på halvkilot kan från början kännas gigantisk. Dropshot efter gös med lätt utrustning är beroendeframkallande och ett fantastiskt kul fiske med familj och vänner.

Under de kallare årstiderna blir gösen inaktiv större delen av dygnet med korta, korta huggperioder i gryning och skymning. Det är inget jag rekommenderar annat än till de mest inbitna pannbensfiskarna.

Det är dags att avrunda och tacka för mig! För mer information om guidade fisketurer samt uthyrning av båt i Mjörn, besök http://www.fishingmjorn.com/

Lördag 22 december

I helgen tänkte jag snacka lite fiske, och då framför allt fiske efter abborre och gös. Abborren är en tacksam fisk på det sättet att den finns i stort sett överallt till skillnad från gösen som från början är inplanterad i Sverige. Den är också lättare att fånga från land för dem som inte har tillgång till båt. I Mjörn finns det idag mängder med abborre av mindre storlek, men även en och annan bjässe. Populära platser från land är exempelvis Piren utanför Mjörnvallen och bryggan i Simmenäs för dem som har lov att vara där. Med båt är det dock betydligt enklare att fånga både kvantitet och storlek då fiskarna ofta uppehåller sig något djupare, särskilt när vattnet är kallt. För uthyrning av båt, se http://www.fishingmjorn.com/.

Abborren leker under våren, från islossning fram till så sent som i juli beroende på vattentemperatur. Det är en värmeälskande fisk som har korta huggperioder när vattnet är som kallast. Man kan hitta dem djupt som grunt oavsett årstid, men generellt söker man dem djupare ju kallare det är. Tänk dock på att de har en känslig simblåsa och om du ska släppa tillbaka fisken så ska du inte ta den djupare än 10 meter. Personligen avslutar jag mitt abborrfiske i slutet av oktober då jag tycker de blir lite för tröga i våra insjöar under vintertid. Jag börjar sedan fisket i åar strax innan lek för att försöka hitta en av de största individerna, och övergår sedan till insjöfiske efter leken när de blir mer aktiva.

Den mest effektiva metoden för större fisk är att flötesmeta eller köra så kallad bottombouncing med mindre betesfisk. Mört, abborre, löja, nors, gärs och elritsa är alla bra alternativ. Men stor abborre går även att ta med artificiella beten, och här finns alternativ i överflöd! Nya tekniker och metoder har invaderat oss från den Amerikanska marknaden och det är inte alltid lätt att veta vad som är vad. Traditionellt jiggfiske fungerar dock utmärkt. En fiskliknande jigg på en 15 grams jiggskalle är en universalmetod som passar alla fiskare. Om man vill utveckla sig kan man titta på mer speciella metoder så som dropshot, texas-, neko- och carolinarigg. Sen finns även hårdbeten i form av vanliga wobblers eller mina favoriter; bladebaits och lipless crankbaits.

Abborren är en opportunist och det går alltid att lura en eller två till hugg, men aktiviteten varierar från tidpunkt till tidpunkt, dag till dag och årstid till årstid. På sommaren då jag bedriver mycket av mitt abborrfiske kan de komma in i huggperioder under hela dagen, från gryning till skymning. Något som är viktigt att tänka på är vilken betesfisk de jagar i den sjön du fiskar. Är det mört? Finns det nors och löja? I större sjöar så som Mjörn, Anten och Sävelången där det finns varierande områden i samma sjö, med många olika byten, så finns det också ofta flera olika populationer av abborrar som specialiserar sig på ett visst jaktmönster.

Man brukar ofta prata om norsabborre i frivattnet och grön- eller sandabborre längre in. Personligen är jag inte förtjust i uttrycken då det handlar om samma art, men de kan vara beskrivande för nybörjare. Norsabborre jagar nors och löja i frivattnet och håller sig i vattenmassan över minst 10 meters djup stora delar av dygnet, för att på morgon och kväll jaga nors och löja längre in mot branter och flak. Dessa abborrar brukar vara blågråa med relativt tydliga ränder. ”Sandabborre” lever främst av gärs och mört över sand- och lerbottnar och är karaktäristiskt blekagula i sin färgsättning utan tydliga svarta ränder. Grönabborren håller sig längst in runt sten och vass där de främst äter mört och andra abborrar. Dessa vackra individer är gröna med tydliga svarta ränder.

Abborrfiske passar alla oavsett ålder. De går att få på de enklaste av metoder, men att bli en riktigt duktig abborrfiskare är en utmaning. Större fiskar är lynniga och svåra att lura. För att hitta dem rekommenderar jag att testa lite mindre sjöar där ni kan söka av större delen av sjön på bara en dag eller två. I våra större sjöar kan det kännas som en omöjlig uppgift att hitta de största individerna, men samtidigt kan man här ha det bästa och roligaste mängdfisket. Se bara till att behandla fiskarna med respekt och släpp tillbaka allt ni inte behöver! Vi vill ju att våra barn ska kunna ha lika bra fiske som vi.

Fredag 21 december

Snart helg och lyxmiddag med lax! Eller? Så var det när jag växte upp, men inte idag. Laxen är nu så billig att vi kan äta den dagligen, och i princip hur mycket vi vill. Men vad beror det på? För tjugo år sedan kom en del av laxen i butiker och fiskbilar från bl.a. Vänern, Östersjön, Norge, Kanada och Alaska. Denna lax var vild och fångad med krok, nät och fällor. Fisket var dock inte hållbart. Konsumtionen var för hög och den vilda laxen kunde inte tillgodose efterfrågan, varpå man började den storskaliga odlingen, och med denna kom också enorma miljöproblem. Idag säljs 99 % odlad lax.

I Vänern har vi ett svagt bestånd av Klarälvs- och Gullspångslax kvar som sedan 60-talet balanserat på utrotningens gräns. Den större Norsälvslaxen utrotades redan på 40-talet. Lax i Vänern är vad vi kallar insjölax och är den enda självproducerande insjölaxen vi har i Sverige. Tyvärr är den på väg att dö ut. Två år i rad har länsstyrelsen misslyckats med att få tag på ny avelslax från Gullspångsälven. Anledningen till att lax- och öringpopulationerna utrotas är kraftverken som hindrar fisk från att vandra upp till sina lekplatser, samt schaktning av åar, älvar och dess lekplatser för att underlätta transport av exempelvis timmer.

