Camilla Linde är veckans gästbloggare i AT. Foto: Emelie Asplund

Vad du gör med dina ord visar vem du är

Gästbloggen

 

Söndag 24 februari

Så hörni. Vi har kommit fram till veckans sista blogginlägg. Det har varit roligt att hänga här med er! Hoppas att ni tycker detsamma.

Jag tänkte avsluta med det kanske viktigaste inlägget. Det som handlar om ord, men också så oändligt mycket mer. Det vi skapar med orden, varje dag i vår kontakt med andra.

Vissa kan hävda att det inte spelar någon roll vad vi kallar saker. ”Det är bara ord”, kan jag höra ibland. Men jag håller inte med. Orden är det allt bygger på, vår kommunikation, vår historia, vårt samhälle, allt det vi är.

Så vad väljer en del människor att göra med sina ord? Hur använder de makten i bokstäverna? Möjligheten att göra sin röst hörd?

De väljer att hata, att förminska och förnedra. Det handlar om nedsättande kommentarer. Kommentarstrådar som tvingas stänga ner för att påhoppen blivit så grova. Mordhot och påhopp. Jag kan ärligt talat inte förstå hur vissa väljer att skriva sådana saker. Att de väljer att använda sina ord på det sättet.

Vad du gör med dina ord visar vem du är. Det visar vilken typ av samhälle du vill ha.

Så välj att vara bättre. Använd dina ord, din makt för att hjälpa, stötta, lyfta.

Inte för att förminska och trycka ner.

Det har varit väldigt fint att blogga här för er. Jag hoppas att vi ses, på stan, på något café, i kön på ICA. Ni får gärna säga hej.

Och kom ihåg. Dina ord har betydelse, men de innebär också ett ansvar.

Använd dem klokt.

Lördag 23 februari

Efter att ha läst mitt tidigare blogginlägg om refuseringar kanske du frågar dig: ”Men varför vill man utsätta sig för sådant? Frivilligt till och med?”

Och jag medger, författare är ett underligt släkte. Du måste nog till en viss grad gilla att plåga dig själv. Men det är ju samtidigt det roligaste som finns. Inte att plåga sig själv, förstås, men att skriva!

Tänk dig att få möjligheten att skapa egna världar som du kan styra över precis som du vill. Det är som att bli en gud (ja, alla författare lider nog av gudskomplex!)

Så hur ska man göra om man vill börja skriva? Här kommer några tips som har hjälpt mig på vägen:

– Börja smått – vill du skriva en roman? Börja med att skriva en novell. Det är mer avgränsat. Därmed inte sagt att det egentligen är lättare. Att skriva en novell kan på många sätt vara mer utmanande än att skriva en roman, men det är ett bra sätt att börja och testa.

Noveller kan också skaffa dig värdefulla kontakter, du lär känna fler författare och förhoppningsvis kan du få in en fot eller två hos ett förlag. Du riskerar inte att lägga ner flera år i ”onödan” om det inte blir något. Det är också en möjlighet att testa idéer. Ibland passar idén bäst som just novell, men det har hänt att jag utvecklat en novell till en hel roman. När det finns något i världen, i karaktärerna, som hänger sig kvar.

– Hitta din process. Efter att ha gått ett par skrivkurser trodde jag att det var något fel på mig. Jag skrev ju inte alls som de andra författarna gjorde. De visade upp synopsis och post it’s och berättade ingående om hur de planerade upp allt i detalj innan de började skriva. Så gjorde ju inte jag. Jag bara skrev.

Det tog lång tid innan jag lärde mig att det finns lika många processer som författare. Och ingen är fel. Det gäller bara att hitta den som funkar för dig.

– Hitta ett sammanhang. Glöm att ensam är stark. Författaryrket är stundtals väldigt ensamt och fullt av självtvivel. Har du bra skrivarvänner omkring dig blir allting mycket lättare (för, let’s face it, ens respektive blir rätt less på att i detalj diskutera vad de olika huvudpersonerna borde äta till frukost). Gå kurser, skriv och våga låta andra läsa. Omfamna kritik, i alla fall den konstruktiva och var ödmjuk i att det är svårt att se objektivt på sin text.             

Framför allt tror jag att det handlar om att fråga sig själv: ”Vad vill jag med mitt författarskap?” Vill du skriva för släkt och vänner? Skriva för att få en bestseller? Skriva för dig själv? Alla kan ha olika drivkrafter, och alla är precis lika bra.

I slutänden handlar det om olika sätt att få ut det där som kliar på insidan. Det som finns precis under huden.

Fredag 22 februari

Att skriva science fiction för barn är, som ni kanske förstått vid det här laget, att göra det ganska svårt för sig. Science fiction har alltid varit en obskyr genre som mest förknippats med män i svarta T-shirts, hängslen och grånande skägg.

