Foto: PRIVAT
Kersti Westin, numera före detta bokhandlare.

”Det bästa jag läst på mycket länge”

Gästbloggen

Kersti Westin är känd för alingsåsarna som mångårig, entusiastisk bokhandlare. I slutet av förra året gav hon ut Alingsåsboken Barn i en stad. Här bloggar hon om sitt liv med böcker och läsning – och ger boktips.

Söndag 20 januari

Idag ska jag ha styrelsemöte i VK – eller Västra Kretsen av Bokhandlareföreningen som det så tjusigt heter.

Föreningen har funnits sedan urminnes tider som ett sätt att samla bokhandlare i västra Sverige – från Falkenberg i söder till Strömstad i norr och med en sväng ut mot Ulricehamn och Falköping på Västgötaslätten – för gemensamma aktiviteter oavsett kedjetillhörighet.

Det är en väldigt trevlig förening. Jag har själv suttit i styrelsen i ca 20 år, de senaste 4 som ordförande. Sista söndagen i oktober varje år ordnar vi en heldag för nyutkomna böcker där förlag presenterar sina godbitar och där massor av författare berättar om och läser ur sina verk.

Som ett Babel nonstop i tio timmar.

Vi ordnar också resor till Europas bokmetropoler för föreningens medlemmar. Jag har själv haft förmånen att delta i oförglömliga exkursioner till Hemingways Paris, James Joyce’s Dublin, Christopher Isherwoods Berlin, Ruiz Zafons Barcelona, Jane Austens Bath, Colin Dexters Oxford… resor som gett minnen och vänner för livet.

Vi utser även kretsens representanter till August-priset och vimlar gärna intensivt och helhjärtat på den årliga Augustgalan på Stockholms Konserthus.

Gemensamt för oss i föreningen är förutom kärleken till böcker vår stora erfarenhet av det dagliga arbetet i bokhandel med allt vad det innebär av inspirerande kundmöten och glamorösa författarbesök men också tunga lyft, mackor som ska bredas och prislappar som sitter som berget.

Hela mitt liv har bokhandeln – först Wettergrens, sedan min egna lilla barnbokhandel och nu senast bokhandeln i Alingsås – varit min fasta punkt och glädje.

Ojdå, nu tittar maken och hunden besviket på mig…. det är väl klart att jag menar på det yrkesmässiga planet…

Men – och nu kommer vi till dagens huvudfråga – har den här underbara bokhandelsvärlden någon framtid?!

Under mitt yrkesliv har vi gått från fasta bokpriser till fri priskonkurrens, bokklubbar har kommit och försvunnit, näthandeln har exploderat, e-boken introducerats och sedan något år tillbaka verkar fler och fler välja att lyssna på böcker i stället för att läsa dem.

Taskigt läge, m.a.o.

Det sägs att inom fem år kommer en fjärdedel av alla svenska boklådor att ge upp och stänga.

Och de som finns kvar måste slå knut på sig själva – vara ännu mer pålästa, skriva ännu fler lästips-lappar, få hit ännu hetare författare, ordna ännu fler frukostar, luncher, kvällar….

”Vi är förmodligen de sista entusiasterna” som Povel och Wenche uttryckte det.

Och tyvärr hjälper det inte – även om det värmer – med alla dessa fantastiska  kunder som envetet vägrar näthandel, som troget löser biljett till alla evenemang, som mer eller mindre bor i sin lokala bokhandel och som är så stolta över den.

Det är mig en gåta hur kommunen kan välja att lägga upphandlingen av böcker, byggmaterial, frukt och grönt, färg etc på externa leverantörer så att lokala aktörer tvingas lägga ned. Ett levande centrum med ett rikt utbud av affärer borde väl vara överst på kommunstyrelsens agenda för att locka nya kommuninvånare?

Dessutom – i dessa tider när närproducerat och klimatsmart är honnörsord – hur smart är det att skicka efter varor med långa transporter och stor miljöpåverkan?

Nej, skärpning kommunstyrelse och förvaltningschefer! Tänk lite längre, lite större, lite mer med hjärtat för Alingsås.

Detta får bli en f.d. bokhandlares slutfundering. Tack för att ni läste.