Idag har vi 2.100 vattenkraftverk i Sverige, vilka står för 66 TWh (40%) av den totala elproduktionen. Vattenkraft är med andra ord en viktig energikälla i dagsläget. Förutom brist på ordentliga laxtrappor och omlöp vid de större kraftverken, så har vi mängder av så kallade småskaliga kraftverk som gör mycket mer skada än nytta. Av alla dessa 2.100 kraftverk är 1.030 under 125 kW effekt, alltså mindre än en bilmotor! Efter dessa 1.030 mycket små kraftverk har vi 670 i ungefärlig storlek mellan 125 kW och 1,5 MW effekt. Efter dessa kommer 187 st i storlek 1,5 MW till 10 MW, fortfarande småskaliga. Sist har vi de 210 storskaliga kraftverken som står för hela 95 % (!) av elproduktionen. Tänk på att ett småskaligt kraftverk har lika stor påverkan på ett vattenflöde som ett storskaligt. Jag lägger in en bild här som kuriosa. Punkterna visar antalet konstgjorda dammar i Sverige, 11.000 st, varav 7.000 av dem är utan tillstånd och 2.100 är de ovannämnda kraftverken.

Ett kraftverk eller en damm räcker för att helt eller delvis så ut en hel stam av lekvandrande fisk så som lax och öring. Norsälvslaxen i Vänern fanns i älven under 8.000-10.000 år innan kraftverket i Edsvalla stängde sin laxtrappa på 40-talet. Idag är stammen utdöd. Ett problem som ligger närmare oss i Alingsås är en ansökan från Patrik Alströmer och Östads säteri att få bygga ett vattenkraftverk i Ålanda ström mellan Mjörn och Anten. Efter en överklagan från länsstyrelsen fick Östads säteri godkännande från Miljööverdomstolen 2011 om byggnationen. 

Vår havsvandrande lax i Östersjön och på Västra sidan om Sverige har en liknande historia. Vattenkraft finns i de flesta älvar och endast ett fåtal av Sveriges en gång 80 laxälvar är idag laxförande. Under de senaste åren har man också haft gigantiska problem med svampinfektioner och det befaras att flera bestånd kommer slås ut helt de kommande åren. Infektionerna orsakas av tiaminbrist enligt nya studier. I Göta älv, som ligger närmast oss i Alingsås, hade vi en stor stam havsvandrade lax som delvis slogs ut när kraftverket i Lilla Edet byggdes 1926. Älven är estimerad att klara steg om 90.000 laxar varje år, men idag stiger färre än 1.000 förbi den lilla laxtrappan i Lilla edet varav ca 40% är vild och resten stödutsättningsfisk från odlingar.

Laxens historia i Sverige de senaste 200 åren är tragisk. De norska och engelska älvarna har klarat sig bättre från mänsklig påverkan, fram tills odlingarna kom. 2015 odlades 52 % av all världens atlantlax i Norge. Den norska laxen exporterades 2015 till mer än 100 länder och har, tyvärr, blivit en otroligt viktig näringskälla. Odlad lax är idag en av de giftigaste matvarorna vi kan finna i butikerna, men det största problemet är inte för oss människor utan för miljön runt om kassarna samt den odlade laxens påverkan på vildlaxens genetik. Under 2015 rymde hela 160.000 laxar i Norge. Dessa individer söker sig upp i de norska laxälvarna och leker tillsammans med de vilda stammarna. Idag innehåller mer än två tredjedelar av Norges vilda laxstammar gener ifrån odlad lax och det pågår arbete med att samla in och skapa genbanker för att isolera vilda stammar för framtiden.

När jag talar om gift i lax så pratar jag främst om etoxikin, men också antibiotika, PCB och dioxiner. Etoxikin (EQ) är enligt laxfakta och andra partiska sidor, endast en antioxidant. Denna antioxidant är egentligen ett bekämpningsmedel som används i fiskpellets för att förhindra antändning under transport. EQ är förbjudet inom jordbruket sedan 2011 och hårt reglerat inom köttindustrin, men det finns inga begränsningar av användning i fiskpellets. Enligt partiska sidor är EQ inte skadligt för människor. Jag har inte hittat några vetenskapliga rapporter där de testat högre halter EQ på just människor, men det finns gott om test på fiskar och möss. Nedan är ett utdrag från ett abstract om test av EQ på fisk:

”In zebrafish, 5 mg l-1 EQ caused mortality (25%) and a further 62.5% of the embryos showed yolk sac edema as well as deformed bodies or missing eyes. Furthermore, all the investigated EQ concentrations decreased the heart rate of the embryos… this study raises further concern about the (until recently) legal maximum tolerable EQ levels in fish feeding and the rather slow pace at which authorization to use EQ as a feed additive for diverse animals in Europe is being suspended.”

Under odlingskassarna finns ansamlingar av rutten pellets. Vild fisk äter av pelletsutfodringen och får i sig samma gifter som den odlade laxen, samtidigt som sjöbottnen dör. Parasiten laxluxen som kanske är det mest uppmärksammade problemet, sprider sig till vild lax och har tagit död på mängder av fisk. Även i kassarna dör fisk av bl.a. laxlus. Under 2017 dog över 10 miljoner (!) laxar i engelska odlingar. Under samma år dog över 53 miljoner (!!) laxar i norska odlingar. Majoriteten av den döda fisken bränns.

Ytterligare ett problem med odling av fisk är mängden protein den behöver för att växa, något som är helt naturligt, men som skapar diverse problem. Var kommer proteinet ifrån? Det mesta kommer från mindre fisk så som ansjovis. Information som cirkulerat länge är att ett kilo laxkött behöver fem kilo fiskprotein. Alltså en ratio på ca 1:5 (1:4.55 för att vara exakt), vilket helt enkelt betyder att odlad lax är den minst gynsamma produktionen av proteinrik föda i världen. Denna statistik omkalkulerades av IFFO efter mycket negativa reaktioner från omvärlden, där en Dr Andrew Jackson kom fram till en ratio på 1:1.4 från samma grunddata. En mycket kontroversiell omkalkylering. Hade statistikerna verkligen så fel från början, eller ”rättades” siffrorna till p.g.a. påtryckningar? Idag är siffran nere på under 1:1 i ratio, alltså att 1 kilo laxkött behöver mindre än 1 kilo fiskprotein för sin tillväxt, vilket i mina öron låter som trolleri.

