Foto: KATRIN NIKLASSON
Therese och Amanda Bolinder driver second hand-butiken Estrid och Moa och stöttar Hjärtebarnsfonden.

Estrid och Moas vision

Gästbloggen

Systrarna Amanda och Therése Bolinder öppnade nyligen second hand-butiken Estrid och Moa, som genomsyras av såväl miljötänk som omtanke om hjärtebarn, i konkret stöd till Hjärtebarnsfonden. De bloggar denna vecka om sina tankar.

Söndag 3 februari

Först vill vi tacka Alingsås tidning för ordet, för att vi fått dela med oss av vår brokiga historia och vårt sätt att tackla den genom vår nystartade butik.

Vi önskar kunna fortsätta ha vår lilla butik kvar. Vi vill fortsätta utvecklas med våra ståndpunkter; Hjärtebarnsfonden och miljö. Att en av våra kunder lämnar in urväxta barnkläder och att en annan sedan köper dessa kläder gör att båda dessa kunder bidrar med pengar till våra hjärtebarn och deras föräldrar; samt gör att våra fantastiska forskare kan utveckla nya behandlingsmetoder för dessa barn.

Estrid & Moa har en hemlig dröm som vi inte kan dela med oss av än. Om ni fortsätter att hjälpa oss att utveckla vår butik genom att lämna in kläder och handla hos oss –lovar vi att vi kommer försöka göra världen lite vackrare.

Februari månad är hjärtebarnens månad, därför har vi målet att tillsammans med er samla in minst det dubbla vi samlat in i januari, 1305 kr, till Hjärtebarnsfonden. Det går förstås också bra att att komma in till butiken och skänka en liten slant genom Estrid & Moa även om man inte vill köpa barnkläder.

Vi är så glada för att det finns ett genuint intresse för vårt arbete samt all beröm, uppskattning och tips vi fått av personer som besökt vår butik. Vi är också glada över intresset på sociala medier, alla följare och recensioner vi fått genom dessa. Vi vill avrunda denna bloggvecka med att knyta ihop säcken, även om traumatiska tragiska saker händer, man är nedstämd, har ångest, man kan inte köpa alla barnkläder man önskar, så kan man bara göra sitt bästa och det kommer att bli bättre.

Till alla som tror på oss, till alla våra underbara kunder, ett stort hjärtligt TACK!

Amanda & Therése Bolinder

Lördag 2 februari

Barnkläder.. Något av det roligaste som finns enligt mig. Jag tror att många med mig har suktat efter vissa märkeskläder, exempelvis Mini rodinis pandaonesie i färgen mint, som är min absoluta favorit. Eller när man i princip tvingat på barnen kläder som man själv är så nöjd att man fick tag på i rätt storlek, men som barnet ratar för att det är fel färg, fel form eller så är det ”ingen annan” som har en sådan.

När man sitter och väntar på ett nytt ”släpp” men storleken man är ute efter tar slut innan man hinner blinka. Sedan sitter man där i timmar och letar på Tradera, Blocket och alla köp- och sälj-sidor på Facebook lite sådär i smyg för man vill ju förstås vara en ”närvarande” förälder. Man blir som en hungrig lejoninna på savannen och ger sig inte förrän plagget hänger i barnets garderob.

Mini Rodinis pandaonsie i färgen mint.

Jag får lite smått ångest av att bara skriva detta och jag kan förstå att många tycker att det är ett sjukligt beteende. Det är ju ändå barnen som ska ha kläderna på sig, borde inte det viktiga vara att barnen är bekväma och att dom kan leka utan krångel? Jag har själv sagt till mina barn att dom ska vara försiktiga med vissa kläder, berättat vad kläder kostar, och så vidare. Det kan väl inte vara barnens ansvar att först observera om de har märkeskläder eller inte när de ska leka, äta banan eller ramla på gräsmattan?

I vår butik, Estrid & Moa – barnens andra hand, kan man hitta barnkläder i alla dess skick, alltifrån hemstickat, H&M, Lindex, Kappahl och Newbie till Villervalla, Me & I, Molo, Mini Rodini och mycket därtill. Vi försöker att ha en bra blandning, någonting för alla och vi hänger ut nya kläder tre gånger i veckan.