Ett allra sista boktips:

Apropå Augustpriset – en bok som var nominerad 2018 men som föll på mållinjen var Karin Smirnoffs debutroman ”Jag for ner till bror”. En briljant, språkligt innovativ glesbygdsskildring med svärta, humor och värme om Jana som återvänder och konfronteras med barndomens demoner.  Det bästa jag läst på mycket länge.

Och det vill inte säga lite.

Är man Anonym Bokmissbrukare så är man.

Lördag 19 januari

Jag lärde mig läsa tidigt – vid fem års ålder – i samband med att min bror började skolan.

”FAR ROR. MOR ÄR RAR”

Piece of cake! Och så var jag fast i böckernas värld.

På den stora släktträffen på midsommar flockades farmor och hennes tre systrar – alla småskolelärarinnor – kring mig:

”Tänk att du redan kan läsa! Vad ska du bli när du blir stor?”

Och jag minns att jag tog sats med gungan och log mot dem ett tandlöst leende:

”Jag ska bli författare!”

Och så blev jag inte det.

Faktum är att ju mer jag läste ju mer insåg jag att nja, det där var nog något som det var bättre att låta proffsen hålla på med.

Sådan genialitet. Sådan språklig virtuositet. Så mycket kunskap. Sådan fabuleringsförmåga.

Suck. Lite deppigt på samma gång. Drömmen fanns ju där någonstans långt inne.

Och så gick livet.

Läskigt fort, faktiskt.

Några manus skickades väl iväg. Alla kom tillbaka och förpassades längst ner i byrålådan.

Men så hände något revolutionerande.

Man kunde ju faktiskt ge ut böcker själv.

Och så blev jag till slut författare!

Visserligen är gammelmostrarna sedan länge döda, men oj vad det känns skönt att hålla det man lovat!

Och oj, vad roligt det är att få hålla sin egen ”bok-baby” i famnen för första gången.

”Barn i en stad” är utgiven som ett led i Alingsås 400-årsfirande och det känns extra roligt att få vara en del i ett sådant fint större sammanhang.

Den är tryckt på WM-tryck och mina tre illustratörer bor i Alingsås – den lokala prägeln har varit en hjärtesak för mig.

Varm om hjärtat blir man också av stöttningen från den egna familjen – sonen Jonathan fixade omslaget, äldsta dottern Janis levererade dass- och äppelskrutts-illustrationer på studs och maken Jan letade sig med kameran fram till både Skaverydsstenen, Karin Boye-stenen och kolerastenen – ja, t.o.m Alströmerbysten på Stora Torget lyckades han till slut lokalisera!

Nyttig övning för en inflyttad alingsåsare och glädjande nog verkar boken ha hittat fram och funnit nåd hos både nya och gamla kommuninvånare lika mycket.

Dagens boktips får bli tre andra relativt nyutkomna Alingsås-böcker i dessa jubileumstider (för jämviktens skull!).

Carina Håkanssons, Per-Uno Ströms och Eva Ringmans ”Bageristaden”: Oh, så rolig, lärorik och med så snygg layout! Och med recept dessutom!

Hans-Erik Andreasson: ”Alingsås gamla trädgårdar”. En sådan initierad dokumentation om vad som dolt sig/döljer sig bakom staketen i staden. En guldgruva för oss trädgårdsnördar.

Gösta Sandberg:” Alingsås – människor och miljöer under nittonhundratalet”. Ett verkligt praktverk och en fantastisk fotodokumentation och ja, Gösta, du sålde mer än både Zlatan, Guillou och Kepler tillsammans i julhandeln!

Fredag 18 januari

Hur får man ungdomar att vilja läsa böcker? Allvarligt!? Hur sjutton ska man kunna konkurrera med mobilen, denna allestädes närvarande och beroendeframkallande snuttefilt? Med Facebook, Instagram, Youtube, Twitter och allt det där andra som jag överhuvudtaget inte borde ge mig in på att definiera för risken är att jag gör bort mig totalt.

”Dom verkar ha så roligt, dom där ungdomarna” som Tage Danielsson sa i någon sketch i förhistorisk tid. Fast jag vet inte, särskilt roligt… Att vara så uppkopplad verkar mest ångestframkallande. ”Det är synd om människorna” som Strindberg sa i ”Ett drömspel” i ännu mer förhistorisk tid.