Livsmedelsverket rekommenderar fortfarande odlad lax. Även för gravida kvinnor. Själv skulle jag aldrig köpa en bit odlad lax förrän laxkassarna blir landbaserade med reningsverk och pellets utan etoxikin. Det behöver också finnas en noggrann kontroll över det fiske som bedrivs på exempelvis ansjovis och andra arter som mals ner och tillsätts i fiskpellets. Jag uppmanar alla att sluta köpa odlad lax. Om inte för miljön, så för er egen skull.

Källor:

https://www.fiskejournalen.se/odlingar-orsakar-kris-for-vildlaxen/

https://www.fiskejournalen.se/siffror-vid-frodin-rattegangen-53-miljoner-laxar-dog-kassar/

https://www.fiskejournalen.se/ja-till-kraftverk-i-alanda-strom/

https://www.heraldscotland.com/news/15583156.a-disgrace-ten-million-salmon-thrown-away-by-fish-farm-industry-in-last-year-alone/

http://www.iffo.net/fish-fish-out-fifo-ratios-conversion-wild-feed

https://laxfakta.se/

https://www.natursidan.se/nyheter/odlad-lax-innehaller-hoga-halter-av-forbjudet-bekampningsmedel/

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/30324913

https://www.vanerblanket.se/om-vanern/fakta-om-vanerlaxen/

https://alvraddarna.se/

Torsdag 20 december

Efter två dagars malande om utmattning, depression, ångest och andra eländigheter så tycker jag att det är dags att dyka ner bland fiskarna och finna lite lycka! Min stora passion i livet är just fiske och idag är det inte bara ett intresse utan även mitt jobb. Jag skriver och fotar för Fiskejournalen samt Allt om flugfiske, och tar även guidningar på våra närliggande sjöar. Utöver detta studerar jag till biolog via Karlstads universitet och mina förhoppningar är att i framtiden arbeta med att restaurera fiskevägar och lekplatser. Kanske har jag sån tur att jag får vara med och arbeta med vår genetiskt unika öringstam i Mjörn? Den behöver nämligen all hjälp den kan få, och framförallt en medvetenhet från oss fiskare om dess sköra bestånd och att vi återutsätter all fångad öring i sjön!

Mjörn är en fantastisk fiskesjö som haft markanta svängningar de senaste decennierna. På 60-talet, närmare bestämt 1963, fångades nytt svenskt rekord på insjööring i Mjörn på hela 11,3 kg. Idag är troligtvis denna mytomspunna nedströmslekande öringstammen utdöd, men de uppströmslekande återstår, om än i minskat antal. Under 90-talet då jag började fiska i sjön var den mest känd som en fantastisk abborrsjö. Jag minns att jag metade från en brygga nere vid Vikaryd och kunde se stora stim med hundratals abborrar mellan 300-1000 gram som simmade likt en armada strax under vattenytan. På den tiden var det inte ovanligt att åka ut och hämta en fin middag till hela familjen på bara en timma eller två.

I början av 2000-talet kom det rapporter om gösfångster i Säveåns inlopp vid Mjörnvallen. Därefter började fler testa göstrolling i sjön och kommande år togs många och stora gösar med en topp på strax över 10 kg. Abborren fick en sving nedåt efter detta och de stora stimmen med matfisk försvann. Många skyller fortfarande på gösen, men som biologstudent med mer kunskap än gemene man inom området så är jag tveksam. När man tittar på mätdata från 1985 till 2018 så ser man att siktdjupet minskat kontinuerligt och är idag ca 1 meter sämre, något som framförallt gynnar gösens jaktvanor men hämmar bl.a. öringen som jagar främst med synen. Göta älvs vattenvårdsförening gjorde en stor rapport om Mjörns ekologiska status 2000, 2007 och är i full gång med årets version. Här kan man se nätfisken som visar en uppsving av bottengös mellan 2007-2018 på över 500%. Det intressanta i det hela är att även abborre haft ett ordentligt uppsving!

Något vi vana fiskare sett de senaste åren är mängder av stora abborrstim vid grundflaken, i samhörighet med gösen, något som klart talar emot att gösen är boven i abborrens nedgång under 2000-talet. Däremot kan man av samma testfisken utröna att både abborre och gös har minskat i medelvikt mellan 2000-2018. Min teori är att abborrens nedgång och nu ökning ingår i en helt normal populationscykel. När dessa unga abborrar vi ser mängder av idag har fått växa ytterligare fem år är chansen god att återigen kunna ta hem fisk till middag.

Den stora nackdelen i all denna statistik är Mjörns FVO och de senare årens beslut. Alla var snabba med att peka ut gösen och drastiska beslut togs om att minska göspopulationen. Dels togs minimimåttet bort för att rensa sjön från återväxt av gös, något som är mindre kontroversiellt. Det stora problemet uppkom då beslut togs om att ta bort fredningstider och maximimått, något som grundar sig i okunskap. Gösen är en mycket enkel fisk att fånga under lekperioden då hanarna vaktar rommen och hugger på allt från beten till åror. Även de stora honorna är aggressiva i sin jakt efter de bästa lekplatserna.

Detta i kombination med borttaget maximimått har gjort att mängder av stor gös tagits upp. Problemet med att ta upp topp-predatorerna, oavsett vatten och art, är att man då tar bort det som håller den yngre populationen i schack. Orsaken till naturliga populationscykler är att den äldre generationen till slut dör ut, vilket gör att predation på yngre individer avtar och populationen ökar. När människor lägger näsan i blöt utan förkunskap går ofta saker snett, och även så i fallet om Mjörngösen. Utan de stora gösarna kommer populationen explodera, vilket vi redan sett prov på de senaste åren med en extrem ökning av mindre, bottenlevande gösar. Lyckligtvis verkar dessa beslutstagare även haft fel vad gäller abborren, så kanske får vi både gös och abborre på matbordet i framtiden?