Alla kläder är tvättade i Sonett tvättmedel och sköljmedel, som är baserat på vegetabiliska oljor för en riktigt skonsam tvättning utan starka dofter. Dessa produkter är helt biologiskt nedbrytbara, fria från allergener, enzymer, konserveringsmedel och färgtillsatser. Certifierad av Ecogarantie, Eco Control och Vegan Society. Jag kan erkänna att både min sambo och jag blivit smått förälskade i Sonetts produkter och således använder dessa hemma också.

Inifrån Estrid & Moa-butiken.

När Amanda och jag började diskutera detta med att öppna butik, var något av det första vi bestämde att vår butik skulle stödja Hjärtebarnsfonden och ha ett miljötänk hela vägen; trägalgar som ska hålla i många år, papperspåsar, tygpåsar, presentkartonger som går att använda flera gånger om, prisetiketter som återanvänds och så vidare.

Vidare bestämde vi att det ska lukta fräscht, se ut som en barnklädesbutik men fortfarande ha charmen som en second hand-butik. Vi har kommit en bra bit på väg med våra planer, men är inte där riktigt än. Våra kära kunder gör att vi kan fortsätta arbetet med att utveckla butiken och på så vis hedra Estrid och min guddotter Moa samt stödja Hjärtebarnsfonden.

Therése Bolinder

 

Fredag 1 februari

En kvinna i ”mina bästa år”, allt som hör därtill – och företag?

Jag heter Therése. Jag är 30 år gammal och bor på en liten gård i den lilla orten Frändefors i Dalsland. Mina barn Vidar, 9 år, Lo, 5 år och lilla Margit, 1 år, har jag tillsammans med min sambo Daniel. På vår lilla gård bor det tre getter, två hundar och tre katter och planen är förstås att utöka gården med hästar och kanske några grisar. Försöker också få barnen att tjata till sig kaniner för att lära dem att ta eget ansvar men det verkar bara vara jag som har detta sjukliga behov av att ta hand om och älska djur.

En av de tre getterna på gården, bocken Frans, som precis som sina systrar i hagen är född och uppvuxen i Alingsås. Foto: Privat

Vårt hus köpte vi som ett renoveringsprojekt av Daniels farmor. Vi har fortfarande ingen el på övervåningen, vilket har lett till att barnen inte vågar sova i sitt sovrum. Vi sprider ut oss i huset på kvällarna när vi ska sova, någon i gästsängen, någon/några i soffan och är ”vuxensängen” full med katter och hundar kan det hända att Daniel lägger sig i hundbädden. 

Jag jobbar som sjuksköterska på en psykiatrisk akutmottagning, ett spännande jobb där inget arbetspass är det andra likt. Vi kallar arbetet ett detektivarbete då det sällan finns ett rätt och fel, det krävs ofta att man går på magkänsla och att man diskuterar möjliga vägar med sina kollegor.

Det är ett psykiskt mycket krävande arbete och ibland känns det som att jag åker raka vägen från mitt arbete på psykakuten till mitt hem ”psykakuten”. Med två barn som bråkar om simpla saker såsom fjärrkontrollen eller vem som har tagit sista chokladbiten, minstingen som dricker ur den där lilla koppen som toalettborsten sitter i, Daniel som tvångsmässigt eldar i alla eldstäder och som alltid måste bada när det är dags för läggning, en Border collie som vallar arga bråkande barn, en annan som står på övervåningen och skäller för att hon ser att en get rör sig i hagen eller att ett löv faller från ett träd.

Jag har varit utbränd. Deprimerad. Utredd för krampanfall och hög puls, vilket visade sig vara ”bara” panikångest. Känt mig som en värdelös mamma med känslan av att mina barn skulle få det bättre utan mig i sina liv. Jag har funderat på om livet är värt att leva och längtat efter döden. Att slippa alla krav och äntligen få vila.

Man skulle kunna fråga sig om jag behöver mer ansvar, i något så tidskrävande som ett företag?Svaret är ja. Estrid & Moa är min plats för egentid, för återhämtning, för att boosta min självkänsla och för att faktiskt göra något praktiskt för att hedra Estrids minne.