Men den senaste tiden har någonting hänt.

Jag vet inte om det var när superhjältarna marscherade in på vita duken eller om det hände innan det. Men likaså kvarstår faktum.

De grånande männen har fått sällskap. Av människor i alla möjliga åldrar och från olika bakgrunder.

Det har blivit coolt att vara nörd.

Att totalt snöa in på ett intresse ses inte längre som något underligt. Du är inte en kuf om du gillar att klä ut dig till seriefigurer. Nå, vissa kanske fortfarande tycker det, men du är inte ensam.

Det finns en hel armé med kufar omkring dig.

Det är fint, tycker jag.

Den möjligheten fanns inte när jag var ung. Jag önskar att den hade gjort det. Kanske hade mycket blivit lättare då.

Jag kände mig ofta ganska ensam när jag växte upp. Som att jag inte riktigt hörde hemma någonstans. Och då, när internet fortfarande innebar att söka med altavista och bilder som laddades i en evighet fanns inte den sammanslutningen som finns nu. I alla fall var det svårare att hitta den.

Just att hitta sitt sammanhang ett tema som återkommer i det mesta jag skriver. Kanske allra mest i den senaste Snack-boken. Där, i ”Jakten på Spökskeppet” har vännerna fått i uppdrag att bärga skatten från det mytomspunna spökskeppet. Det är ett fartfyllt äventyr där Snack och de andra lyckas hamna i den ena knipan efter den andra. Men det jag framför allt ville få fram är känslan av utanförskap och att inte vara del av en gemenskap. Jag gillar det. Att blanda in allvarligare teman i en lättsammare kontext.

Kanske har det blivit ett sätt för mig att bearbeta känslorna från barndomen.

Men jag inbillar mig ändå att det är lättare att hitta sitt sammanhang nu. Det är inte längre beroende på var du bor och i vilken klass du hamnar. Med internets hjälp kan du hitta själsfränder på andra sidan jorden. Eller i din egen stad. Du kan utbyta tips och träffas, irl och digitalt.

Därför blir jag så glad när jag är på science fiction-mässor. För här känns det på riktigt. Den där ”vi mot världen”-känslan. Att ha sin grupp, sitt intresse.

Sitt sammanhang.

I helgen är det en sådan nördfest i Göteborg. Då kommer nämligen Sci Fi World till Svenska Mässan. Om någon vill komma förbi och säga hej så finns jag där hela helgen. Det är inte många ställen där du kan gå runt som Darth Vader en hel helg utan att någon höjer på ögonbrynen, men här går det alldeles utmärkt.

Och ska man döma efter hur populära de här helgerna blivit de senaste åren så finns det egentligen bara en slutsats att dra.

Nördarna är här för att stanna.

Ps. Om du har lust att titta på boktrailern för ”Jakten på Spökskeppet” så finns den här: https://www.facebook.com/snackparrow/videos/2161083710819351/

Torsdag 21 februari

Skrivandet har alltid varit en stor del av mitt liv. Redan på lågstadiet skrev jag mitt första längre verk. En episk serie i tio delar som handlade om vildhästar. Det låter gulligt, eller hur? Jodå, det var det.

Förutom att varje bok slutade med att huvudpersonshästen gick en ond, bråd död tillmötes.

De här texterna lever, tack och lov, en borttynande tillvaro i en låda någonstans. Och det blev istället böckerna om Snack Parrow, rymdpiraten, som kastade ut mig på författarbanan.

Men att det skulle bli just de här böckerna var aldrig en självklarhet. Som de flesta andra författare har jag ett gäng outgivna manus i lådorna hemma. Manus som refuserats och aldrig fått en chans att nå läsares ögon. När jag nu ett par år senare läser dem med lite mer objektiva ögon kan jag konstatera att det i vissa fall var bra. Men även om utförandet inte alltid blev så lyckat har jag alltid tyckt om varenda en av mina idéer. Och det är faktiskt det bästa med att skriva.

Att hitta på.

En fråga som jag ganska ofta får är hur jag kommer på allting. Böckerna om Snack är fulla av påhittade ord, varelser och platser. Jag tänkte berätta om hur det gick till när själva idén till bokserien kom till.

En dag satt jag och min man i köket. Vi pratade om att det verkade bli vanligare och vanligare att göra filmer som blandade olika genrer och teman. Vi satt och raljerade en del över detta när någon (jag minns inte längre vem) sa: ”Det är som att man skulle göra Jack Sparrow i rymden.”