I helgen avslutar jag med att berätta mer om själva fisket. I morgon styr vi återigen mot elände då jag skriver några väl valda ord om odlad lax. Tills dess kan ni som är sugna på fisket i Mjörn ta en titt på min guidesida och kanske planera in en bokning kommande säsong? Skitfiske!

http://www.fishingmjorn.com/

Gädda. Foto: Privat
Mjörngös. Foto: Privat

Onsdag 19 december

2012 sa kroppen ifrån på allvar. Jag hade nu tagit professionell hjälp av en privat KBT-specialist och fick äntligen verktyg att hantera mina tvångstankar, men mitt beteende var så djupt rotat att även om vardagen fungerade mycket bättre så kunde jag inte komma ifrån min träningsnarkomani. Vid den här perioden hade jag pressa kroppen till 6 pass i veckan med tung styrketräning och utökade med cardio efter varje pass, utöver 100% arbete. Det hade gått så långt att jag ofta gick hem tidigare från jobbet för att orka träna på kvällen. Ett mycket destruktivt beteende.

I takt med den ökade träningsdosen kände jag mig allt sämre och en kväll innan ett träningspass blev jag ordentligt illamående med kallsvettningar och yrsel. Jag gick ändå till gymmet där ett benpass väntade, men fick avbryta efter 30 minuter, likblek och darrig. Hjärtat hade börjat slå hårdare och snabbare, och jag fick inte ner pulsen efter passet. Dagen efter låg jag i soffan och kände hur hjärtan försökte slå ut ur bröstkorgen i ett rasande tempo. En frisk person hade ringt en ambulans, eller i alla fall familj eller vänner. Jag härdade ut, utan att ta kontakt med någon närstående. Försökte gå till jobbet redan andra dagen men vände efter halva vägen mot spårvagnen. Minnet sviker mig efter detta. Jag minns att jag klarade av att gå fram och tillbaka till affären för att handla mat några dagar efteråt, men jag vet inte vad som hände efter det, mer än att jag efter en tid blev sjukskriven och åkte hem till mina föräldrar.

Efter några månaders vila var jag åter på benen igen med arbete och träning på schemat. Trots det jag varit med om var målet detsamma. Det är en sorg att se tillbaka hur jag misshandlade mig själv. I slutet av 2013 jobbade jag 100%, tränade fem dagar i veckan och fiskade två. Jag fick influensasymptom utan feber och var konstant trött. Det jag lärt mig sedan tidigare var att inte ha dåligt samvete över att vara borta från jobbet, och således sjukskrev jag mig fort. November blev till februari och symptomen var desamma. En konstant trötthet, svettningar och huttrande om vartannat, illamående, muskelsvaghet, huvudvärk m.m.

Chefen undrade vad jag höll på med och försäkringskassan begärde diagnos eller återgång till arbete. I ren frustration över min situation bestämde jag mig för att träna. Att pusha kroppen till en reaktion. Att bli ordentligt sjuk eller frisk. Dagen efter gjorde de ansträngda musklerna så ont att jag trodde de gått sönder och att jag blödde inombords. På kvällen började jag få panik av det överflöd av obehagskänslor, spänningar och smärta så vi bestämde oss för att åka in till akuten. Jag fick stesolid av en läkare vilket gjorde att kroppen äntligen slutade krampa, men när den väl slappnade av så slutade den också att fungera. Dagen därefter räknar jag som första dagen på mitt utmattningssyndrom. Det var då jag blev liggandes.

Min historia hittills har varit tragisk och mörk, men det var 2014 som helvetet började på allvar, både för mig och mina föräldrar. Jag låg i föräldrarnas soffa fram till augusti samma år. Ångest, hopplöshet, smärta, frustration. Utan mina föräldrar hade jag inte orkat. I början av september hade jag precis flyttat hem igen till min lägenhet i Alingsås. Mamma och pappa handlade, men jag kunde sitta vid spisen och laga min egen mat.

Något av det absolut svåraste med utmattningssyndrom är att acceptera att man inte klarar sig själv. Att man skulle dö utan hjälp. Det är en hemsk känsla, och när man väl klarar sig själv igen så hungrar man efter självständighet och att återfå självförtroendet. Tyvärr är samhället inte byggt för att man ska få gå sina egna vägar. Försäkringskassan hade tröttnat på min sjukskrivning och trots att jag beskrev mitt läge på ett möte mellan mig, min handledare, mamma, läkare och min projektledare så ville de att jag skulle återgå redan i oktober. Detta var ett av de mest bisarra samtalen jag haft, där handledaren föreslog att min arbetsplats skulle stå för transport mellan Alingsås och Mölndal för att jag inte orkade ta kollektivtrafik. Att jag, som knappt orkade laga min egna mat, då skulle bli transporterad som en grönsak till och från arbetet.

Man behöver aldrig vara så stark som när man kämpar mot försäkringskassan. Tyvärr var min energi förbrukad och jag accepterade FKs rehabiliteringsplan. Jag gick från arbetsträning till 75% arbete mellan hösten 2014 till sommaren 2015, med nöd och näppe. Första dagen på semestern skulle jag skjutsa min mamma till Landvetter och när jag satte mig i bilen så gav kroppen upp igen. Jag sa till mamma att något var fel, att hon fick ta bilen, och därefter släpade jag mig tillbaka till min lägenhet. I fyra veckor låg jag den här gången innan jag orkade handla och laga mat. Försäkringskassan var inte sena med att uppmärksamma min beviljade sjukskrivning av läkaren, och redan en månad därefter blev jag återigen pushad till arbetet. Den här gången tog det endast två månader innan kroppen kollapsade på nytt, och då värre än innan.

Det är återigen dags att frångå min historia och den här gången titta närmare på diagnosen utmattningssyndrom. Sjukdomen är betydligt mer studerad och uppmärksammad i USA än i Sverige, men vi vet fortfarande relativt lite. Adrenal fatigue, binjureutmattning på svenska, är ett biologiskt bevisat tillstånd där binjurarna är utmattade efter att under en längre period konstant utsöndrat stresshormon. Men utmattningssyndrom är betydligt mer komplext än så och fler delar av kroppen är påverkade. Det är dock inte detsamma som depression och ”psychomotor retardation” vilket tyvärr många i vården fortfarande tror, och den felaktiga diagnosen utmattningsdepression används fortfarande.