Mina barn är det absolut bästa och viktigaste på denna jord, men jag har någonstans på vägen glömt bort vem jag är, vad jag kan och vad jag vill. Estrid & Moa är en stor del i vem jag är, vad jag kan och vad jag vill. Mina barn har just nu en mamma som är pigg, glad och stolt. En mamma som är värd att få vara just mamma.
Therése Bolinder

Margit, Vidar och Lo i ”lekhörnan” i Estrid & Moa-butiken. Foto: Privat

 

Torsdag 31 januari
Ung, förälder och helt förtvivlad 

Jag har alltid gillat att sticka ut ända sedan jag var liten, jag minns att när alla tjejer i klassen hade rosa som favoritfärg så sa jag att min favorit var blå. När Raymond och Maria blev populära med låten ”Ingen vill veta var du köpt din tröja” tog jag med mammas ”Heaven and Hell”-skiva med Meatloaf och Bonnie Tyler att spela på klasstimmarna. När jag gick i högstadiet insåg jag att mammas 80-talsgarderob med kläder från hennes ungdom inte bara kunde användas till utklädnad, det var en guldgruva! 

Jag började hösten 2009 på teaterprogrammet i Uddevalla och plötsligt var jag inte längre den där tjejen med konstiga kläder, jag fick komplimanger för att jag vågade vara mig själv. Jag hade hittat hem. Jag flyttade till en egen lägenhet hösten 2010 och här började mitt second hand-intresse på riktigt. Med en liten budget var det perfekt att köpa både möbler och kläder andrahand. 

2012 var det dags för mig att ta studenten och jag hade ingen aning om vad jag ville göra efter det. Dagen efter studenten åkte jag och mina klasskamrater till den årliga studentfesten på Smögenbryggan och där träffade jag pappan till mina barn, Josef. När vi varit tillsammans i knappt ett år fick vi reda på att jag var gravid med vår son Ivar. Jag var då 20 år och Josef var 22 år, vi bestämde oss för att flytta ner till Josefs hemtrakter Alingsås och det var alltså så jag hamnade här.  

Strax efter att vi fått Ivar upptäckte jag att jag var gravid igen och vi bestämde oss för att behålla även detta barn, jag minns Josefs ord när han fick reda på det: ”Barn är som hundar, har man en kan man lika gärna ha två”.  Nu i efterhand vet vi dock att det inte riktigt funkar så… 

På rutinultraljudet i vecka 20 fick vi reda på att vi väntade en flicka den här gången, vilket gladde mig oerhört. Dock kunde barnmorskan se att det var någonting som inte riktigt såg rätt ut med hennes hjärta. Vi lämnade mottagningen med hennes ord i tankarna: ”Jag vet inte vad, men någonting är inte rätt”, vi blev skickade till Borås dagen efter för ännu ett ultraljud. Även där sa de i princip samma sak och skickade oss vidare till specialisterna på Östra sjukhuset i Göteborg.  
Det blev tredje ultraljudet på tre dagar och vi hade fortfarande inte fått något riktigt svar om vad som var felet på vår dotter.  

Den här gången kom vi in till en man, han hade ett bestämt handslag, var två meter lång och mycket tystlåten. Jag lade mig på britsen och han sa till oss lugnt men bestämt: ”Jag tittar först och pratar sen”.  

Efter undersökningen tog han fram papper och penna och berättade precis hur det låg till, in i minsta detalj. Vår dotter hade en hjärtmissbildning, ”Hypoplastiskt vänsterkammarsyndrom”. Vilket innebär att hjärtats vänsterkammare är underutvecklad.  Vi fick information om att hon direkt efter födseln skulle behövas läggas in och inom några dagar behöva göra sin första hjärtoperation.  

Första familjefotot med Estrid, bara är någon dag gammal, samt storebror Ivar, pappa Josef och jag. Foto: Privat

De nämnde då för oss att det gick att göra en sen abort (abort i v. 18-21) eftersom hjärtfelet var så pass allvarligt och att vi skulle åka hem och fundera över beslutet. Detta var inget vi funderade på.  Den 23 mars 2015 föddes vår dotter Estrid, hon chockade alla sjuksköterskor och läkare genom att komma ut välutvecklad och stark.  

Tre dagar gammal opererades hon och efter att ha varit nersövd i en vecka på IVA (intensivårdsavdelningen) fick hon komma ner till den vanliga avdelningen. Hon återhämtade sig otroligt snabbt och åt som att hon aldrig sett mat förut, varje gång. Efter bara en månad på sjukhuset, vilket vi hade hört var absolut minimumtid man behövde ligga inne, var vi hemma igen.  