Det finns en svensk undersökning om läsvanor kontra ordförråd som visar på följande resultat:
Ett barn i sexårsåldern har ett ordförråd på ca 6.000-7.000 ord.

Ett barn som  växer upp i ett hem utan särskild boklig stimulans, där man inte läser högt tillsammans, inte lånar på biblioteket, inte ger böcker i julklapp – kanske bara läser det som läroplanen tvingar en till – ett sådant barn har vid 18 års ålder ett ordförråd på ca 17.000 ord.

Däremot – det barn som blir högläst för, läser mycket själv, lånar, får bokgåvor etc. har vid 18 års ålder ett ordförråd på uppemot 70.000 ord. Häftigt, inte sant? Jag brukar dra de här siffrorna när jag är ute och bokpratar i klasser och det blir oftast dödstyst i klassrummet när budskapet sjunker in.

Men faktum kvarstår – hur ska vi få dem att vilja läsa? Och vad vill vi att de ska läsa?

När jag har pratat på högstadiet de senaste tio åren har jag märkt hur jag själv sänkt ribban och anpassat mig till det som jag tror kan fånga deras intresse. Dvs – det ska vara lättläst, det ska vara sorgligt, det ska helst ha hänt på riktigt. Käre värld, så mycket tonårselände jag stått där och redogjort för.

Våldtäkt. Ätstörning. Skilsmässa. Självskadebeteende. Drogmissbruk. Självmord. Hmm. Som youtube-profilen Therese Lindgren betitlade sin kioskvältare från 2016 – ”Ibland mår jag inte så bra”.

Som sagt, det är synd om människorna/ungdomarna. Och inte helt lätt att muntra upp dem med dagens ungdomsböcker. Ändå, två av de roligaste författarevents som vi gjort i bokhandeln i Alingsås i modern tid har varit kopplade just till ungdomars läsning.

När vi skulle få Clara Henry på besök fick vi en A4-sida fullklottrad med förhållningsorder från förlaget rörande nödutgångar, bodyguards, kravallstaket… vi trodde att de skämtade.

Men när Clara  väl var på plats var vi väldigt glada att vi var förberedda på den extrema idoldyrkan som tog plats framför våra ögon. Tjejer som nästan svimmade, tjejer som grät, tjejer som hade med sig teckningar, brev, små presenter. Selfies togs, kramar utdelades, ett fullblodsproffs levererade. Och kön ringlade genom hela stora bokhandeln…kul!

Och så fina Victor Frisk! En sådan go’ kille som fyllde hela Palladium, som också var en baddare på att kramas  och som så klokt och självutlämnande gav hopp och råg i ryggen åt alla som tampas med diagnoser eller bara har det jobbigt ibland.

Så visst har vi våra halleluja moments även på tonårslitteratursidan!

Några boktips till tonåringen (kan läsas även av vuxna med behållning!):
Lois Sachar: ”Ett hål om dagen” om oskyldigt dömda ungdomsbrottslingars märkliga öden och äventyr i Arizonas öken. Väldigt finurligt skriven!

John Boyne:”Pojken i randig pyjamas” och Markus Zusak: ”Boktjuven” – jo, det finns faktiskt andra bra och tänkvärda böcker om andra världskriget än Anne Franks dagbok.

Mark Haddon: ”Den besynnerliga händelsen med hunden om natten”. Världen sedd genom en 15-årig autistisk pojkes ögon – underbart rörande och tankeväckande.

Torsdag 17 januari

Hösten 1999 lanserades den första Harry Potter-boken i Sverige. Jag arbetade på den tiden som jurymedlem i Läseklubben och hade läst boken i manus tidigare på våren. Vi hade också bestämt att ha den som huvudbok för mellanåldrarna.

Jag hade på den tiden egen barnbokhandel i Lerum – Lilla Barnboksboden – och deltog på  Bokmässan med egen monter. Jag satsade  stort och tog med mig 25 ex av den då pinfärska ”Harry Potter och de vises sten” och byggde ett högt torn på bästa plats i montern. Efter fyra dagar var det dags att packa ihop. Jag hade 24 ex kvar av Harry Potter-boken. Sålde alltså ett exemplar på fyra dagar med ca 100 000 presumtiva kunder på mässgolvet.