Utmattningssyndrom har många symptom och olika patienter upplever sjukdomen på olika sätt. Något av det vanligaste är dock fysiska symptom så som muskeltrötthet, mjölksyrekänsla, sömnighet, muskelspänningar, huvudvärk, tinnitus, illamående, yrsel, diarre och muskelsmärtor. Mindre vanliga är en stickande känsla på huden och ledsmärtor. Vanliga mentala symptom är bl.a. ångest, minnesförlust och koncentrationssvårigheter. Det som är gemensamt och det främsta symptomet är dock känslan av total utmattning. En känsla som inte går att förklara för någon som inte varit där själv. En trötthet som är så djup att man känner hur varje energidepå är tömd.

Förloppet brukar vara snarlikt mellan drabbade, med en lång period av lättare symptom som man kör över tills dess att kroppen säger ifrån ordentligt. Många förklarar sitt insjuknande som plötsligt, men att de i efterhand förstår att de haft symptom länge. Sjukdomen kan vara mer eller mindre kraftig beroende på hur mycket och länge personen överansträngt sig, men ett normalt utmattningssyndrom håller i sig i minst ett till ett par år efter insjuknande. Vissa kommer tillbaka till full kapacitet, andra inte. Men såvitt jag förstått ger det inga allvarliga bistående men om den drabbade är frisk i övrigt. Med en livsomställning och tillräckligt med vila kan man komma tillbaka till ett normalt liv.

Sent 2015 och på nytt sjukskriven efter att FK pushat mig tillbaka till arbete för tredje gången. Denna krasch påverkade mig mer än de innan. Jag har alltid varit stolt över min kämpaglöd, att jag kan finna lycka i livet även i motgång, men förr eller senare dräneras även hoppet. Jag fick nu också sömnsvårigheter, något jag klarat mig undan tidigare, vilket försämrade min tillvaro ytterligare. Sömnen är A och O för alla, oavsett om man är frisk eller sjuk, men framförallt för någon med utmattningssyndrom. Dagarna är bara en mellanperiod, från den ena läkperioden till den andra, då man endast stryper energiåtgången bäst man kan. Men när läkperioderna inte fungerar spelar det ingen roll hur lite man gör under den vakna perioden, energinivåerna går ner oavsett.

Detta var kanske den tuffaste och mörkaste tiden i mitt och min familjs liv. Jag ville inte leva längre, och när jag fick ur mig det en kväll mellan perioderna av gråt och halvsömn fick mina föräldrar panik. Vi bestämde oss då för att be om sömntabletter kommande dagar, och om det inte hjälpte skulle vi ringa psyk, främst för att jag tappat hoppet och hade kommit till ett läge där jag blev allt sämre från dag till dag. Som tur var så slapp jag ta det steget. Sömntabletterna visade sig vara min räddning. Redan efter första natten med bättre sömn hade jag lite extra energi. Dagarna gick fortfarande åt till att ligga i soffan och stirra in i en vägg, med vågor av hopplöshet och ångest om vartannat, men den lilla livsgnistan fanns där igen, långt ner i mörkret. Något att hålla fast i när de värsta vågorna sköljde över mig.

Månaderna gick och jag fick sakta tillbaka min energi. Jag kunde gå ner till brevlådan en gång om dagen. Jag kunde föra en kort diskussion. Jag kunde läsa lite skönlitteratur. Min tinnitus lättade, magen blev stabilare, illamåendet försvann och huvudvärken var knappt märkbar. Då kom återigen försäkringskassan. Denna ”hjälp” som jag lärt mig att avsky, att hata. Men den här gången sa jag nej. Jag tänkte inte återgå till arbetet. Det finns en gräns för vad en människa står ut med och jag hade nått min några månader tidigare. Det handlade inte längre om att återgå till arbetet, att återigen bli en kugg i samhällshjulet, i illusionen av välfärd. Nu handlade det om mig, min hälsa och min välfärd.

Jag hade samlat på mig energi till nästa möte. En energi baserad på ilska. Jag riktade den mot min handläggare och satte mig på tvären oavsett vilka förslag hen kläckte ur sig, det ena dummare än det andra. Till slut fick jag utökad sjukskrivning. Det kändes som en seger och något jag började bygga vidare på. Vid det här laget hade jag förstått att det var omöjligt att återgå till mitt tidigare arbete. Jag mådde illa bara av tanken, och istället la jag upp en egen plan, med studier istället för arbete. Tyvärr sitter det en feltillverkad människa någonstans som kommit på den geniala idén att man inte ska kunna studera och få pengar från FK samtidigt, så jag fick rehabilitera med studier från 25 till 100% endast med pengar från CSN. Utan mina föräldrar och det faktum att jag haft möjligheten att bo hos dem under denna period hade det aldrig gått. Med deras hjälp har jag nu, snart fem år efter mitt insjuknande, tagit mig tillbaka från utmattningssyndromet och läkt så bra att jag vågar kalla mig frisk.

Idag mår jag fantastiskt bra. Att säga upp mig från mitt förra arbete och bli av med försäkringskassan var de två bästa besluten jag tagit. Det var först då jag började läka på riktigt. Min livshistoria är allt annat än lycklig, och det jag skrivit kan vara tungt och eländigt att läsa igenom. Men poängen är att visa att hur dåligt man än mår så kan man alltid göra förändringar, läka och må bättre. Det finns alltid hopp.

Tisdag 18 december

I dag och i morgon fortsätter jag min berättelse om vägen in och ut ur mitt utmattningssyndrom. Texten kommer bli övergripande där jag går igenom lite av min historia och kampen att få tillbaka mitt liv. Jag ska också bena ur några begrepp som vård och samhälle tyvärr blandar ihop och generellt har väldigt dålig koll på. Häng med så snappar ni förhoppningsvis upp ett och annat som kan hindra er eller någon i er närhet från att ramla ner i det djupa, mörka hål som är utmattning.