De inbokade undersökningarna hos hjärtsjuksköterskan blev mer och mer sällan och ett år efter att Estrid var född hade vi nästan glömt bort att hon var hjärtsjuk. Hon levde ett liv som vilket friskt barn som helst, tills en dag den 5 augusti 2016. 

Jag gick och kollade till Estrid där hon låg i sin säng och tyckte att det var konstigt att hon fortfarande sov, hon brukade alltid vakna innan hennes bror. Jag tänkte att hon nog bara var trött då hon hade varit uppe sent kvällen innan och lät henne sova en stund till. Det gick en stund till och till slut sa jag till hennes bror att gå och väcka henne. Han kom tillbaka och sa att ”Mamma, Estrid vaknar inte”, så då gick jag in till henne igen. Jag lyfte på täcket och såg till min förskräckelse att hennes ben började bli blå… 

Panik. Josef började med HLR och jag ringde 112. Strax därefter kom både ambulans, räddningstjänst och en ambulanshelikopter svävade över huset. Det fanns ingenting de kunde göra, hennes hjärta hade gett upp och gav ingen respons på deras ansträngningar för att få igång det igen. Vi förlorade vårat barn. 

Den där hösten då livet skulle börja på riktigt, barnen skulle veckan efter börja på förskola och jag skulle läsa upp mina betyg. Två veckor efter skulle jag också börja jobba på mitt nya jobb på Coop i Alingsås. Jag åt inte på en vecka och det enda man egentligen orkar med när någonting sånt här händer är att gråta och sörja.  

Istället fick vi börja ringa samtal, planera en begravning och eftersom vi båda var timanställda fanns inte alternativet att vara hemma och läka. 

Idag, två och ett halvt år senare, är jag fortfarande hjärtekrossad men har lärt mig att leva med det. Det finns inte en dag då jag inte tänker på Estrid, men nu är det inte längre minnena av den värsta dagen som kommer upp i tankarna först. Idag tänker jag på våra fina stunder och hur glad jag är att vi fick ha henne hos oss en liten stund. 

Ta vara på varje dag du får tillsammans med dina nära och kära och har du barn, kom ihåg att det inte är leksakerna och ipad-tiden de kommer att komma ihåg. Det är skratten, de upplyftande orden och kramarna som fastnar.   
Amanda Bolinder  

En av de sista bilderna vi tog på Estrid. Foto: Privat

 

Onsdag 30 januari

Miljöpåverkan 
Andra hand – ett vinnande koncept  

Gillar du att fynda kläder på rean? Det gör jag också. Det är lätt att skena iväg och känna ett slags lyckorus av att få komma hem med en påse kläder till nästan inga pengar alls. Dock måste vi börja fundera lite, om det inte hade varit billigt, hade jag verkligen köpt alla dessa plagg? Kommer de komma till användning? Och den dagen när ett av dessa plagg jag aldrig använt rensas ur, kommer jag då att lämna in det till en second hand eller kommer det hamna i soporna? Vi i Sverige vill gärna se oss som några miljöhjältar men verkligheten ser ut så att vi faktiskt i genomsnitt köper 13 kilo nya kläder och slänger i snitt 8 kilo kläder och textilier per person och år. Trots att det kan användas igen. En tredjedel används inte alls.  

Nya trender och lågt pris lockar till onödiga köp och ibland är det svårt att tänka på de stora resurserna och de tillverkningssteg som krävs för ett färdigt plagg. Till exempel kan bomullen ha odlats i Indien, stickats i Pakistan, färgats i Bangladesh, sytts upp i Turkiet för att sedan fraktas till Sverige. Det krävs stora mängder kemikalier, vatten och energi för att framställa fibrer, färga och tillverka tyger. Exempelvis behövs det 10.000 liter vatten för att odla 1 kilo bomull. Bomullen besprutas sedan mot skadedjur, kemikalier används för att göra fiber till garn och sedan garn till väv, för att bleka, färga och behandla tygerna. Ibland används det även i transporterna för att förhindra att kläderna möglar. Detta innebär även en risk för miljön i länderna där kläderna tillverkas, för de som arbetar på odlingarna och fabrikerna. Även de färdiga plaggen är ofta en hälsorisk för de som använder dem. 