Så här efteråt kan jag tycka att det är en lite rolig anekdot. Julhandeln var heller ingen höjdare för den stackars lille Harry men någon gång i januari 2000 började det plötsligt lossna och resten är, som vi alla vet, historia. Och som sagt – jag tyckte/tycker om Harry Potter men jag vet att jag redan då var lite förundrad över den nästan religiösa vördnad som serien gav upphov till.

Det finns många bra fantasyböcker. Foto: Privat

Visst, boken var bra, men kära nån, det fanns massor av bra fantasyböcker! Och författare – Edith Nesbit, C.S. Lewis, Eva Ibbotson, Beverly Nichols, Mary Norton, Michael Ende…

Var det kanske så att Harry var mångas – både barn och vuxnas – första kontakt med fantasy-genren? Att föräldrar faktiskt – eftersom böckerna var tjocka – läste högt tillsammans med sina barn för första gången och upptäckte att – wow, vad roligt det här var, då! Och spred det vid parmiddagarna på fredagskvällen (det här var före fredagsmys-epoken).

Det är lite fascinerande det här fenomenet med grupptryck – hur vi alla vill tillhöra klubben. Titta på samma tv- eller Netflix-serie, läsa samma författare, åka till samma skidort eller paradisö, lyssna på samma hit-låt.

Och jag – som läser väldigt mycket – kan bli lite full i skratt (och ibland betänksam) när jag ser hur snävt folk väljer. Hur vi håller oss inom vår trygghetszon – nya Kepler, nya Jungstedt, nya GW, nya Guillou…. men, handen på hjärtat, var den verkligen så himla bra?!

På bilderbokssidan är det sorgligt tydligt – så många otroligt fina, kloka, finurliga, nyskapande bilderböcker som trängs i bokhandeln och så köper folk ändå bara Pettson, Mamma Mu, Alfons, Pippi, Beskow…..

Kanske, förhoppningsvis, ser det annorlunda ut på biblioteket. Att man vågar låna och testa när det inte kostar något. När man köper är det säkra kort som gäller.

Dagens boktips får bli en bok i Harry Potters anda och minst lika bra:
Eva Ibbotson: ”Hemligheten på perrong 13”. En gång var nionde år öppnas en hemlig lucka till en paradisisk sagoö på perrong 13 på Kings Cross Station i London. För nio år sedan kidnappades den lille prinsen, nu har man nio dagar på sig att hitta honom innan luckan stängs igen. Härligt mysig och spännande och hmm… Var det kanske här J.K. Rowling fick inspiration till Hogwarthexpressen?!

Onsdag 16 januari

I morse räknade jag antalet olästa böcker som ligger i lite olika högar på nattygsbordet och på byrån bredvid sängen.

Jag fick det till femton. Plus de tre låneböckerna från biblioteket som jag bara inte kunde motstå när jag kikade in på bibblan.

Två av dem är dessutom sådana där 9-dagarslån.

Attans! Så kort liv. Så lite tid. Så många olästa böcker.

Bibliotek är verkligen en alldeles fantastisk gåva till mänskligheten. Så bokhandlare jag är så kan jag inte låta bli att i alla sammanhang puffa för denna enorma förmån – att kunna låna böcker och läsa dem alldeles gratis.

Jag har alltid varit väldigt noga med att i mina bokprat höja biblioteket till skyarna. Jag brukar uppmana föräldrar att gå tillsammans med sina barn till biblioteket, skiljas åt för egna räder på barn- och vuxenavdelningarna, mötas igen vid utlåningsdisken och gemensamt bära hem alla kap.

Det är nämligen så att barn gör inte det du ber dem om, de gör så som du gör.

Det hjälper inte hur mycket du tjatar på ditt barn om att de ska läsa mer böcker.

Du måste själv föregå med gott exempel, själv mysa in dig i soffhörnet, själv skrika ”Stör mig inte, jag läser!” för att de ska fatta hur roligt det är.

Jag älskar bibliotek. När jag kommer till nya städer kan jag bara inte låta bli att besöka biblioteket och då är det svåraste att acceptera att jag inte kan eller får låna alla godbitar jag upptäcker…

Jag har periodvis vikarierat på bibliotek i Lerum, Gråbo, Hulan, Floda, Tollered, Sjövik och under många år ansvarat för Stenkullens Bibliotek.