Allt började strax efter gymnasiet. Jag hade aldrig mått dåligt innan dess. Stressad ja. Sjuk visst. Men på en normal nivå. Efter studenten kände jag dock en trötthet som jag inte erfarit innan. Närmare bestämt två veckor inpå sommarledigheten sa kroppen ifrån. Jag tränade väldigt mycket under den här perioden och hade inte vett nog att vila. Första passet med den nya tröttheten gick bra. Dagen efter mådde jag sämre, men tränade ändå. Den tredje dagen var kroppen ordentligt slut, men på schemat stod träning och jag har aldrig haft problem med att köra över min kropp. På kvällen efteråt så kände jag mig svimfärdig, illamående och vimsig. Dagen efter började ett helvete som skulle komma att påverka resten av mitt liv.

Jag låg i soffan i tre månader, förutom de dagar då mamma släpade med mig till vårdcentralen och vid ett tillfälle då jag blev inlagd på Alingsås lasarett. Vi fick aldrig svar på vad som hänt. Hade jag tränat med en infektion? Var jag slut efter gymnasiet och hamnade i en utmattning? Än idag har jag svårt att koppla det till något specifikt, trots att jag nu har stor erfarenhet i ämnet. Hursomhelst blev jag till slut hemskickad från lasarettet, knäckt av läkarens bedömning att det hela var en mental åverkan.

Efter en tid började jag återhämta mig fysiskt. Mitt psyke var dock redan trasigt. Som ung har man inte samma motståndskraft för motgångar och jag föll ner i en period av depression där jag även fick min första ångestattack och till följd av det också tvångstankar. Jag berättade inget för mina föräldrar då jag skämdes över mina tankar och trodde att jag var mentalt sjuk. Ångest visste jag inte ens var det var och p.g.a. mina tvångstankar kunde jag inte söka svar på internet. Efter två års isolerad och väldigt introvert livsstil bröt jag med min flickvän, mina vänner och flydde till Göteborg. En grundutbildning som även tar upp psykisk ohälsa hade räddat mig åratal av lidande. Men matte och geografi kanske är viktigare..

De första åren i Göteborg var jag helt isolerad förutom när jag gick till arbetet. Jag tog mig ur depressionen med hjälp av konstant sysselsättning och tvångstankarna nedtryckta till fotsulorna av ren vilja. Jag återgick snart till träningen och fann en ny mening med livet, men på gott och ont. Ångesten låg precis under ytan och träningen blev min nya copingmetod. Problemet är att en människa som är hårt drabbad av ångest och tvångstankar behöver konstant coping sålänge den inte får professionell hjälp. Jag hade med andra ord inget utrymme för vila.

Här gör jag ett kort avbrott i min berättelse och fokuserar på två viktiga begrepp som vård och samhälle slänger runt utan att tydligt veta vad som är vad, nämligen ångest och depression. Båda begreppen är biologiskt mätbara tillstånd och inget av dem blir bättre när familj, vänner eller vård slänger ur sig ett ”ryck upp dig”.

Depression är förlamande och i mångas ögon den absolut värsta sjukdomen man kan drabbas av. Här skiljer vi också deppighet, eller sorg, från verklig depression som inte ger med sig med tiden, och som heller inte alltid har en tydlig orsak. Depression kan beskrivas som en konstant känsla av hopplöshet. Att inte finna lycka i vad man normalt får positiv energi av. Forskningen har kommit långt och idag har man hittat ett flertal orsaker, bl.a. fel bland neurotransmittorer, hormoner och påverkan av yttre omständigheter.

Cirka 40 % av de som drabbas av depression kan bli hjälpta av så kallade SSRI, eller selektiva serotoninåterupptagshämmare. Jag ska inte gå in närmare i hur SSRI påverkar synapser i hjärnan, men jag vill gärna sticka hål på den gamla myten om ”lyckopiller”, då SSRI inte har något med lyckokänslor att göra. Det man bör tänka på innan man testar SSRI för första gången är att vissa tabletter har mer eller mindre biverkningar och utsättningssymptom. Det tar ett par veckor innan patienten kan känna en förändring i sitt mående efter att hen börjat en behandling, och under de två första veckorna ökar ibland symptomen.

En behandling med SSRI gör sig alltid bäst tillsammans med terapi, men man kan också testa endast terapi. Något som närstående behöver vara medvetna om är att självmordsrisken är som allra högst kort efter påbörjad behandling med SSRI då patienten får tillbaka tillräckligt med mental energi att förverkliga ett skadebeteende som tidigare hindrats av ”psychomotor retardation”, eller psykomotorisk fördröjning på svenska. För mer information om depression rekommenderar jag följande länk https://www.youtube.com/watch?v=NOAgplgTxfc

Ångest är inte detsamma som depression. Ångest är ett annat ord för rädsla. En av mina stora utmaningar under den första delen av mitt vuxna liv var just ångest och tvångstankar. Utan hjälp och rätt verktyg för att arbeta bort tankemönstret som skapar ångesten så kan det sitta kvar hela livet och kraftigt begränsa ens tillvaro. Ångest i vissa former kan vara svårt att förstå, och jag vågar påstå att det är omöjligt för de som själva inte har upplevt känslan.

Rädsla i sin ”renaste” form är dock naturligt och något alla upplevt. Exempelvis när ni stått för nära ett stup, när någon förföljt er i mörkret eller när bilen börjat glida längs istäckt asfalt. I dessa lägen sker en mängd fysiska reaktioner i kroppen. Stresshormon så som adrenalin, noradrenalin och kortisol pumpas ut. Blodet i magen och tarmkanalerna som hjälper till att transportera näring förs istället ut till musklerna i beredskap att slåss eller fly, vilket gör att man ofta mår illa och börjar skaka om tillståndet pågår en längre tid. Pupillerna förstoras för att ögonen skall ta in så mycket information som möjligt. Urinblåsan förminskas och njurfunktioner stängs av, vilket är anledningen till att människor och djur kan kissa på sig om de blir tillräckligt rädda. Hjärtat slår snabbare. Revbensmuskulaturen går på högvarv och luften i lungorna pumpas ut och in i allt högre takt för att mer syre ska nå hjärna och muskulatur.