Och där var det någonting i min hjärna som bara klickade till. Jack Sparrow i rymden. Som hittar på galna äventyr. Men på ett rymdskepp istället för piratskepp. Och kanske är han till och med så trött på att vara pirat att han vill göra något helt annat?

Grunden till Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå för underliga mysterier och piratbestyr var född.

Inspiration kan komma från alla möjliga ställen. Jag tror att det viktigaste är att fånga in de där lösryckta tankarna som flyger omkring. Att inte vifta bort något som galet eller omöjligt. Det är inte säkert att det blir något just nu, men kanske kommer du komma tillbaka till den flera år senare och se hur allting hänger ihop. Så spara alla idéer, stora som små.

Du vet aldrig när du kommer ha nytta av dem. Eller när det ska klicka till i huvudet och du förstår precis hur allting hänger ihop.

Och förresten. Ett av de påhittade orden i Snack är en varelse som heter ”mollolock”. Det var faktiskt min sons första ord för ”morgonrock”. Ibland behöver du inte titta särskilt långt för att hitta inspiration.

Tänk att få skapa sitt helt egna solsystem! I ”Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå” puttrar vännerna runt i Polsystemet. Ett ganska trevligt solsystem. Så länge du håller dig borta från Skrotplaneten förstås.

Onsdag 20 februari

Berättelsen om hur det blev en bok (till slut)

”Vi har läst med intresse, det är ett roligt manus, men tyvärr har vi nu beslutat oss för att tacka nej till utgivning.”

 ”Vi har läst noggrant för det krävdes – ett fint manus! Vi tror dock inte att det kommer att passa på vår lista och får därför önska lycka till på annat håll.”

Citaten ovan är ett axplock av vad som ramlade in i min mailkorg efter att jag skickat min debutbok, Snack Parrow intergalaktiska rymdbyrå för underliga mysterier och piratbestyr till förlagen. Det är så kallade ”positiva refuseringar”. Förlagen gillade, men inte tillräckligt mycket för att ge ut den.

När du har lagt ner en stor del av ditt liv (ibland flera år) på att skriva en bok känns refuseringar otroligt tungt. Personligt till och med. Ett bevis på att förlagen inte gillar det du skriver. Det är i alla fall vad aporna på axeln gillar att viska. Du vet, de där som alltid vill trycka ner en och få en att känna sig misslyckad.

Men refuseringar sker av en massa olika anledningar. Förlagen får in högar med manus varje år, det finns ingen möjlighet att de ska kunna ge ut allt de gillar. Sedan måste en dessutom tajma rätt så att förlaget inte gett ut något liknande, att det känns ”rätt i tiden” utan att det är för rätt i tiden och många skriver om det, för det ska ju vara vågat och nytt. Samtidigt ska det såklart inte vara för vågar och nytt för då vågar de nog inte satsa på det.
Och så vidare, och så vidare.

Det handlar inte om att förlagen tar in alla bra manus och refuserar alla dåliga.

Det handlar om att inte alla bra manus får en chans.

Trots att min mailkorg fylldes av refuseringar så blev det en bok till slut. Nu har det till och med blivit tre i serien om min galna rymdpirat och hans vänner.

Det mesta i livet handlar om att inte ge upp. Men för skrivandet är det ännu mer sant. Att vara dåraktig nog att gång på gång utsätta sig för den sorg som refuseringar innebär, men att fortsätta skriva, fortsätta skapa.

Fortsätta tro.

Ibland är det lätt att tänka att det bara finns en väg för att uppnå en dröm, men det finns ofta fler. De kanske inte ser ut som du förväntade dig, kanske är de längre och krokigare, men de tar dig ändå dit till slut.

För det är ju det där det handlar om i slutänden, att våga tro. Oavsett om det handlar om skrivandet, idrottandet eller något annat. Att tro på dig själv och din förmåga.

Även när det känns som att ingen annan gör det.

 

Tisdag 19 februari

Att fråga en barnboksförfattare om det är viktigt att läsa för barn är som att fråga en slalomåkare om det är viktigt med snö. Det finns inget annat svar än ett rungande ja. Men hur gör man då?

Ibland känns det som att vi föräldrar beläggs med fler och fler måsten tills vi inte längre står ut. Tills vi knäcks under allt det vi förväntas göra.