Vad ska vi göra då?  
Det allra viktigaste är att inte köpa mer kläder än vi använder, satsa på kvalitet så vi kan använda kläderna längre och återbruka! När du köper kläder på second hand ger du kläderna en ny chans, de är redan tvättade och mycket av kemikalierna har försvunnit. Oftast går dessutom pengarna till ett bra ändamål och när du tröttnat på plagget kan du ge tillbaka det till butiken så får någon annan chansen att använda det.

Det finns också frivilliga märkningar för textil som är bra att titta efter. Här är några exempel: Bra miljöval, GOTS, Svanen och EU-blomman. Är kläderna märkta med någon av dessa märken innebär det att:  
* De innehåller bra fibrer, t.ex. ekologiskt odlad bomull eller återvunna material.  
* Bra tillverkning, som rening av avloppsvatten och luft plus förbud mot farliga kemikalier.  
* Bra produkter, inga hälso- eller miljöfarliga kemikalier i kläderna.  

Ekologiskt är alltid bättre än icke-ekologiskt, men tänk också på att det inte alltid är bra för det. Till exempel så kanske det står att ett plagg är gjort av ekologisk bomull, vilket är bra, men det säjer ingenting om vilka kemikalier som sedan används för att färga plagget eller hur mycket utsläpp fabrikerna producerat.  

Vi vill att våra barn ska få det allra bästa och ge dem en bättre framtid. Därför satsar vår butik just på begagnade barnkläder, de första åren i ett barns liv växer de otroligt fort och många av plaggen hinner aldrig användas innan det är dags för en större storlek. Därför finns det ett stort utbud av begagnade barnkläder som är i ett otroligt bra skick. Så varför köpa nytt när det är billigare och bättre för både barnet och miljön att köpa begagnat? 

Du kan köpa”nya” fina kläder till ditt barn och sedan när det behövs bytas upp till en större storlek kan ni komma in, lämna in kläderna och få ett presentkort att köpa kläder i en större storlek. Vi hoppas att fler kommer att ta efter idén om begagnade barnkläder och att fler och fler kan komma hem med en påse kläder och känna att de bidragit till en bättre framtid istället för ett tillfälligt lyckorus efter en sväng på stan i mellandagsrean.  
Amanda Bolinder

Källa: https://www.naturskyddsforeningen.se/skola/energifallet/faktablad-vara-klader 

Tisdag 29 januari

En osynlig grupp i samhället

Varje år föds det cirka 1000 barn i Sverige med en missbildning på hjärtat.  

Vissa kräver ingen åtgärd alls, men de allra flesta behöver åtgärdas någon gång under livet.  

Till skillnad från många andra sjukdomar syns oftast inte hjärtsjukdom lika tydligt på utsidan och har därför blivit lite av en ”osynlig grupp i samhället”.  Ändå är det drygt 20 000 barn under 18 år och 40 000 vuxna som lever med en hjärtsjukdom i Sverige idag.  

När jag själv var liten, någon gång i mellanstadiet, hade vi årliga hälsokontroller hos skolsjuksköterskan. Jag minns att jag var en av de första som gick dit, vi gick som vanligt efter ordningen på klasslistan och jag som aldrig tidigare haft några hälsoproblem tyckte mest att besöket skulle bli roligt.

Allt såg fint ut tills skolsyster lyssnade på mitt hjärta. Hon kunde höra att jag hade ett litet blåsljud. Jag fick åka vidare på röntgen och därefter bokade de in mig för operation på Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg.  Jag gick från att vara ett friskt barn till ett hjärtsjukt på bara några minuter. 

Det visade sig att jag hade ett av de vanligaste medfödda hjärtfelen, kammarseptumdefekt (VSD), vilket i korta drag innebär att det är ett hål mellan de väggar som skiljer kamrarna i hjärtat åt. Några år efter operationen blev jag friskskriven och idag minns jag inte jättemycket från mina tre dagar på sjukhuset.