Allt detta är högst normalt och har gjort att vi överlevt de senaste hundratusen åren. Hjärnan får input från våra sinnen och gör en bedömning av läget, exempelvis vid stupet, i mörkret eller i bilen. Problemet uppstår när hjärnan sätter systemet i beredskap utan en logisk orsak som ges av sinnesorganen. Ett enkelt exempel är om du sätter dig i lugn och ro och tänker på ditt liv, att du inom en snar framtid kommer bli allt äldre och att du sedan ska dö. Det finns inget du kan göra åt saken. Döden närmar sig med bestämda steg och en dag finns du inte mer. Genom att arbeta med dessa tankar kan du snabbt få hjärtfrekvensen att öka, omedvetet ta snabbare andetag etc. då hjärnan inte kan skilja denna framtidsfantasi från ett verkligt hot just nu.

Det finns många olika sjukdomar som är ångestrelaterade, exempelvis bulimi vilket är mycket komplext. Det all ångestproblematik har gemensamt är att en tanke föranleder en fysisk reaktion. Tvångstankar exempelvis är tankar som ger upphov till en ångestreaktion, och p.g.a. reaktionen misstar hjärnan tanken som verklig. Den drabbade känner ett behov av att tänka tanken igen för att hålla ett öga på ”hotet”, om och om och om igen i all evighet. Något man kallar för att älta. Detta ältande begränsar ofta personen i bl.a. sociala sammanhang och är otroligt energikrävande. Att tänka en hotande tanke om och om igen förstärker ibland ångesten och kulmen kallas panik. Att älta sig till en nivå av panik kallas panikångest. Panikångest kan drabba vem som helst och behöver inte ske mer än en gång, vid exempelvis en extremt pressad situation. Men upplevelsen är fruktansvärd och ofta skapar själva ångesten en rädsla i sig. Man blir alltså ofta rädd för paniken i sig, vilket i sin tur kan föranleda en ny panikattack.

Ångest behandlas med SSRI eller/och KBT-behandling samt med snabbverkande lugnande mediciner så som stesolid och atarax. Ju fortare man tar tag i sina problem desto bättre är det, varav det är viktigt att informera om ångest redan i grundskolan! Tvångstankar exempelvis är en problematik som blir värre med tiden. Hjärnan är otroligt kraftfull och har en obegränsad fantasi vad gäller att komma på nya potentiella hot. Ju fler och mer invecklade hoten blir, desto krångligare och mer långvarig blir behandlingen.

Åter till min berättelse. 2010 blev jag dålig. Jag kände mig trött, sjuk, och orkade inte träna. Jag bodde då i Mölndal och jobbade på samma företag som tidigare. Under fyra veckor blev jag långsamt allt sämre. Jag fortsatte traggla till jobbet varje dag, men när fyra veckor gått höll jag på att tuppa av sittandes på kontoret och gav då upp. Jag ringde pappa och sa att något var fel och att han skulle hämta mig. På vägen hem till mitt föräldrahem i Alingsås stannade vi på Ica där jag återigen höll på att svimma.

Resten av sommaren har jag inte mycket minne av. Jag gick till vårdcentralen i Mölndal under den här perioden, och även under de första veckorna, men fick alltid samma svar: ”Det går över”, trots att de inte hade en aning om vad som var fel mer än att mina blodvärden gick som ett flipperspel. Efter fem månader utan förbättring fick jag en remiss till blodspecialisten på Mölndals sjukhus där de efter endast ett besök konstaterade att jag haft körtelfeber. Jag har mycket att säga om sjukdomen, men för att göra en lång historia kort så kan den slå till på olika sätt. Pussjukan, som den kallas i USA, är väldigt smittsam och oftast smittar mamman barnet i tidig ålder. Barnet får då hög feber under en kortare period och läker sedan utan kvarstående men. Äldre kan få liknande sjukdomsförlopp, men det kan också slå till hårdare och sätta sig på immunförsvaret. När det väl händer kan patienten få kvarstående men, något som bl.a. hände Robin Söderling, som därefter var tvungen att avsluta sin karriär inom tennisen.

Efter beskedet tog det ytterligare två månader innan jag kände att det sakta började vända. Jag kunde börja gå korta, korta promenader. Jag orkade sitta upp. Efter en tid vågade jag t.o.m. testa att träna. Jag fick såna blodtrycksfallsliknande symptom under träningarna de första månaderna att jag höll på att kräkas och tuppa av titt som tätt. Var det för tidigt att träna? Ja absolut, men det var fortfarande min bästa copingmetod och ångesten drev mig vidare. Det tog 1,5 år från sjukdomen gav sig till känna innan jag kunde träna fyra dagar i veckan och jobba 100%. Min kapacitet var dock mycket lägre än innan.

Jobbet kändes tungt och resultaten under träningspassen var mediokra. Jag försökte konstant att öka i intensitet, men det fanns en spärr. Jag blev dessutom sjuk titt som tätt. Under det första året efter sjukdomen var jag förkyld eller hade influensaliknande infektioner en gång i månaden. Om läkarna hade berättat om de potentiella riskerna med långvarig körtelfeber så hade jag förmodligen klarat mig bättre de kommande åren, men okunskap och ett bristande engagemang har varit synonymt med svensk sjukvård under hela mitt liv.

Det jag behövde höra var att min kapacitet inte kunde bli som förut, att jag bara kunde nå till 50-75% av mitt forna jag, och att det kunde ta mycket lång tid att nå dit. Istället fortsatte jag min kamp mot 100%. Om och om igen, träningspass efter träningspass.

Måndag 17 december 

Hej! Äntligen har jag haft en lugnare period i mina studier och tar mig tid att skriva på AT:s gästblogg. Joakim Åberg är mitt namn. Jag föddes i Stockholm för lite mer än 33 år sedan. Familjen flyttade till Alingsås fem år därefter och här är jag uppvuxen. På Tegelbruksskolan spenderade jag 1:an till 6:an, Nolhagaskolan 7:an till 9:an och sedan gymnasietiden på Alströmer.