Och eftersom bokhandeln är en sådan ”färskvarukanal” nu för tiden, när det som ges ut i september åker i retur redan i januari, så är det en sådan häftig känsla att upptäcka att här står de – favoriterna från decennier tillbaka – och bara väntar på att bli utlånade och pratade om!

Å andra sidan hade jag som bibliotekarie väldigt svårt att acceptera att när jag väl pratat entusiastiskt om en titel och lånat ut den så var den ju borta i tre/fyra veckor och det vara bara att gå vidare och hitta andra titlar att flagga för.

Som bokhandlare kan jag ju lägga upp ett lager med fem eller tjugofem eller varför inte femhundra böcker om det är något alldeles extra jag brinner för.

Så det finns för-och nackdelar. Men vad sjutton, huvudsaken är ju att man får vara där det finns böcker, inte sant?

Dagens boktips hoppas jag ni kan hitta på biblioteket – det gjorde jag:
Joanna Cannon: ”Problemet med får och getter”. Hemligheter, lögner och missförstånd bland grannarna på en liten engelsk förortsgata sedda genom två förpubertetflickors ibland genomskådande, ibland oskuldsfulla ögon. Välskrivet, roligt, sorgligt och hjärtskärande.

Audur Ava Olafsdottir – isländsk författare som fick Nordiska Rådets pris 2018. Har tre romaner på svenska – alla lika läsvärda: ”Rosa Candida”, ”Den sista kvinnan” och ”Ärr”. Jag är omåttligt svag för Audurs förmåga att med sådan humor, klokskap och ömhet dissekera sina huvudpersoners reaktioner inför livets stora mysterier. Snälla, upptäck henne, hon är värd det!

Tisdag 15 januari

En stor del av mitt yrkesliv har jag vigt åt att försöka få barn att känna läslust. Och att försöka få föräldrar att läsa mer för sina barn. Jag har gjort tusentals besök på daghem, öppna förskolor,bibliotek, barnavårdscentraler och i skolor – både på dagtid och kvällstid.

Jag har pratat för hundratals människor på internationella konferenser och för fyra personer i en ödsligt ekande  matsal i Hisings-Backa.

Jag har försökt överrösta femton ettåringar som byter blöja,  ammas och slår varandra i huvudet med Brio-leksakståg samtidigt som jag håller upp ”Knacka på” och knackar på den blåa dörren.

Jag har stått vid en sjö och stirrat på en skola som ligger precis på andra sidan sjön , ca 2 mil bort och där jag borde vara om nio minuter.

Jag har burit åtta kassar med böcker upp till Nordhemsskolans aula på fjärde våningen.

Jag har kört hem i Den Stora Snöstormen efter ett föräldramöte i Hagen.

Jag har tappat en hel back med böcker som spridit  ut sig som en solfjäder framför treans spårvagn vid Grönsakstorget.

Jag har träffat underbara lärare. Och lärare som sagt att ”prata du så går jag till lärarrummet och rättar skrivningar så länge”.

Jag har pratat för barn som undrat varför jag har så sneda tänder, om jag skrivit alla dom här böckerna själv, om det är jag som är Astrid Lindgren…?

Jag har pratat för en pojke i sjuårsåldern som ville hjälpa mig med bokkassarna ut till bilen och väl därute friade till mig.

Jag har via min dotter fått höra att stora starka dörrvakter på krog i Göteborg brutit samman av nostalgi när de förstått att deras barndoms sagotant var hennes mamma: ”Respekt, killar, hon är dotter till Kersti Westin!”

Jag har fyllt Göteborgs Konserthus – 1100 platser – år efter år med lässugna barn och föräldrar och jag har själv äntrat scenen som konferencier utklädd till bokmal i bruna trikåer och med hemmagjorda vingar på ryggen och dessutom i ett anfall av total brist på självkritik lett hela salongen i allsång. Till mina arbetskamraters stora fasa.

Jag har ätit middag med Astrid Lindgren och med Maria Gripe. Jag har liftat mellan Göteborg och Lerum med ”Sune och Bert-killarna”. Jag har skjutsat Ulf Stark hit och Inger och Lasse Sandberg dit.

Jag har kort sagt legat i som en rem under många, många år.

Om jag gjort skillnad? Jo, jag vill gärna tro det. Jag vet till exempel att en högstadieskola där jag varje år ordnade bokcirkel hade långt över riksgenomsnittet vad gäller läsförståelse på Pisa-undersökningen.

