Foto: STEFAN SAMUELSSON
Frida Nilsson driver Stjärnegärdet Kök&Fik i Vårgårda.

Älskade jobb – älskade familj

BLOGGKAVALKAD

Det här är andra delen av Gästbloggens egen årskavalkad. Under två veckor ser vi tillbaka på 2018 genom att återge några av alla de intressanta inlägg som våra bloggare har skrivit under året. Under varje inlägg finns en länk till just den gästbloggen.

Söndag 6 januari 

Jag fick frågan hur man får ihop det med barn, familj och att driva eget. Svaret är väl att man får ihop det lika bra eller lika dåligt som om vi hade haft ett vanligt jobb. Jobbar jag har jag dåligt samvete för att jag inte är med barnen och är jag hemma är jag stressad över att jag kunde göra mera på jobbet. Inte alltid såklart, men det kommer perioder då det är svårt att balansera och det tror jag att många kan känna igen sig i oavsett yrke.

Våra barn har alltid varit med när vi jobbat. Yngsta dottern, som är tre år idag, var två dagar när hon var med på vårt café första gången. Hon är uppväxt på ett mjöligt golv och som synes på bilden sover man gott även i en brödback.

Dottern som är tio år är fantastisk duktig då hon idag kan både kassan, servera, diska, göra mackor och hon är väldigt bra på att baka. Så vi kan ju hoppas att någon av barnen vill fortsätta i branschen.

Under sommaren som varit har vi jobbat konstant sjudagarsvecka då vi drev ytterligare en restaurang. Totalt tror jag vi hade fem lediga dagar på hela sommaren. Dagar då man ändå får vara standby ifall någon skulle hända eller om någon har en fråga. Inte en helt ultimat situation med fem sommarlovslediga barn.

Dixie äter frukost.

Vi har ju turen att ha två helt fantastiska döttrar på tretton och femton år som har hjälpt till väldigt mycket både denna sommaren men även tidigare med att passa sina småsyskon. Utan dem hade det absolut inte funkat lika bra.

Fördelen med att jobba som vi gör är att vi emellanåt faktiskt styr vår tid själva. Behöver vi vara lediga mitt i veckan är det upp till oss att lösa det utan att behöva fråga någon om ledigt. Nackdelen är att vi inte kan ta de vanliga fem veckornas semester eller vara hemma om vi är sjuka.

Fick ett mail med en enkät från Företagarna där man skulle fylla om man jobbar när man var sjuk. Jag undrar vilken egenföretagare som svarade nej på den frågan. Det enda vi inte jobbar med är magsjuka.

Har flera bekanta som driver eget och har småbarn och vi är sårbara som småföretagare. Just magsjukan för vår del är extra känslig då vi jobbar med mat och då är alla hemma minst 48 timmar efter sista sjukdagen. Med fem barn kan det bli en lång period och det är kännbart.

Tänk på att många av oss är små företag, vi sliter och kämpar så mycket vi kan men vi kan inte alltid lösa allt och ibland kör det ihop sig. Vi kan inte bara ringa in någon eller be någon annan göra det för oftast finns det ingen att be om hjälp. Så nästa gång du gnäller på semesterstängt, stäng pga sjudom eller liknande tänkt på att det står en människa bakom företagsnamnet som gör sitt bästa för att alla ska bli nöjda och få det hela att fungera.

Kontorsjobb på caféet.

Som jag nämnde i tidigare inlägg så säger många att det verkar vara så mysigt att ha ett café. Mysigt är det när jag tidigt på morgonen är alldeles själv och kan dricka latte och spana ut i den mörka morgonen. Fast mest är det en himla massa jobb.

Saker man gör när man driver café och restaurang som inte är att bakning eller matlagning är några av följande saker: städar, städar, städar, planerar, sorterar papper, bär skräp, mailar, korrekturläser annonser, panikköper/lagar kylar och frysar, pratar i telefon, fyller i blanketter, planerar menyer, flyttar på saker, står på mässor, åker på reko-ringar och en väldigt massa mera.

Nu låter det ju mest som jobbigt och slitigt men till absolut största del är det fantastisk roligt. Att få beröm för god mat och smaskiga bakverk, möjligheten att själv styra sin tid och framför allt härliga människor man träffar gör det till ett fantastiskt sätt att jobba.