Och läsandet ÄR viktigt. Kanske en av de viktigaste sakerna vi förmedlar till våra barn. Men innan ångesten kryper på, låt mig lugna er. Det behöver inte vara så krångligt. Jag har sammanställt ett par tips på hur man får barnen att läsa:

  • För att skapa läsglädje och nyfikenhet redan när barnen är riktigt små: Låt dem vara med och välja bok. Min tvååring har funnit stort nöje i att vara med och välja vad vi ska läsa. Och det har skapat en stor nyfikenhet på läsningen. När det blir sådär oroväckande tyst i huset hittar han (oftast) inte på något bus, utan sitter i fåtöljen eller sängen med näsan i en bok. Kanske är du orolig att böckerna går sönder? Så kan det förstås bli, men tro mig. Det finns inget som gör författare så glada som en riktigt sönderläst bok.
  • Ta hjälp av barnbibliotekarierna! Det är en enorm lyx att ha bibliotek och utbildad personal som har stenkoll på bra böcker för olika barn med olika intressen. Utnyttja det! Och ta med barnen. Att vara bekväm med att gå till biblioteket lägger en bra grund för när de blir äldre och kan gå dit på egen hand.
  • Läs själv. Du är den bästa förebilden för ditt barn. Jag vet inte hur det är hemma hos er, men här hemma är det mest intressanta alltid det jag gör. Det har också lett till många spännande samtal om vad vi gillar att läsa.
  • Läs tillsammans. Det finns många studier som visar på fördelarna att läsa högt för sitt barn, även efter att de börjat läsa själva. Finns inte tiden? Ni behöver inte plöja igenom Harry Potter på en kväll, utan ta så mycket ni orkar och hinner. Lägg det på en nivå som är lätt att upprätthålla.
  • Ta barnets intresse på allvar. Vill de bara läsa om traktorer? Låt dem göra det. Men sluta inte att introducera andra böcker också. Att läsa mycket och brett ökar möjligheterna att de hittar just det de tycker om.

Och kopplat till detta, ta allt läsande på allvar. Att läsa serier är också att läsa, eller hur?

  • Har barnet ett specialintresse? Använd det för att öppna upp för läsandet. Varför inte introducera en minecraft-bok till minecraftälskaren?
  • Låt det ta lite tid. Livet är fullt av måsten, framför allt som småbarnsförälder. Ibland känns det som att man inte ens har tid att andas. Lägg det på en lagom nivå och tänk inte att du kommer att förstöra ditt barns framtid om du inte orkar att läsa en kväll.
Ett annat tips är att ha böckerna i barnens höjd så att de själva kan ta fram och bläddra i dem när de har lust.
Foto: Privat

Måndag 18 februari

Så kul att vara här och få blogga! Camilla Linde heter jag och är en barnboksförfattare bosatt i Alingsås. Den här veckan kommer jag att blogga om skrivande, läsande och kanske något nörderi. Vi får se.

Det finns en uppfattning om att det skulle vara lätt att skriva barnböcker. I alla fall lättare än att skriva en ”riktig” bok (ja, redan där märks attityden ofta tydligt). Det är det såklart inte. Däremot skulle jag våga mig på att säga att det är mer tillfredsställande. Ibland fylls jag av känslan av att göra skillnad, på riktigt.

Mina böcker om Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå är inte de typiska barnböckerna. De är något så ovanligt som science fiction för barn. I filmer och serier är det en vanlig genre, men av någon anledning har den inte slagit igenom i litteraturen.

Därför är det rätt svårt att nå ut med den här typen av böcker. Framför allt inom barnlitteraturen som är så starkt styrd av traditioner. Vi läser ofta det som våra föräldrar läste för oss. Det behöver absolut inte vara något fel med det, men det riskerar att ge en ganska snäv litteratur. Och sämre möjligheter för barnen att hitta det som får igång deras läsintresse.

Därför gör det mig extra glad att få mail från barn och föräldrar som läst böckerna om Snack och hans vänner. Jag fick till exempel ett mail från en förälder som avslutade såhär: ”Det var för övrigt första boken han läste självmant utan att vara tvungen.”

Och här, just här, finns min största drivkraft till att skriva på serien om Snack.

Läsandets underdogs.

De som ännu inte knäckt den omtalade ”läskoden”. Inte nödvändigtvis för att de är ointresserade av läsningen, utan för att de inte hittat berättelser som de gillar. Samtidigt som vi vet hur viktigt det är. Barn som inte läser växer upp och blir ungdomar som inte läser.

Så vad ska vi göra? Tvinga barnen att läsa? Ja, det funkar säkert jättebra (eller inte).

Jag tror att det här hänger ihop med att vi behöver bredda barnlitteraturen. Det är dags att lyfta fram böcker som täcker in fler perspektiv, fler intressen. Det är lätt att glömma det, men barn är människor med olika personlighet och intressen, precis som vi vuxna är. De kanske behöver något annat för att fastna för läsandet.

Kanske kan vi då sluta tvinga barn att läsa sånt de inte vill, och istället kunna erbjuda dem ett så brett spektrum att de hittar något de tycker om, helt på egen hand.

  • Camilla Linde
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.