Och jag vet föräldrar som lagt om hela kvällsrutinen hemma för att prioritera sagostunden på sängkanten – en billig investering i inte bara vidgat ordförråd utan också i värme, närhet och gemenskap.

”Barn behöver kärlek, vitaminer och ord” stod det på en folder från BVC när jag själv blev förälder på sjuttiotalet.

Ett mantra som tål att upprepas. Inte minst i dessa dagar av explosionsartad utveckling när minsta spädbarn kollar på spel i paddan och mobilen och när Netflix rullar nonstop i tv-soffan.

Men hallå! Kom igen! Stäng av! Sätt er tillsammans och läs en bok i stället. Jag lovar – det kommer att bli magiskt!

Varsågoda – några boktips för de minsta:
Anna-Clara Tidholms ”Knacka på”. En klassiker! Barnet får själv hjälpa till att knacka på de färgglada dörrarna i huset och kolla vad som händer där bakom. När boken är sönderknackad får man köpa en ny!

Åke Löfgrens ”Historien om Någon”. En thriller för treåringar. Följ den röda tråden genom huset under stigande, ja nästan gastkramande, spänning och kika in genom nyckelhålet i det gamla skåpet på vinden. Bästa boken någonsin, enligt min enkla mening.

Läsning med barnbarn. Foto: Privat

Måndag 14 januari

”Hej, mitt namn är Kersti och jag älskar böcker”.
Hoppsan, det där lät misstänkt likt ett AA-möte… eller kanske, i mitt fall, ett AB-möte. Anonyma Bokmissbrukare.

Fast, särskilt anonym har jag väl inte försökt vara – det kan de intyga som någon gång varit på ett författarevenemang arrangerat av Bokhandeln i Alingsås. Det är så att om man älskar böcker så vill man ju också dela med sig av sina läsupplevelser.

Ibland kanske det blivit för mycket eller som Sven Wollter – inte särskilt finkänsligt – uttryckte det vid en författarlunch i våras:
”Herregud, vad du pratar! Hur länge tänker du hålla på?”

Nåväl, sedan ett par veckor tillbaka har jag bara maken och hunden att dela mina läsupplevelser med. En märklig känsla.
”Jag håller på och läser en bok”,  säger jag över middagsbordet.
”Nähä?”, säger maken som verkligen kan vara fruktansvärt ironisk.
”Den handlar om Ryssland efter revolutionen och den är fantastisk”, säger jag och tar mer sallad.
Både maken och hunden gäspar.

Nåja, jag kan ju inte påstå att jag är särskilt engagerad  när dinosauriernas matsmältningsorgan eller bästa sättet att olje-sanera en svan kommer på tapeten. Det är väl bara att konstatera att vi har lite olika intressen.

Dagen före julafton gjorde jag min sista arbetsdag i bokhandeln i Alingsås efter mer än femtio år i bokhandelsvärlden. Insikten om livets ändlighet tenderar ju att bli mer påtaglig allteftersom åren går. Jag bestämde helt enkelt att min bästa tid är nu och inte sedan.

Och så kickstartar jag det nya livet med Gästbloggen! ”Typiskt”, tänkte jag när AT ringde ”allt jag kunde berättat om författarluncher, bokprat, konferenser… och nu… hur roligt kan det vara att läsa om att jag lägger ett pussel, ser fem domherrar samtidigt vid fågelbordet eller planerar dagens promenad till brevlådan?”

Men Stefan sa att jag fick ha böcker och läsning som tema. Och då blir man ju – som Anonym Bokmissbrukare – både glad och inspirerad!

Så välkomna till en vecka med funderingar kring barns läsning, hur man väcker läslust, bokhandelns överlevnad, det fantastiska med bibliotek och många boktips!

Just nu läser jag – som sagt – en alldeles fantastisk bok av Amor Towles: ”En gentleman i Moskva” om en rysk greve som i stället för att bli avrättad av bolsjevikerna döms till husarrest på ett hotell. Med enorm berättarglädje, humor och värme får vi en oförglömlig inblick i Sovjetunionens historia och litteratur. Ladda för läsnjutning – boken kommer ut 28 mars 2019.

Och kom ihåg vem som tipsade dig först!

  • Kersti Westin
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.