Svenska läkare har länge varit världsledande inom forskningen kring medfödda hjärtfel, de har gjort banbrytande insatser vad gäller såväl kirurgi som diagnostik. Jämför bara utvecklingen från 60-talet, då överlevnaden till vuxenålder för barn med medfödda hjärtfel låg på 60 %, mot dagens 95 %. Fantastiskt, eller hur?

Det vi behöver tänka på dock är, tragiskt nog, att det betyder att av de 1000 barn som föds med hjärtfel varje år är det alltså ca 50 stycken som aldrig når vuxen ålder. 50 stycken förkrossade mammor och pappor som förlorar det dyraste de har. Jag är en av de föräldrarna.  

2016 förlorade jag min dotter Estrid, hon föddes med ett allvarligt hjärtfel, ”hypoplastiskt vänsterkammarsyndrom” (HLHS). Vilket i korta drag betyder att vänsterkammaren är så pass underutvecklad att den inte fungerar. Hon var en av de 10 % av alla barn som föds varje år där hjärtfelet är så pass akut att det behöver åtgärdas direkt i samband med födseln. 

Barn med ”HLHS” behöver under sina första levnadsår gå igenom en trestegsoperation för att ”bygga om” hjärtat till ett enkammarhjärta. Estrid var ovanligt pigg och tillfrisknade snabbt efter båda sina två första operationer. Ungefär ett år efter hennes andra operation gav hjärtat plötsligt upp, hon somnade på kvällen efter en dag full med bus och lek men vaknade aldrig igen.

Efter hennes bortgång kände jag och min syster att vi ville göra någonting för att hedra Estrids minne och hjälpa andra barn och deras familjer som kämpar varje dag.

Den 8 januari i år slog vi därför upp dörrarna till vår nya butik på Kungsgatan i Alingsås, ”Estrid & Moa”. Där köper vi in och säljer begagnade barnkläder för att kunna bidra med pengar till Hjärtebarnsfonden. Den bildades för mer än 40 år sedan och har som mål att alla barn ska överleva ett medfött hjärtfel och leva ett liv där hjärtat är förutsättningen för lek och glädje, inte hindret. 

I februari är det hjärtebarnens månad, då kommer jag tänka extra mycket på alla våra hjärtebarnshjältar där ute. Jag tycker att du ska göra detsamma.

”Hjärtat ska betyda glädje och kärlek – inte oro och sorg”.  
-Hjärtebarnsfonden    

Amanda Bolinder 
 
Källor:  

www.hjart-lungfonden.se

Måndag 28 januari

Att öppna en butik
Hej! Vad roligt att få vara med och skriva i veckans gästblogg.
Jag som skriver heter Amanda Bolinder och jag har tillsammans med min storasyster Therése öppnat en ny butik på Kungsgatan i Alingsås. Den heter Estrid och Moa och vi köper in och säljer begagnade barnkläder till förmån för Hjärtebarnsfonden. Vi har kläder i storlekarna 50-128 och försöker att ha ett bra utbud i alla de storlekarna, vi får även in lite större storlekar och de säljer vi också, dock kan vi inte ha samma slags utbud på de.

Vill man lämna in kläder hos oss går det jättebra, då bedömer vi ett ungefärligt pris på vad vi kan sälja de för och kunden får ungefär 20 procent av den summan. Antingen kan kunden få ett presentkort att handla annat för i vår butik eller så skänker Estrid och Moa samma summa till Hjärtebarnsfonden.

I det första inlägget tänkte jag skriva en kort presentation om oss och berätta lite mer om hur vårt företag växt fram. Vi växte upp i ett hus mitt ute i skogen, cirka 1 mil ifrån det lilla samhället Frändefors, i Dalsland. Där bodde vi tillsammans med våra föräldrar, vår storebror Mattias och några katter, hundar, kaniner och ett tag även höns.

Vårt hus var ständigt under renovering och eftersom pappa skulle göra allting själv var det inte speciellt konstigt att det tog ett tag, vi fick lära oss att det viktigaste är att saker och ting fungerar som de ska, allt behöver inte vara perfekt. Pappa lärde oss även en av de viktigaste saker vi båda lever efter idag, att aldrig bråka eller må dåligt över pengar.