Så alla ni som besöker oss, tack. Det är ni som gör det möjligt!
Frida Nilsson

Till Fridas hela gästblogg >>

Foto: STEFAN SAMUELSSON
Lejla Isic pendlar numera hemifrån Vårgårda till skolan i Göteborg.

Lördag 5 januari

”Var det inte du som skulle bli tandläkare?” ”Du har ju så bra betyg, varför söker du inte till läkarlinjen?”

Känner att dessa inlägg jag skriver här handlar endast om mig och ber om ursäkt i förväg om någon uppfattar mig som självupptagen, för jag fullkomligt hatar människor som tror att världen kretsar kring en själv. Dock är detta en fråga jag känner att måste ta i bukt med, dels för att reda ut detta för mig själv men eventuellt hjälpa någon annan på banan. Du måste inse vad DU vill bli, vad du vill ägna ditt liv åt och inte vad någon annan anser att du borde göra.

Alltid när någon har frågat vad jag hade tänkt göra i min framtid, har jag direkt som en programmerad robot sagt att jag vill bli tandläkare. Såg nöjet i människors ögon när jag sa detta offentligt. Denna förutsättningen har jag senare levt efter, att tandläkare var något jag skulle bli. Därefter började min underbara broder plugga till tandläkare och det kändes mer självklart än någonsin, att jag också skulle välja den vägen. Inte för att någon har tvingat mig till att bli det, utan jag tror att det var dels väldigt skönt att få bekräftelsen att “du gör ett jättebra val Lejla”, samt att det var en trygghet att gå samma väg som många av mina närmaste har gått, som gjorde att jag pushade mig själv till att tro att det yrket var för mig. Att plötsligt ”sticka ut från mängden” och välja något annat skulle ha känts som en alldeles för stor risk att ta.

Jag fick prova på yrket inom tandvården under min tid i grundskolan och hängde faktiskt med brodern till universitetet för att se hur det var upplagt. Allting var trevligt, gillade hur omgivningen var fräsch, modern och hur människorna mottog mig. Yrket verkade inte vara alldeles för påfrestande och jag vet med mig att det finns gott om jobb efter examen. Det är absolut inget fel på att vilja vara tandläkare, men det var bara min egna magkänsla som sa att någonting var fel. Varför glittrade inte mina ögon på samma vis som när kompisen X ville bli yrket Y? Varför kände jag att detta inte var någonting jag kan tänka spendera mina dagar med? Är det ens möjligt att jag gör en total vändning nu och byter “dröm”

Som ett tillkallat krismöte i regeringen, satt jag och några av mina allra närmaste vänner i cafeterian på Sundlergymnasiet över varsin bagel och delicatoboll och började diskutera. Vi började rodda upp mina starkaste förmågor och argumenten emot att jag skulle bli tandläkare. För det första så är jag inte ett stort fan av blod och det krävs inte raketforskning för att inse att det är någonting tandläkare kommer åt i princip varje arbetsdag. Där rök det yrket direkt. Sedan gillar jag även att ta ställning, reda ut problem och vinna. Sedan var det även ett litet internt skämt att jag vill kunna ha naglar på mitt jobb. Därmed föddes mitt intresse för att plugga juridik.
Lejla Isic

Till Lejlas hela gästblogg om första tiden på universitetet >>

 

Arkivbild: FILIP LANDQVIST
Thomas Örn Karlsson, Fåglavik.

Fredag 4 januari

Nossan i våra hjärtan

Jag måste erkänna att jag bor på en suverän plats, för det första närheten till alla dessa vackra vattendrag, t ex Nossan, Lidan, Säveån m fl, att man sedan inte förstår hur vackert det är på just dom här platserna är ju för att man ofta blir hemmablind, och som relativt nyinflyttade, nu fyra år i vinter, så kan jag säga att dessa pärlor fotograferar jag hellre än någon exotisk plats på jorden! 

Nossan vid Herrljunga flygklubb vintern 2016. Foto: Thomas Örn Karlsson

Men nu till dagens ämne som är Nossan. Om man då jämför den med Lidan så mår den onekligen lite bättre, men trots det så har den blivit illa medfaren med åren. Man har liksom glömt bort detta vackra vattendrag som ringlar sig genom en fantastisk fin landsbygd, men den har både miljögifter och övergödning och inte minst sagt nedskräpning som består mycket av plast och burkar, men till och med gamla vinkelslipar, bildäck m.m.

Nossan vid Herrljunga flygklubb våren 2018. Foto: Thomas Örn Karlsson.