Ett år efter studenten valde jag att utbilda mig inom Computer Graphics Design på Lindholmen i Göteborg och bodde runt om i storstaden mellan 2006 och 2012. Redan ett år in på utbildningen fick jag arbete på en produktionsbyrå i Mölndal där jag stannade i 10 år och skapade bild och film för företag som Volvo, IKEA, Marbodal, Electrolux med flera.

Vid årsskiftet 2013-2014 kraschade jag ordentligt i ett utmattningssyndrom och från dess fram till för ett-två år sedan var mitt liv en berg-och-dal-bana som jag inte önskar någon. 2017 tog jag steget att säga upp mig från mitt gamla arbete och började istället rehabilitera med studier på egen hand. Idag studerar jag till biolog via Karlstads Universitet och extraknäcker som fotograf/skribent på Fiskejournalen och Allt om Flugfiske, och tar även en och annan fiskeguidning när tillfälle ges. Jag mår fantastiskt bra och trivs verkligen som student.

Under veckan ska jag skriva om olika ämnen som ligger långt ifrån varandra, men som är inom min expertis. Ämnen som jag tycker är viktiga och där jag har något att ge till er läsare. Bland annat ska jag ta upp den enorma problematiken med odlad lax, risken och konsekvenserna av utmattningssyndrom, utvecklingen i Mjörn och om lyckan jag finner i fisket. Men idag börjar jag i lugn takt med att prata lite om bild och form. Texten riktar sig till unga som är intresserade av att arbeta med CGI och vuxna, vars barn vill arbeta med speldesign/grafik.

Under gymnasietiden utvecklade jag ett intresse för grafik och då framförallt VFX (specialeffekter i film). Av en klasskompis fick jag namnet på en av de mest använda programvarorna – 3D Studio Max. Jag måste haft en otrolig drivkraft eftersom jag satte mig omgående med programvaran hemma och började mina självstudier. Dessa programvaror är mycket komplexa och innehållsrika.

De nästkommande åren satt jag dag ut och dag in vid datorn. Nu i efterhand kan jag känna mig förundrad över mina föräldrars tålamod och att de inte sa ifrån. Jag spelade även handboll i AHK under min uppväxt och kanske accepterade de tillvaron för att jag faktiskt tränade och rörde på mig då och då. Hur som helst gick min inlärningskurva spikrakt uppåt och när jag kom in på Computer Graphics Design på Lindholmen några år senare visade det sig att jag kunde mer än lärarna. Jag hjälpte till att undervisa en del det första året och när jag fick jobb på Spark Vision AB under sommaruppehållet så valde jag att gå ifrån utbildningen. En examen i CGD ordnade jag dock ändå under mitt första arbetsår.

På Spark Vision lärde jag mig snart skillnaden mellan kreativitet och produktion. Som 3D-grafiker finns det några olika områden och arbetsuppgifter. Områdena är bl.a. stillbild, reklamfilm, spelgrafik, specialeffekter och filmproduktion (ex. Pixar och Disney). Arbetsuppgifter beror delvis på område, men generellt kan man syssla med modellering, texturering, shading, ljussättning, effekter och animering.

Jag ville syssla med allt, vilket jag också fick göra de första åren på Spark. Företaget var relativt nystartat och hade kunder från olika branscher, även om vi var nischade för bilmarknaden och arbetade mycket åt SAAB. Jag minns de första broschyrbilderna vi fick göra för Volvo, en otrolig utmaning där ledningen gav oss artister ett stort ansvar. Men under åren som gick ändrades företaget. Vi växte och etablerade oss på marknaden som ett av de mest konkurrenskraftiga produktionsbolagen för reklambild. Vi utvecklade även Volvo Digital Showroom som fortfarande används hos alla volvohandlare.

Problemet är att produktionsutveckling och konkurrens ofta sätter stopp för kreativitet. Ekonomin styr och deadlines blir tightare, kunderna får mer kunskap och har mer att säga till om samtidigt som vi grafiker behöver bli allt bättre och mer effektiva för att hålla uppe kvalitet och nere arbetstid. Efter bara 3-4 år hade jag helt slutat att arbeta med grafik efter jobbet och min passion hade släckts. Det var då jag borde bytt jobb. Mina planer hade alltid varit att utveckla mig och kanske jobba på en större byrå utomlands. Men jag fastnade och 3-4 år blev till 10.

Mer om vad som hände under de sista åren och därefter ska jag ta upp när jag pratar om utmattningssyndrom. Men om vi återgår till arbetet som grafiker så hoppas jag att ni unga, intresserade, som läser detta kan ta åt er och kanske gör ett bättre val än vad jag gjorde. Som grafiker är man driven av kreativitet. Den byrå man jobbar på har ofta en chef, en projektledare och en AD (Art director). Deras jobb är att få ut det mesta av sina grafiker. Att främja kreativiteten men också att stävja utsvävningar och effektivisera för att få byrån att gå runt. Det är en balansgång där ledarna har ett stort ansvar.

Hur blir man grafiker? Självstudier är ett måste för att bli duktig. Du kan gå en kortare utbildning så som Computer Graphics Design på Lindholmen eller mer nischade utbildningar inom exempelvis speldesign, men utan självstudier kommer du aldrig nå en högre nivå. Det krävs framför allt en stor passion för det man vill arbeta med, och då kommer självstudier av sig själv.

Hur viktigt är talang och bildseende? Det underlättar, men talang är inga krav. Hårt arbete och övning ger färdighet. Något typ av bildseende är viktigt om man arbetar med bild och film, men för en speldesigner kan man exempelvis arbeta som dedikerad animerare och har då inte samma krav på bildseende. Hängivenhet och vilja är viktigast och om du verkligen brinner för något så finns det inga hinder.

Jag driver för övrigt fortfarande egen firma och tar emot mindre jobb såsom exempelvis logotypdesign, webbdesign, annonseringsdesign, studiofotografering och retuschering. Läs mer på min hemsida.

Jag är också sportfiskeguide och tar med kunder till sjöar inom Alingsåsområdet. Jag själv sysslar med alla metoder förutom flugfiske (men givetvis kan jag ta med flugfiskare ut om så önskas). 

  • Joakim Åberg
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.