Vår mamma är den som är den sparsamma i familjen och till skillnad från pappa där allting ska gå så snabbt som möjligt tycker hon nog mer att “det får ta den tid det tar”.  Vi växte upp med lyxen att mamma alltid var hemma, flera år senare insåg jag att det var för att mamma var sjukskriven och levde med dagliga smärtor i ryggen. Dock var det inget som märktes hemma, då hon i princip aldrig klagade, alltid hade mat färdigt när vi kom hem från skolan och höll ordning på hela familjen.  

Intresset för andra hand började antagligen redan i vår ungdom då det sällan köptes nytt. När pappa behövde fixa något hemma, till exempel med renoveringen eller bilen då ringde han någon gubbe som han kanske jobbade med eller någon som kände någon och fixade delar. Medan mamma tog med oss ut på otaliga resor till second hand-butiker för att fynda.

Direkt efter att jag tog studenten 2012 träffade jag mina barns pappa och eftersom han har rötter i Alingsås flyttade vi hit när vår son föddes 2014. Idag bor jag fortfarande kvar här och jobbar, förutom i vår butik, halvtid på Coop i kassa/förbutik. Min syster Therése bor numera bara några kilometer från vårt barndomshem uppe i Frändefors, tillsammans med hennes karl Daniel, deras 3 barn, 2 hundar, 4 getter och en massa katter på en fantastiskt vacker gård. Therése är utbildad sjuksköterska och jobbar, förutom i vår butik, på psykakuten på NÄL i Trollhättan.

Våren 2015 fick jag och Josef ytterligare ett barn, en dotter som vi döpte till Estrid. Hon föddes med ett allvarligt hjärtfel som heter HLHS, hon gick igenom 2 hjärtoperationer och hade alltid bra resultat, läkte fort och var väldigt pigg för att ha det hjärtfelet. Trots det så blev hon bara ett och ett halvt år gammal, hösten 2016 slutade hennes hjärta slå helt utan förvarning. Detta slog både oss och vår närmaste familj väldigt hårt, det är som om livet helt plötsligt känns hopplöst när ett barn dör.

Strax efter hennes bortgång kände min syster att hon ville göra någonting, både för att kunna tänka på något annat och för att hedra Estrids minne. Där föddes idén om att sälja begagnade barnkläder till förmån för hjärtebarnsfonden och jag var väldigt snabb med att hoppa på det tåget!

Vi tänkte att det bästa att börja med är en egen webbsida, då det är billigare än att ha en fysisk butik. Vi kom ganska långt med hemsidan, köpte in en massa kläder som min syster tvättade, strök och tog kort på men mitt i den processen frågade vi oss själva: “varför gör vi det här?”. Ingen av oss är särskilt intresserade av att sitta vid en dator hela dagarna eller speciellt duktiga på det. Så en dag bestämde vi oss för att satsa fullt ut!

Vi började titta på lokaler runt omkring Trollhättan och Vänersborg, vi tänkte att vi ändå inte skulle ha råd med någon lokal i Alingsås. 3000 galgar, butiksinredning, dator, kortterminal, ångmaskin, mer kläder, 1000 säkerhetsnålar, 900 påsar och mycket mera skulle köpas in. Då företaget ännu inte fått in några pengar så fick vi varje månad ta en större summa ur egna fickor. Banken, Skatteverket, Bolagsverket, Hjärtebarnsföreningen och många fler skulle kontaktas.

Våren 2018 kollade jag, mest för skojs skull, vad en lokal i Alingsås skulle kosta oss och såg till min förvåning att det var billigare att hyra här än runt omkring där vi tänkt från början. Senare, närmare vintern, det året stod vi där i vår egen butikslokal. Tillsammans lyckades vi ångstryka och prissätta lite mer än 1000 plagg på några dagar och efter vi fick igång swishbetalningen till företagskontot kunde vi den 8 januari i år öppna upp dörrarna till Estrid och Moa. 

Nu 20 dagar senare har vi fått in tillräckligt med pengar för att betala vår lokalhyra och dessutom kan vi redan nu bidra med cirka 2000 kr till hjärtebarnsfonden, tack vare våra fantastiska kunder. Tack!

Tanken på att vi tillsammans har ett eget företag och öppnat en butik är fortfarande svår att förstå. Det är verkligen en dröm som gått i uppfyllelse och jag hoppas verkligen att detta är någonting vi kommer kunna göra länge. 

  • Therése Bolinder
  • Amanda Bolinder
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.