Så varför det kan bli så här funderar jag över i Nossans fall, särskilt när man har hittat gammal skit i närheten av tätorten. Väljer man att blunda för den vackra pärlan man har genom samhället eller är det bara obekvämt att erkänna att man har vanskött ett vattendrag från början och försökt ducka för frågor runtomkring det?  Oavsett vad som är fallet i grunden så kan vi absolut inte blunda för att klimatet har ändrat sig till något varmare och torrare, men vi kan inte spå i väder, för väder är nyckfullt. Men en sak är säker, bromsar vi inte nu och gör en insats så kommer vi inte se några av dessa vattendrag i framtiden, tyvärr.

Nossan Opticrop påse 2018. Foto: Thomas Örn Karlsson.

Men i Nossans fall har jag någonstans lyckats nå fram och skapat ett samverkansprojekt runt det ihop med Fokus Herrljunga, Svenska Kyrkan i Herrljunga, LRF Herrljunga och Herrljunga kommun, så oavsett vad tidigare styrande och tidigare generationer har gjort fel så visste dom faktiskt inte vad för sorts påverkan man hade på naturen som vi idag har bättre koll på. Men jag kan ju erkänna att jag blir besviken när jag ser att företag skräpar ner i närheten av vattendragen. Sedan är det lite så att man håller varandra bakom ryggen tror jag och det gör mig lite orolig, men man kan inte blunda för dokumentation av det i form av foto eller mätresultat från olika instanser! 
Thomas Örn Karlsson

Till Thomas hela gästblogg >>

 

Foto: STEFAN SAMUELSSON
Christian Zetterberg, alingsåsare, filmskapare och skådespelare.

Torsdag 3 januari

Som många andra barn gick jag i teatergrupp när jag var liten, och fullkomligt älskade det! Jag har alltid varit en teaterapa med extremt livlig fantasi, och har detta fortfarande. Ovanligt för vuxna, så drömmer jag faktiskt varje natt och kommer alltid ihåg vad som hänt. En guldgruva av inspiration vet jag att min pappa kallade det när jag var liten.

I teaterns värld kan man vara någon annan, om så bara för en liten stund och det brukade hjälpa mig väldigt mycket. Det har till och med gått så långt att jag fortfarande går in i vissa roller idag för att klara av vardagsproblem.

Men filmandet då?
Det började med att mamma såg en tidningsartikel från SVT. De sökte barn för årets julkalender, ”En decemberdröm 2005”. Självklart skickade vi in ansökan och snart befann jag mig i tv-huset på min första audition. 6 500 barn sökte det året. Jag var nervös och svetten rann längs handflatorna, men något tyckte de om och jag fick komma tillbaka.

Jag landade tillslut rollen som ”Gurra” i Julkalendern det året och helt plötsligt var man borta från skolan och jobbade som en vuxen. Från tidig morgon till sen kväll.

Jag var blott 11 år men kände mig som en riktig kändis. Jag hade folk som skötte mitt hår, smink och klädsel. En guvernant läste läxor och agerade extra mamma på inspelningsplats.

Var det glamoröst? Självklart! En dröm i en 11-årings värld. Tills det tog slut och man var tillbaka i skolan.

Under inspelningen vill jag minnas min roll i skolan som populär, men efteråt närmare utfryst. Jag var inte del av klassens sociala dagliga sammanhang, och folk såg mig ofta som uppblåst. Trodde jag att jag var bättre för att jag på TV? Svaret var nej.

Men självklart påverkade filmbranschen mig och samtidigt var det jobbigt hemma. Jag ville vara cool framför vännerna så jag spelade en roll. Något som aldrig blev särskilt populärt.

Jag började må dåligt både i skolan och hemma, hamnade snett och filmrollerna slutade komma. Drömmen om en framtid i film kändes plötsligt långt borta…
Christian Zetterberg
filmskapare och skådespelare

Länk till Christians hela gästblogg >>

 

Foto: STEFAN SAMUELSSON
Charlott Lotti Klug, folkhälsostrateg i Alingsås kommun.

Onsdag 2 januari

I våras var jag på en stor föreläsning. Vi var runt 500 personer i en något underdimensionerad lokal. Föreläsaren, en man i mogen ålder, tittade ut över folkhavet och inledde med att säga: ”OJ så många ni är! Jag tror att lika många som ni träffar här idag, träffade mina mor- och farföräldrars generation under hela sin livstid”.

Jag tycker att det var en oerhört fascinerande tanke. För tänk så ofantligt många människor som under åren passerar revy genom våra liv. Personer vi träffat som barn, i förskolan, skolan, under tonåren, på olika utbildningar, arbetsplatser, resor, läger, konferenser, fritidsaktiviteter, föreningar, genom våra barn och släktingar eller var det nu kan vara. Några kommer för att stanna i våra liv under en längre eller kortare tid, några glömmer vi när vi stängt dörren, andra säger eller gör något som vi för alltid kommer att minnas, andra kanske vi själva påverkar genom något vi gör eller säger, utan att vi ens vet om det.

Men trots att de flesta av oss som är yrkesverksamma, ofta har massor av människor omkring oss, både i vår fysiska närhet och på sociala medier, är ensamhet ett folkhälsoproblem som kan få oerhört stora konsekvenser. Sommaren är, precis som julen, tyvärr en tid då en del väljer att avsluta sina liv. Psykosocial ohälsa och ensamhet är två stora bidragande faktorer, ofta i kombination.

Just på sommaren, när man förväntas ha en lång, härlig, avkopplande semester med sin lyckliga familj, kan ensamheten bli oerhört påtaglig för många. Samma sak är det runt jul, då även de som annars har ett socialt liv med många vänner, plötsligt ”blir över” och ensamheten kan bli övermäktigt tydlig.

Känslan jag själv fick, när jag kom in i den fulla föreläsningssalen, var – trots att det var så himla mycket folk just – ensamhet. Alla verkade känna någon utom jag. För ibland är det så. Ju fler vi har omkring oss, desto ensammare kan vi känna oss, framför allt när vi inte upplever någon tillhörighet. Det händer våra barn i skolan och vuxna på våra arbetsplatser, varje dag.

Det är naturligtvis stor skillnad på frivillig och ofrivillig ensamhet. Idag väljer t ex många bort sociala medier, då de helt enkelt känner för höga krav på att man alltid förväntas publicera glada och lyckliga bilder. Är man själv inte glad och lycklig, kan andras perfekta liv kännas som ett hån, precis som att ha ett hundratal vänner på Facebook, men ingen av dem ringer nånsin och frågar hur du mår. Andra åker på retreat, vandrar ensamma i fjällen, eller stänger ute omvärlden med hörlurar och lyssnar på musik. Ibland behöver vi ensamhet, för att ladda energi och tänka färdigt tankar utan att bli avbrutna. Då kan ensamheten vara en ren njutning.

Men när ensamheten inte är frivillig, utan något som mer eller mindre drabbar oss själva eller kanske någon i vår närhet, då kan det vara bra att vara uppmärksam. Extra uppmärksamma bör vi vara på folk omkring oss som nyligen separerat, mist en anhörig, flyttat, bytt jobb, gått i pension, fått en kronisk sjukdom, fått barn eller vars barn lämnat boet. Det är händelser i livet som förvisso kan vara utvecklande, men som för några kan leda till en regelrätt livskris, speciellt om flera av dessa händelser inträffar samtidigt. Då kan något så enkelt som omtanke, ett leende, en kram eller en fråga om hur man mår och hur det går – ja, helt enkelt en gest som visar att man ännu är behövd och att någon tänker på en – faktiskt vara så viktig som på liv och död!
Charlott Lotti Klug
folkhälsostrateg i Alingsås kommun

Länk till Charlotts hela gästblogg >>

 

Foto: STEFAN SAMUELSSON
Lillemor Lindskog i sin trädgård som rymmer mycket, både grönsaker och idéer.

Nyårsdagen 1 januari

Tänk själv när du designar ditt goda liv. Frihet på riktigt.

Var inte gängse. Lita mer på dig själv.
Jag tycker det är så förödande att höra någon säga ”Nu så är vi miljöcertifierade. Nu har vi bytt glödlampor och bockat av hela listan”. Samtidigt har man inte tänkt själv. På hur man köper in mat från exotiska länder, använder engångsgrejer, kör i onödan osv. osv. Nöj dig aldrig med andras formulär. Våga i stället dra egna slutsatser. Våga lyssna på olika röster. Även om det är VÄLDIGT utmanande ibland.

Ska vi alla bli miljömuppar nu? Nej, Gud bevare oss! Vi ska väl vara bonniga om vi är det, fräsiga om vi är det, vi ska väl tänka själva?

Våra experter tänker ofta i banor som är konventionella. Det tänks ofta utifrån om vi har råd – råd eller inte att rädda jorden?

Kommer ni ihåg Al Gore, som gjorde en spelfilm om miljön? Han har en poäng i en passus där han målar upp oss som att vi står mellan två vågskålar för att välja mellan jordklotet eller pengar. Vi säger ”Jorden är oerhört viktigt att rädda – men mmmmmm! Jag väljer pengar”

Vi behöver tänka i nya banor. Vi behöver byta ut det vi lärt oss tänka: ”Vad kostar det (i pengar)?” till ”Vad kostar det (i miljöbelastning)? ”

Foto: Privat

Kan vi fortsätta med tillväxt när vi lever som om vi hade 4,2 jordklot med vårt sätt att leva i Sverige (För hela världen gäller siffran 1,7 – vi är näst värst i klassen). Bilden visar vår förbrukning 2014, i ett konstverk som jag ställde ut på Palladium under Framtidsveckan.

Förslag: Inför en ny valuta, CO2-valutan. Varje människa som föds får samma belopp. Är du monetärt fattig? Nu har du ett kapital att förvalta. Det kan finnas företag som är intresserade av ditt kapital. Priset är lagstadgat så du får tyvärr inte sälja till underpris. Är du rik och vill köpa dig nya kläder till festen? Det kostar co2. Vill du flyga? Varsågod, men det kan hända ett ditt kapital är till två tredjedelar förbrukat.

Så – idag njuter vi av att vi har sååå gott om pengar i vårt land. Och sedan njuter vi av att inte tänka mainstream utan att vi vågar tänka själva!

Smart mat: Egen bubbeldricka utan maskiner att köpa in, utan transporter och i vilken gammal vinflaska som helst. I evighet amen. Köp en bit Kombuchasvamp på Planeten. Gå hem och lägg i nån liter vatten. Tillsätt en dl socker per liter, samt lägg i en tepåse i det kalla vattnet, eller smaksättare såsom en rabarberstjälk, några hallon etc. Efter en vecka, buteljera och tillsätt ytterligare 1-2 msk socker. Svampen ska inte ner i flaskan utan får sällskap av nytt vatten och ny smaksättning.

Efter en vecka till har du bubbeldricka i flaskan!
Lillemor Lindskog

Länk till Lillemors hela gästblogg >>

 

Foto: ETAGETALANGEN
Ida Werner under en av sina spelningar.

Nyårsafton 31 december
På gott och på ont

Jag står upp, ett intensivt strålkastarljus bländar mig. Bakom mig spelar bandet. Inte vilket band som helst, mitt band, i alla fall mitt band för i kväll.

Jag börjar urskilja silhuetter av en publik. Det är då jag inser att det är jag som står allra längst fram på scen. Det är jag som är sångerskan. Det finns bara en sak att göra. Ta tag i overklighetskänslorna, den inbyggda instinkten av flykt, den förbannade jantelagen som sitter inristad i själen och kasta dem åt sidan. Jag gör det jag har vant mig vid, jag gör min grej.

Ibland önskar jag att jag var barn till ett par amerikaner. Inte för att jag är något fan av USA, det är jag inte. Jag älskar Sverige. Men jag skulle nog ärligt säga, att jag ofta lever med känslan av att alltid vara tillags. Som rotar sig i svensk kultur. Jag skulle inte förknippa svenskar med ett statement som går i andan: jag är störst, bäst och vackrast. Det, för att ge ett exempel, är amerikanskt.

Så när jag står på scen eller visar upp en ny låt som jag skrivit krävs det ibland mycket energi för att jag ska känna mig helt befriad från ”Du ska inte tro att du är något”.  

På andra sätt är jag också väldigt trygg. Musiken i sig gör mig upprymd, nyfiken och känslomässigt öppen. Kanske är det just kärleken till det jag gör som segrar i slutändan.  

När ljuset slocknar och jag går av scenen har jag en härlig känsla i kroppen. Jag gjorde det bra, jag gjorde det på mitt sätt. Jag njöt och jag kunde tillåta mig själv att vara kreativ på scen. Jag möts av människor som ler, vissa som tar tag i mina händer och som likaså hade haft en bra stund. Jag är inget mer än glad.
Ida Werner

PS. Jag finns på Spotify, Apple Music, Deezer och andra musiktjänster. DS.

Till Idas hela gästblogg >>

Foto: Privat

________

  • Frida Nilsson
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.